Monday March 1st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MĂ„nadens klassiker jan 2012

Det godas estetik, hur ter sig dess förlopp, hur levandegöra det godas sidor nĂ€r det bara handlar om det tryggt sjĂ€lvupplevda? HĂ€r i Nya upplagan skriver jag bara om, lĂ„t oss kalla dem, ”bra saker”, men hur ska du förstĂ„ vad jag menar om vi inte har samma referensram för det goda? VĂ„ra Ă„sikter kan vara ett enda fladder av en fjĂ€rilsvinge bort frĂ„n att vara nĂ€rliggande om Ă€n aldrig identiska, men hur göra detta troligt, fĂ„ dig att hala upp kreditkortet i nĂ„gon skivaffĂ€r, riktig eller virtuell, tro pĂ„ mig, lĂ„ta det jag sagt vara avgörande för ett inköp av en inspelning att leva med mĂ„nga Ă„r framöver? Det Ă€r lĂ€tt att hĂ€ckla, racka ner pĂ„ sĂ„dant som inte uppfyller kraven, göra dem smĂ„ genom att göra tydliga och otvetydiga jĂ€mförelser, ibland skĂ€mtsamma, för effekt, de onda bilderna Ă€r alltid mer pĂ„tagliga Ă€n de goda – sĂ„ hur göra det uppenbart att denna den sjuttiotolfte versionen av av Bachs Juloratorium jag hört Ă€r lika bra som nĂ„gra av de bĂ€sta, ska finnas i den krets du vĂ€ljer ur nĂ€r du vĂ€ljer? Och hur dĂ„liga Ă€r de dĂ„liga – eller i vĂ„ra tider, den yttersta av skivutgivning, finns de över huvud taget? För ibland gör de inte det. I det hĂ€r specifika fallet finns de avgjort inte, av de dĂ€r sjuttiotolv versionerna, tolkningarna, synsĂ€tten, har det alltid funnits skĂ€l att investera i studio- eller skivpressningstid, distribution, marknadsföra dem, varsamt erbjuda dig dem. Det faktum att det funnits skivbolag, producenter, finansiĂ€rer och andra har gett nĂ„gon form av garanti för att det Ă€r bra, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt bra, och pĂ„ sista raden har ditt val mellan de sjuttiotolv handlat om vad det Ă€r som fĂ„r dig att tĂ€nda pĂ„ alla cylindrarna, vad du letar efter nĂ€r du lyssnar. Men idag, nĂ€r utgivna radioutsĂ€ndingar och DIY-skivbolag inte har den spĂ€rren, alltsĂ„ begrĂ€nsande finansiĂ€rer, producenter, sĂ„llningsmĂ€n, blir konsekvensen att hemmagjorda inspelningar sĂ„lda pĂ„ CD Baby kan vara förfĂ€rliga men att inspelningar utgivna av skivbolaget Harmonia Mundi aldrig Ă€r det, i det sistnĂ€mnda fallet bara olika grader av ”bra”, beroende pĂ„ vem och hur vi lyssnar.

Jag skriver bara om skivor som finns. Inga nedladdningar eller annat skrĂ€p. Är skivan utgiven som lp, skriver jag om den om jag fĂ„r lp:n; jag skulle aldrig recensera en lp baserad pĂ„ en mp3-fil. Jag skrev aldrig om den varsamt remastrade och vĂ€lljudande Adolpson-Falk-boxen, ”101010”, nĂ€r den kom, eftersom vi bara erbjöds mp3:or och en pdf av hĂ€ftet, inget recensionsex av den riktiga boxen – nĂ„got som ter sig rejĂ€lt, tja, dumt eftersom hela grejen med den Ă„terutgivningen var att man lagt ner sig sjĂ€l i att göra ljudet sĂ„ bra som möjligt (tack, Dag Lundqvist!). Och, parentetiskt sagt, det blev Ă€nnu bĂ€ttre: Adolphson-Falks första skiva tillsammans med studiofantomen Greg Fitzpatrick, ”Med rymden i blodet”, Ă„terutgavs hĂ€rommĂ„naden av Ljudtekniska sĂ€llskapet och sĂ„ hĂ€r skriver de pĂ„ sin hemsida: ”Inspelningen överfördes i enlighet med Ljudtekniska sĂ€llskapets önskemĂ„l direkt frĂ„n originalmasterbandet till cd utan nĂ„gra som helst dynamiska eller klangliga förĂ€ndringar. Resultatet Ă€r en dynamik och renhet i ljudet som övertrĂ€ffar alla tidigare utgĂ„vor av skivan. Som bonusspĂ„r finns bĂ„de singel- och maxiversionen av ’Blinkar blÄ’ i samma höga ljudkvalitet.” (Och vill du bestĂ€lla detta vĂ€lljudande mĂ€sterverk, betala 125 kronor till plusgironummer 13 18 00-5, ange ”LTS” som mottagare, skriv ordet ”AF” samt namn, adress och postadress i meddelandefĂ€ltet, rĂ€kna med 1–3 veckors leveranstid.) Dessutom skrev duon sĂ„ hĂ€r strax före jul: ”HallĂ„! Blev uppringd av en journalist som undrade om Ă€ven mina barn kunde leva pĂ„ intĂ€kterna av Mer Jul… Jag sa att det ser nog ganska mörkt ut, kollade Spotify-kontot, dĂ€r vi vet att den spelas ’hela tiden’. WOW!! Gissa vad vi kammade hem! 281 kr att dela pĂ„!! Före skatt och egenavgifter! Jag gillar att Spotify finns, men mĂ„ste frĂ„ga mig vem f-n som tar stĂ„larna??”

