Friday July 21st 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Irish blood, English heart


Bob Geldof Ă€r en ofrivillig global superstjĂ€rna. För en del mĂ€nniskor Ă€r han en sorts modern Messias, för andra Ă€r han den före detta popstjĂ€rnan som med sitt enorma engagemang riktade vĂ€rldens alla blickar mot svĂ€ltkatastrofen i Afrika 1984, genom att samla Storbritanniens största stjĂ€rnor och fĂ„ dem att medverka i den Geldof/Uhre-komponerade singeln Do They Know It’s Christmas under namnet Band Aid. Singeln och den globala jukeboxen Live Aid som gick av stapeln pĂ„ Wembley Stadium den 13 juli 1985, samlade in 100-tals miljoner till de behövande. Detta lyckades Bob Geldof med genom att fĂ„ sina musikaliska kollegor att utrĂ€tta det som politikerna Ă€r valda – och fĂ„r betalt – för att göra. I samma ögonblick vinkade han farvĂ€l till en framtida musikkarriĂ€r. Bob Geldof blev ett varumĂ€rke, ett sprĂ„krör för vĂ€rldens orĂ€ttvisor och för de fattiga och svĂ€ltande. Han debatterar ofta och folk vill veta hans Ă„sikter eftersom de som normalt sett inte bryr sig om politiker faktiskt lyssnar pĂ„ vad Geldof har att sĂ€ga. Han har i en del kretsar kritiserats för sitt engagemang och det har spekulerats i om han Ă€r en smĂ„lynnig personlighet; den typen av mĂ€nniskor delar alltid upp folk i tvĂ„ lĂ€ger. Men oavsett om du Ă€lskar honom eller hatar honom, kan du knappast förneka det faktum att Geldof Ă€r bra pĂ„ att fĂ„ resultat (man skulle kanske rentav kunna pĂ„stĂ„ att han Ă€r en av vĂ€rldens mest effektiva brĂ„kstakar). Han Ă€r en sĂ„dan som mer Ă€n gĂ€rna ringer runt till vĂ€rldens politiker och talar dem tillrĂ€tta. Han drar fortfarande fulla hus pĂ„ sina förelĂ€sningar, men numera Ă€r det trĂ„kigt nog inte mĂ„nga som Ă€r villiga att besöka hans konserter. Vilket Ă€r synd, för om det Ă€r nĂ„gon man unnar ett rejĂ€lt kommersiellt uppsving i en musikkarriĂ€r pĂ„ sparlĂ„ga sĂ„ Ă€r det just Bob Geldof. Han Ă€r aktuell med senaste plattan How To Compose Popular Songs That Will Sell, som tvĂ€rtemot dystra föregĂ„ngaren Death, Age & Sex, Ă€r en levnadsglad platta. Geldof framstĂ„r inte alls som den buttre irlĂ€ndaren han har rykte om sig att vara, som konstant svĂ€r och skĂ€ller Ă„t folk. Historien Ă€r full av hĂ€ndelser och tillfĂ€llen av den digniteten att man aldrig glömmer vad man gjorde just dĂ„, och den 13 juli 1985 klockan 12.00 Ă€r ett sĂ„dant tillfĂ€lle. SjĂ€lv satt jag bĂ€nkad framför tv:n friserad med hockeyfrisyren som Gud glömde och bara vĂ€ntade pĂ„ att U2 skulle uppenbara sig.

Precis som du och jag mĂ„ Bob Geldof ha sina fel och brister som mĂ€nniska, men han har ett stort och gott hjĂ€rta. Och oss emellan – och det hĂ€r fĂ„r ni absolut inte föra vidare, det vore nĂ€mligen inte bra för min image – sĂ„ blir jag fortfarande rörd till tĂ„rar nĂ€r jag snurrar igĂ„ng Live Aid-dvd:n. NĂ€r Geldof sjĂ€lv Ă€ntrar scenen, och under framförandet av I Don’t Like Mondays, efter raden ”The lesson today is how to die
”, för ett kort ögonblick stannar upp, tittar ut över Wembley och strĂ€cker upp sin knutna nĂ€ve i luften. DĂ„, kĂ€nns det som om hela vĂ€rlden plötsligt för nĂ„gra ögonblick slutar snurra och hĂ„ller andan


NÀr telefonen ringer upp Àr Bob nÄgot luttrad efter att, som han suckande pÄpekar, ha gjort ungefÀr 136 oinspirerade intervjuer med tysk media. Han lÄter mig inledningsvis klart och tydligt förstÄ att han hoppas att mina frÄgor Àr intressantare Àn de tyska varit!

