Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Valsedlar eller sÀkra papper

Text: Eva Gabrielsson. NÀr blev utförsÀljning av statliga och kommunala bolag enbart en frÄga om effektivisering?
Varför talar vi inte om konsekvensen för demokratin? Om att vi som vÀljare förlorar vÄra ekonomiska maktmedel.

UtförsÀljningarna och privatiseringarna handlar ytterst om framtida makt över politiken. Det handlar i extremfallet om att strypa demokratin och politikens inflytande pÄ utvecklingen.
Det Àr bra att pÄminnas om det, för det var precis dÀrför som denna privatiseringsprincip en gÄng uppkom. Det började som en attack mot demokratin i Chile 1973. Först störtades en radikal regering. DÀrefter inleddes den ekonomiska överföringen.

Makten skulle ligga hos privata företag, bÄde inhemska och utlÀndska. I Chiles fall var det i synnerhet amerikanska företag som avsÄgs.

Syftet var uppenbart; att se till att framtida regeringar – trots eventuella valframgĂ„ngar och oavsett politisk fĂ€rg –  inte skulle kunna förĂ€ndra Chile.

I förlÀngningen innebÀr principen att betydelsen av allmÀnna val ska minska.

Är offentliga bolag hopplöst ineffektiva?
UtförsÀljning kan inte motiveras med att det Àr omöjligt att effektivisera offentliga verksamheter redan idag. Möjligheterna ligger ju i Àgandet. Vi har redan makten att besluta om hur det vi Àger ska skötas.

SÄ varför anses inte denna styrning fungera idag i offentligt Àgd verksamhet? Hur tillsÀtts deras styrelser och vd-ar? Och hur följs deras insatser senare upp- har utvecklingen varit bra? Uppföljningen Àr i synnerhet viktig dÄ dessa insatser ofta Àr kopplade till stora bonusar eller pensionsavtal . HÀr Àr ett stort tomrum av obesvarade fakta.

Det kan vÀl ÀndÄ inte vara meningen att utförsÀljningarna ska tolkas som ett sÀtt att sÀga att vi som offentliga Àgare vet inte vad vi gör och inte kan lÀgga upp strategier för framtiden? Eller att vi aldrig kommer att försöka bli bÀttre?

Om privata intressen skulle ge mer genomtÀnkta val av ledning, styrelse och verksamhet, sÄ bör vi som vÀljare och Àgare till allmÀn egendom kunna krÀva, att dessa stjÀrnskott rekryteras till  offentligt Àgda företag. Vad skulle exempelvis herrarna i LyxfÀllan kunna göra?

SÀrskilt över sÄdant som vi obligatoriskt mÄste betala med skattemedel för vÄrd, i utbildning och i omsorg. Men ocksÄ sÄdant pÄverkar vÄra vardagsliv som posten, att kunna resa kommunalt till jobbet, ha el hemma.  All detta infördes för att göra sÄdant som annars inte gjorts, bÄde i att driva verksamheter eller att investera i nya som saknas. Kort sagt för att skapa en nödvÀndig balans till de privata intressena som ser till egennyttan snarare Àn till det allmÀnnas bÀsta. Vilket Àr en fördel, pÄ rÀtt plats, för rÀtt saker. Men inte alltid och överallt.

Exemplet Nya Zeeland
Tillsammans med Chile, framhÄlls ofta Aotearoa/Nya Zeeland (NZ) som ett nyliberalt praktexempel. Nya Zeelands snabba och omfattande privatisering frÄn mitten av Ättiotalet till tidigt nittiotal har haft enorma och bestÄende negativa sociala konsekvenser. De svenska vÀljarna kan ha nytta av att kÀnna till det. Som en del av omvandlingen ingick att sÀlja ut statliga tillgÄngar.

Den största effekten i NZ av att sĂ€lja av statlig egendom som jĂ€rnvĂ€g, skog, hamnar, telekommunikation och elkraftbolag – företag som byggts upp med skattemedel under mĂ„nga Ă„r, kan sammanfattas under rubriken pĂ„ en dokumentĂ€r i Ă€mnet – ”Someone else’s country”.

Enligt Mary Clarke som skrev artikeln ”Devolving forest ownership through privatization in New Zealand” kom staten att Ă€ga mindre Ă€n 7 procent av den odlade skogsarealen i NZ medan utlĂ€ndska aktörer dominerade – Asien Ă€gde 12 procent och USA 33 procent av skogen. De flesta nya zeelĂ€ndare mĂ€rker dock inte att den utlovade effekten av att ”om det regnar pĂ„ prĂ€sten sĂ„ droppar det pĂ„ klockaren”  saknas,  utan ser bara att arbetstillfĂ€llen förlorats och infrastrukturen försĂ€mrats, samtidigt som vinsterna lĂ€mnar landet, medan varken effektivitet eller service har förbĂ€ttrats.

I mitten av 2000-talet var den nya zeelĂ€ndska staten tvungen att köpa tillbaka jĂ€rnvĂ€garna, som en icke-vinstdrivande men oumbĂ€rlig offentlig service, liksom de delvis privatiserade hamnarna i NZ största stad Auckland. NZ lider av lĂ„ngsam bredbandshastighet eftersom  fiberoptiska nĂ€t varit olönsamma att anlĂ€gga för de privata telekombolagen, och de privatiserade elkraftbolagen belastas av en negativ offentlig image, enligt John Wilson i ”A Short History of Post-Privatisation in New Zealand”, förmodligen pĂ„ grund av deras enorma vinster och lĂ„ga till obefintliga sociala ansvar.