Jag tror pĂ„ musik som en entitet, inte nĂ„got som skvalpar omkring i en dator, som redan Lennart Persson pĂ„ sin tid skrev, sjĂ€llös. SĂ„ hĂ€r skrev den amerikanska recensenten Lynn RenĂ© Bayley i Fanfare hĂ€romnumret: ”If you’ve read the book Spiritwalker, you’ll discover a real dream of the future where all the Western culture has disappeared, scattered to the four winds, and nothing is left. The more we put online, an ephemeral electronic vacuum where nothing is really stored permanently, the more will disappear when our society and culture come to an end. Online storage of information is even less permanent than the Library at Alexandria.” Hon har rĂ€tt: nĂ„gon bokbindare berĂ€ttade att mycket av dagens kultur kommer att vara borta bara om nĂ„gra och tjugo Ă„r. Harry Potter-böckerna, t.ex., som Ă€r tryckta pĂ„ sĂ„ lumpaktigt papper att det kommer att ha vittrat bort innan lĂ€saren uppnĂ„tt sin gyllene medelĂ„lder, att jĂ€mföra med vackra böcker frĂ„n förra sekelskiftet, tryckta pĂ„ syrafritt papper, kĂ€rleksfullt inbundna, bestĂ€ndiga. Men det Ă€r kanske ett tidens tecken, att Harry Potter ocksĂ„ stĂ„r för den kultur som ska konsumeras och inte (bi)behĂ„llas?

SĂ„ hĂ€r Ă„rs kommer förfrĂ„gningar om Ӂrets bĂ€sta skivor”, alla lokaltidningar, frĂ„n Ystads allehanda, via Dagens nyheter till VĂ€sterbottenkuriren, lĂ„ter intet ont anande recensenter göra topplistor. Som om det vore möjligt, att en endaste en kulturell artefakt i form av en cd skulle vara Ă„rets ”bĂ€sta”! SkĂ€ms. Till skillnad frĂ„n andra tidningar, gör Nya upplagan och undertecknad ditt val lĂ€tt. Tag valfritt nummer av tidningen, blĂ€ddra upp nĂ„gon recensionssida och kasta sedan pil; vi skriver bara om det som Ă€r det bĂ€sta, sĂ„ du kan inte

misslyckas. Lycka till!

SÄ hÀr Ärs kommer ocksÄ tankar pÄ kommande musikrefererande spalter och jag ska försöka hÄlla ett löfte till, förutom det som handlar om jakten pÄ det bÀsta av det som utges av klassisk musik företrÀdesvis pÄ independent-bolag: jag ska fortsÀtta uppmÀrksamma Àldre svenska cd-utgÄvor, grÀva i de smÄ, svenska skivbolagens kataloger och genom funna Àdelstenar övertyga dig om att ocksÄ fördjupa dig i de dammiga skivlagren, inte bara det senaste senaste. I februarinumret blir det Musica Rediviva som bÄde har en intressant utgivning av tidig musik och ljudmÀssigt klingande cd att erbjuda.