Sheiße, tĂ€nker jag, samtidigt som majoren i Fawlty Towers flashar förbi i mina tankar och hans svar pĂ„ frĂ„gan om vad han egentligen tycker om tyska kvinnor: ”Good card players… but mind, I wouldn’t give them the time of day…”.

Man fÄr kÀnslan av att du Äterfunnit lyckan i ditt liv?

–     Det Ă€r uppenbart att du har lyssnat pĂ„ musik och text och förstĂ„tt innebörden av min nya platta, sĂ€ger Bob, lĂ€ttad och glad.

Du skulle lika bra ha kunnat kalla plattan för All You Need is Love!

–     Definitivt! Jag har lĂ€nge varit nere i en djup och mörk svacka i mitt liv och trodde aldrig att jag plötsligt en dag skulle kunna uppskatta livet och glĂ€djas Ă„t varenda dag igen Men sĂ„ hĂ€nde det. Plötsligt insĂ„g jag att livet Ă€r alldeles för kort för att slösas bort pĂ„ att hata mig sjĂ€lv och hela vĂ€rlden runtomkring. Plötsligt dök kĂ€rleken upp helt utan förvarning, och jag trĂ€ffade en kvinna som pĂ„ nĂ„got oförklarligt sĂ€tt lyckats sy ihop min sjĂ€l igen. Det kanske lĂ„ter banalt, men det Ă€r sĂ„ det Ă€r. SĂ„ svaret pĂ„ din frĂ„ga fĂ„r bli att All you need is love, men inte pĂ„ nĂ„got flummigt hippievis utan pĂ„ riktigt och mĂ€nskligt vis.

Det finns ett bonusspÄr pÄ skivan, Young and Sober; kan man sÀga att texten Àr en greatest hits pÄ vad du hittills Ästadkommit?

–     Javisst, eller kanske snarare att det Ă€r tragiskt att mitt liv lyckas avhandlas pĂ„ 36 rader, haha


Du avhandlar 50 Är av ditt liv i lÄten.

–     Ja, nĂ€r jag skrev texten sĂ„ insĂ„g jag att jag snart fyller 60 Ă„r. 60 Ă„r! Shit! Jag kĂ€nner mig absolut inte sĂ„ gammal. Min far dog i fjol 96 Ă„r gammal, och jag minns att jag pĂ„talade för honom nĂ€r han fyllde 95 att ”Det Ă€r helt otroligt hur jĂ€vla gammal du Ă€r!”. Men han tycktes aldrig ha haft nĂ„gon Ă„lderskris och det har inte jag heller, oavsett om jag fyllt 30, 40 eller 50. IstĂ€llet sĂ„ kan jag sĂ€ga att Ă„ren efter jag fyllde 50 har varit de allra bĂ€sta i mitt liv. DĂ€remot Ă€r det lite konstigt nĂ€r man ser sig sjĂ€lv i spegeln och inser att det hĂ€nt saker med mitt utseende som jag inte kan pĂ„verka.

Du har naturligtvis sett filmen NÀr Harvey mötte Bob!

–     SjĂ€lvklart har jag inte sett den, det Ă€r bara rent trams. Jag lyssnar aldrig pĂ„ min egen musik, ser inte mig sjĂ€lv pĂ„ tv och framför allt sĂ„ lĂ€ser jag ingenting om vad som skrivs om mig nĂ„gonstans, kanske beroende pĂ„ att jag sĂ€ger en massa saker som inte Ă€r relevanta för det jag sysslar med.

Exakt vad pÄgick inne i dina tankar nÀr du framförde raden The lesson today is how to die, pÄ Live Aid?

– 
 Jag upplevde ögonblicket som oerhört fokuserat, och pĂ„ nĂ„got vis sĂ„ kĂ€nde jag mig verkligen mitt i centrum av vĂ€rldens blickar, och jag insĂ„g att alla som jag nĂ„gonsin trĂ€ffat under mitt liv förmodligen satt och tittade pĂ„ mig just i det ögonblicket. Allt ovĂ€sentligt tycktes försvunnet och jag kĂ€nde bara ett stort lugn inom mig.