Den nyliberala ekonomiska politiken körde löner, anstĂ€llningstrygghet och anstĂ€ndiga arbetsvillkor i botten, undergrĂ€vde facken, krympte samhĂ€llets skyddsnĂ€t och verkade ha övergivit de traditionella nya zeelĂ€ndska idĂ©erna om ”kollektivt ansvar, omfördelning av resurser och makt, social stabilitet, demokratiskt deltagande, och tron att mĂ€nniskor hade rĂ€tt att leva och verka i trygghet och vĂ€rdighet. Fattigdom, splittring och utanförskap blev permanenta inslag i Nya Zeelands sociala landskap.” (Jane Kelsey, The New Zealand Experiment: A colosal failure, citerade online)

Vissa branscher och individer har dragit stor nytta av den nyliberala politiken. Det Ă€r intressant att lĂ€sa om Fay och Richwhite – tvÄ  ökĂ€nda multimiljonĂ€rer – som fick enorma vinster frĂ„n privatiseringen av offentliga tillgĂ„ngar, dolt i ett moln av misstĂ€nkt insiderhandel. Genom att ta sin tillflykt till skatteparadiset Cooköarna, förde de slutligen över sina tillgĂ„ngar utomlands. Konsekvenserna fick bĂ€ras av mĂ„nga nya zeelĂ€ndare frĂ„n medelklassen, som ruinerades sedan de investerat i multimiljonĂ€rernas prospekt. Dessa tvĂ„ större aktörer exemplifierar idĂ©n om att utförsĂ€ljning av offentliga tillgĂ„ngar gynnar ett mycket litet fĂ„tal, pĂ„ bekostnad av de mĂ„nga. Fattigdom och tuffare liv har blivit allt vanligare för allt fler. Gapet mellan fattiga och rika har ökat och fortsĂ€tter att öka.

LÄngsiktig hÄllbarhet
Privatisering och utförsĂ€ljning riktas in pĂ„ allt som inte kan flyttas fysiskt frĂ„n Sverige. Precis som det var i Nya Zeeland.  Det Ă€r tĂ„g, tunnelbana, telekom, universitet, sjukhus, vĂ„rdanlĂ€ggningar, energibolag som Vattenfall, kommunala köpcentra & gallerior, mm, drift av fastigheterna som dessa verksamheter finns i – ibland sjĂ€lva fastigheterna ocksĂ„.

Denna för oss nödvÀndiga, icke-flyttbara egendom och samhÀllsservice Àr ett sÀkert kort att Àga pÄ dagens instabila globala aktiemarknad. För dessa nya potentiella Àgare kan bÄde rÀkna och vÀlja. MÄnga agerar internationellt, ofta som riskkapitalister.  De vÀljer bort att starta produktion nÄgonstans eller köpa aktier i befintliga företag. Fast de har pengarna att göra det. De vÀljer att köpa vÄr fasta egendom eller rÀtten att bedriva social verksamhet för vÄr rÀkning.

Är detta lĂ„ngsiktig ekonomisk hĂ„llbarhet? Ger det nya företag? TillvĂ€xt? Innovationer? Knappast.

Inte Àr det de smÄ företagen, som ofta Àr mer innovativa Àn de stora etablerade, som fÄr chanserna att agera pÄ nya sÀtt och utveckla nÀringslivets korplag pÄ basis av att de faktiskt Àr vÀldigt duktiga. Snarast konkurreras smÄttingarna ut frÄn början av redan starka intressen, som sedan vÀxer sig Ànnu starkare efter nya upphandlingar och utförsÀljningar.

FĂ€rska exempel i Sverige Ă€r stora internationella bolag som Carema, och en tidigare katastrof Ă€r fastighetsĂ€garen Boultbee som köpte gallerior av Stockholms stad. Hittills Ă€r det tydligt att Caremas och Boultbees verksamheter inte bedrevs effektivare. De bedrevs betydligt sĂ€mre.  Det handlade INTE om driva normal verksamhet pĂ„ smartare sĂ€tt. Det var tvĂ€rtom – att minska alla kostnader för att kunna fĂ„ ut stora vinster. I Caremas fall bekostar vi till pĂ„ köpet sjĂ€lva verksamheten, som visat sig mynna ut i en planerad skatteflykt till Luxemburg. Alltsammans kopplat till bonusar bortom allt förnuft.

Det kommer ocksĂ„ att kosta oss en större och dyrbarare kontrollapparat att vaka över att de privatiserade verksamheterna uppfyller vad som krĂ€vts. Även detta ska tas ur vĂ„ra skattepengar.

Kort sagt fÄr vi mer utgifter Àn tidigare. Men mindre inkomster. 2010 hade vi en utdelning pÄ över 30 miljarder kronor frÄn enbart de statliga bolagen.

I bostadsrÀttsföreningar mÄste utförsÀljningar av föreningens egendom godkÀnnas av alla medlemmar vid Ärsmöten. Kanske behöver sÄdana regler ocksÄ införas för utförsÀljningar och privatiseringar av vÄr kommunala och statliga egendom.

FrÄgan om denna balans mellan privat och offentligt och dess koppling till demokratin behöver vi fundera över.  Och inte minst: var ligger balansen sÄ att vi fÄr den utveckling vi önskar oss för hela samhÀllet?
Ali Bell skrev om Nya Zeeland