SĂ„ en djupdykning i skivhavet. NaĂŻve fortsĂ€tter utge de 450 Vivaldi-manuskript som finns i universitetsbiblioteket i Turin (and then some!) och har vĂ€l hunnit halvvĂ€gs i sin strĂ€van att dokumentera allt pĂ„ cd. Åldermannen Jordi Savall har tagit sin an operan Teuzzone frĂ„n 1719, uppsatt pĂ„ Versaille i somras av Savall med samma skaror som pĂ„ trippel-cd:n. Sedan tidigare har jag hört Sando Voltas, Ă€ven den, liveversion som var ett gott försök men som kanske inte höll hela vĂ€gen, Savall dĂ€remot har mycket ”snap, crackle & pop” i sitt framförande, hela tiden med en musikdramatisk Ă„dra som förstĂ€rker skeendet i denna librettomĂ€ssigt kanske vĂ€l lĂ€ttviktiga (och tolfte?) Vivaldi-opera och det enda som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt menligt sĂ€tter spĂ„r Ă€r Savalls ibland onödiga iver att lĂ„ta slagverk eller gitarr ta för stor plats. SĂ„ngligt inget att anmĂ€rka, liveframförandet garanterar en viss nerv.

OmgĂ„ngens Bach fĂ„r vara en enkel rekommendation till den som vill ha sina Goldbergvariationer med variation. Fretwork Ă€r en ”viol consort” pĂ„ manĂ©r ĂĄ la den tidiga barocken och Richard Boothby har transkriberat, troget, för dem och vid en genomlyssning (Harmonia Mundi), rakt igenom, Ă€r det smĂ„ strömvirvlar som gĂ„r genom verket, dĂ€r tyngdpunkten förskjuts mellan ensemblemedlemmarna och det blir bĂ„de stillsamt (tempi fjĂ€rran allegro) och en stundtals hypnotisk upplevelse som liknar tidigare transkriberingar för strĂ„kkvartett eller liknande, men utan en cembalos mantra. NĂ€sta Bach-tagning Ă€r Florian Deuter och Philippe Grisvard som gett sig i kast med sonaterna för violin & cembalo (Eloquentia) och det Ă€r kanske inte det mest surrande getingboet nĂ€r det gĂ€ller konkurrerande tagningar (Carmignola, van DaĂ«l, ZenatĂœ tre höjdare) men Ă€ndock mĂ„ste det bibringas ny kunskap, ny kĂ€nnedom, nya kĂ€nslor och jag Ă€r rĂ€dd att de gör det, det hĂ€r Ă€r spĂ€nstiga, vĂ€llustigt vandrande versioner, vĂ€rda din tid och dina pengar.

Poeten Brockes’ ”Irdisches VergnĂŒgen in Gott, bestehend in Physicalisch- und Moralischen Gedichten” och dess andra, utökade version frĂ„n 1724 anvĂ€nde HĂ€ndel för sina nio tyska arior, det sista verket han skrev pĂ„ tyska. Även hĂ€r Ă€r startfĂ€ltet mĂ„ngfaldigt och nog för att jag har en förkĂ€rlek för Catarina Ligendza pĂ„ sitt sĂ€tt urmodiga, finns huvudkonkurrenterna i Carolyn Sampson (Hyperion) och Christina Hogman (Bis) – och Dorothea Craxtons Ă€r vackert sjungna (Naxos) men rubbar inte tĂ€tklungan, lĂ€gger sig och bevakar nĂ€ra, i kön. VĂ€l hos HĂ€ndel ocksĂ„ Lisa Smirnovas kongeniala tag om Die Acht Grossen Suiten (1720) (ECM). Dessa tidiga sviter, gemenligen kallade för ”Londonsviterna”, Ă„tminstone i London, tillhör den skĂ€rv, om man fĂ„r sĂ€ga sĂ„ med hĂ€nsyn till HĂ€ndels produktion i övrigt, klavermusik som finns och Smirnova tar till ett genommodernt piano för att ge kraftfull, eftertĂ€nksam klang. OĂ€vet Ă€r det inte, ljudet superbt, framförandet vuxet, men stilla sinnet med Sophie Yates’ skivor dĂ€r hon tar sig an HĂ€ndel pĂ„ en oklapprande cembalo, för perspektivets skull.