Jag har förstĂ„tt att du varit besvĂ€rad över Do They Know It’s Christmas och tycker att lĂ„ten Ă€r pinsam, varför dĂ„?

– Som musik betraktat sĂ„ Ă€r den ju inget direkt mĂ€sterverk, men samtidigt inser jag ju nu att den Ă€r en del av julen och har blivit en traditionell jullĂ„t. DĂ€remot förstĂ„r jag inte den kritik som till exempel riktats mot texten. LĂ„ten skrevs för att förhindra att mĂ€nniskor dog. Det fungerade. För ett par Ă„r sedan kom det ett gĂ€ng ungdomar och sjöng julsĂ„nger utanför mitt hus och sjöng lĂ„ten tillsammans med Silent Night och O Come All Ye Faithful! Numera blir jag inte besvĂ€rad om den spelas i nĂ„gon affĂ€r dĂ€r jag befinner mig, men det har tagit mig 25 Ă„r.

Titeln pÄ din biografi Is This It? har alltid undrat över?

–     Jag hade ett antal olika titlar att vĂ€lja mellan men fastnade till sist för Is This It? Efter Live Aid, pĂ„ kvĂ€llen nĂ€r vi Ă€ntligen kunde pusta ut och glĂ€djas över att vi faktiskt fĂ„tt hela detta maskineri att fungera med förhĂ„llandevis fĂ„ blessyrer, sĂ„ stod Harvey nere i en av gĂ„ngarna under Wembley och försökte samla sig och förstĂ„ vad som Ă„stadkommits under dagen. Lite lĂ€ngre bort satt nĂ„gra ungdomar och rökte och nĂ€r de fick se Harvey sĂ„ kallade de pĂ„ honom och sade förvĂ„nat: ”Hey Harvey, is this it?” Jag tyckte att det var en vĂ€ldigt rolig replik!

Blir du nÄgonsin besviken över politiker, nÀr du sitter i alla dessa oÀndliga möten med dem, över att allt Àr sÄ tungrott?

–     Jag har lĂ€rt mig vĂ€ldigt mycket av detta. Man mĂ„ste förstĂ„ att musiker agerar och gör saker och ting eftersom de Ă€r humanister och idealister medan politiker och makthavare sysslar med en annan verksamhet, nĂ€mligen att ta itu med den kalkylerade verkligheten. DĂ€rför mĂ„ste vi som kan pĂ„verka försöka se till att politiken blir human och det enda sĂ€ttet man kan göra det pĂ„ Ă€r att bedriva lobbyverksamhet.

Du Àr ju en förebild för mÄnga mÀnniskor, en hjÀlte. Vad har du sjÀlv för hjÀltar?

–     Jag har egentligen inte nĂ„gra speciella hjĂ€ltar. DĂ€remot finns det oerhört mĂ„nga mĂ€nniskor som jag respekterar som utför helt fantastiska saker. Jag har haft förmĂ„nen att fĂ„ trĂ€ffa mĂ„nga av dem under Ă„rens lopp, men om jag mĂ„ste vĂ€lja en, och jag vet att det Ă€r en klyscha, men dĂ„ mĂ„ste jag vĂ€lja Nelson Mandela. Samtidigt som han Ă€r den mest imponerande mĂ€nniska jag mött, sĂ„ Ă€r han en person som bryr sig om helt vardagliga saker och man kan diskutera fotboll och klĂ€der pĂ„ samma vis som man kan diskutera politik, rĂ€ttigheter och skyldigheter med honom. Just detta, att han med sin bakgrund agerar med godhet, visdom och kunskap och samtidigt Ă€r intresserad av allt i livet, det Ă€r imponerande. Han skulle kunna vara full av hat men inser att kĂ€rlek Ă€r ett effektivare sĂ€tt för att fĂ„ sker och ting gjorda och ett betydligt trevligare sĂ€tt att leva sitt liv med.

2008 gjorde media en undersökning i England och en fjÀrdedel av de tillfrÄgade förvÀxlade dina uttalanden med bibelcitat, kommentar pÄ det?

–     Inte mer Ă€n att det Ă€r ganska uppenbart att fler behöver lĂ€sa vad som stĂ„r i Bibeln – eller kanske bör undvika att göra det!

Lars Yngve