NĂ€mnas ska ocksĂ„ att andra delen i Naxos’ av finska interpreter framförda Sonate da camera av Franz Xaver Richter nu kommit och att jag hĂ„ller med mig sjĂ€lv i mars förra Ă„ret: ” det hĂ€r Ă€r rejĂ€la, barockfasta triosonater, inget annat, inga krusiduller, inget trams, utan gediget underlag för spelglĂ€dje”. Av smalt och okĂ€nt slag men med intressant premiss ocksĂ„ Martin Gesters senaste skiva, ”Le Retour de la Paix” (K617), ett mer oironiskt Mikael Wiehe-citat, â€Ă€r det verkligen fred vi vill ha”, men hĂ€r Ă€r konserter och kantater pĂ„ just det temat, frĂ„n krig till fred, frĂ„n buller till stillhet, utvalda komponister de tack och lov allt mer uppmĂ€rksammade fransmĂ€nnen Michel Pignolet de MontĂ©clair och Louis-Nicolas ClĂ©rambault, en samling som gör att jag vill höra helheten, inte bara dessa ursnitt, Le Parlement de Musique spelar som de ska, sopranen DorothĂ©e Leclair en ny bekantskap jag vill bekanta mig mer med! Mer blandade kĂ€nslor ger ”Gubben u KĂ€llingi” (Todo) som Ă€r duon Anna & Olofs debut, Anna Emilsson sjunger, Olof Ander ackompanjerar, mestadels barockmusik med folkmusikalisk ansats, Storbritannien och Sverige, ljudbilden lĂ€mnar mig krĂ€vande mer, men behĂ„llningen Ă€r en försiktig ”Greensleeves”, en inkĂ€nnande Bellman och sĂ„ Anna Emilssons röst, denna ljuva.

Ingen Beethoven? JodÄ, var lugn. Och inte vilken Beethoven som helst, utan en dubbel-dvd dÀr Rudolf Buchbinder ger oss alla pianokonserterna, ackompanjerad av Wiens filharmoniker som han ocksÄ dirigerar frÄn klaveret (C Major). LÄt mig sÀga det nu, direkt: det hÀr Àr fantastiska tolkningar, det finns en kattlik smidighet, en ÄterhÄllsamhet, i Buchbinders Beethoven, precis som nÀr han tog sig an pianosonaterna har han förvisso ett gott driv i tolkningen, men den Àr ocksÄ trogen tonsÀttaren, inga egna avsteg, tolkningar som ligger nÀra det Ludwig kÀnde och upplevde nÀr konserterna skrevs, vilket ger en ganska svindlande kÀnsla, en sense of wonder pÄ sitt sÀtt, att bli kopplad över tiden till ett dÄligt upplyst skapanderum. Som sagt, fantastiska, tidsresande tolkningar som ger oss Beethovens svett och geni som genom ett medium: Buchbinder. Rekommenderas.

Avslutningsvis det samtida. Den sprĂ„kliga bastarden Trio ZilliacusPerssonRaitinen har pĂ„ en Phono Suecia-skiva kallad ”Dedicated To Trio” just spelat verk skrivna för dem och hĂ€r Ă€r det ett fullkomligt flĂ€ckfritt framförande som strömmar ur högtalarna, jag skulle bara önska att allt material pĂ„ cd:n var av samma kvalitet som Sven-David Sandströms eller Mirjam Tallys skickliga respektive folkloristiska trior. RandanmĂ€rkning för kvartetten The Schematics. Fem skivor pĂ„ ett Ă„r. De fyra första Ă€r improvisationer som leder Ă„t alla hĂ„ll, den femte, ”Four Compositions” (alla pĂ„ eget bolag) innehĂ„ller just det, men den improvisatoriska delens slut och den komponerade början gömmer sig rĂ€tt vĂ€l, men redan pĂ„ de improviserade skivorna hĂ€nder saker i förlopp jag förnimmer. SĂ€ttningen med tvĂ„ akustiska, tvĂ„ elektriska instrument gör den sĂ€kert elektroakustisk pĂ„ nysvenska, jag Ă€r mest nyfiken pĂ„ vart denna hunger att hitta pĂ„ ska leda dem. PĂ„ den mer ordnade sidan en av mina favoriter, Wayne Siegel, som har fyra stycken att erbjuda pĂ„ ”Terra” (dacapo). PionjĂ€r inom eam vill jag kanske inte kalla honom helt rĂ€tt och slĂ€tt, men han har alltid bjudit pĂ„ vĂ€ldigt innovativ elektronmusik inspirerad av minimalism och rock, dĂ€r blandningen med ”riktiga” instrument skapat spĂ€nningsfĂ€lt, som ”The Devil’s Golf Course” för orkester, synthesizers och trummor (1986). PĂ„ den nya skivan gör han inte mig besviken, tre stycken frĂ„n samtiden dĂ€r sammansmĂ€ltningen och formsprĂ„ket Ă€r smĂ„tt genialt, att sĂ€tta i kontrast med tidiga ”Rosewood Afternoon” frĂ„n 1979, fem Ă„r efter att han flyttade frĂ„n USA till Danmark.

– Jan-Erik Zandersson