Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

John Cale

John Cale Àr en brittisk sÄngare, violinist, gitarrist, basist, pianist, lÄtskrivare och producent, och var en av Velvet Undergrounds förgrundsgestalter. Att sÀga att Velvet Underground var ett av 60-talets allra viktigaste och framför allt mest banbrytande band, Àr knappast nÄgon överdrift. Deras första album The Velvet Underground & Nico (bananskivan) sÄlde enligt uppgift endast i 10 000 ex 1967 dÄ den gavs ut, sÄ rent kommersiellt var det ingen hit. DÀremot brukar det sÀgas att alla de som köpte skivan och lyssnade pÄ den omedelbart bildade egna band.

John Cale lĂ€mnade Velvet Underground efter endast tvĂ„ plattor, The Velvet Underground & Nico och White Light/White Heat, pĂ„ grund av meningsskiljaktigheter med Lou Reed – med vilken Cale numera enbart har ett affĂ€rsmĂ€ssigt förhĂ„llande, och bara trĂ€ffar nĂ€r det rör Velvet Underground. IstĂ€llet började han producera plattor och har bland mĂ„nga andra Patti Smiths Horses och The Stooges första album pĂ„ sitt CV, och listan kan naturligtvis göras lĂ„ng. Reed och Cale samarbetade inte igen förrĂ€n 1990 dĂ„ de tillsammans gav ut Songs for Drella, en hyllningsplatta till mentorn och vĂ€nnen Andy Warhol.

Cale har under hela sin karriĂ€r varit rastlöst kreativ och Ă€r legendarisk för sin avantgardistiska estetik inom popmusiken. Man vet aldrig riktigt var man har honom vare sig musikaliskt eller artistiskt, och han har – som det anstĂ„r en banbrytande legend – naturligtvis vĂ„llat en del rabalder genom att tĂ€nja pĂ„ de konstnĂ€rliga ramarna. Den 24 april 1977 spelade Cale pĂ„ The Greyhound i Croydon, England, och framförde en ”Hitchcock-version” av Heartbreak Hotel: en roadie strĂ€ckte upp en död kyckling pĂ„ scenen och Cale halshögg den med en köttyxa han köpt i Tyskland. DĂ€refter kastade han ut delarna till den förbluffade publiken.

I samma veva provocerade avantgardeveteranen sin publik genom att envisas med att upptrÀda iförd hockeymask, av samma typ som Jason Vorhees (fem Är senare) bÀr i filmerna Fredagen den 13:e.

69 Ă„r ung Ă€r denna gigant ute pĂ„ vĂ€garna med sitt rikligt orkestrerade mĂ€sterverk ”Paris 1919”, som sedan premiĂ€ren 2009 bara uppförts vid en handfull tillfĂ€llen. Cale har aldrig fastnat i nĂ„gon genre. Nyss slĂ€ppte han 5-lĂ„tars EP:n Extra Playful och nĂ€sta Ă„r kommer en ny fullĂ€ngdare.

Jag har alltid uppfattat dina lĂ„tar som om de handlar om döden


– Ja du
 Jag minns den dagen, 9/11. Jag bor pĂ„ Foulton Street, Foulton and Gold. PĂ„ morgonen nĂ€r jag som vanligt gick ut för att köpa en tidning hade jag ingen aning om vad som hĂ€nde förrĂ€n en god vĂ€n skickade mig ett e-mail och uppmanade mig till att ”Get the hell out of there, we are being attacked!”Jag skrev tillbaks: Kom igen nu, ett dĂ„ligt skĂ€mt! Jag gick upp i huset och blickade ner pĂ„ staden och sĂ„g att stora eldflammor slog ut frĂ„n byggnader och noterade att barn pĂ„ sina cyklar försökte komma sĂ„ nĂ€ra byggnaderna som möjligt och det var dĂ„ det blev uppenbart och lĂ„tarna stirrade mig rakt i ansiktet. Tre dagar senare skulle jag framtrĂ€da i Philadelphia. Folket i Philadelphia kunde inte riktigt förstĂ„ att vi hade stora problem med att fĂ„ en chaufför att köra oss dit. Broar och tunnlar var ibland öppna och ibland stĂ€ngda utan att nĂ„gon visste nĂ€r eller hur. Vi fick tag i nĂ„gon frĂ„n New York som stĂ€llde upp pĂ„ att köra oss dit, och sĂ„ fick de skicka en bil frĂ„n Philadelphia för att hĂ€mta oss. Och nĂ€r vi vĂ€l kommit fram och gjort konserten, dĂ„ slog det mig: Holy shit, alla mina lĂ„tar handlar ju om döden
 Det kanske berodde pĂ„ alla omstĂ€ndigheter just dĂ„, men det framgick vĂ€ldigt klart i samma ögonblick
 DĂ€refter flög jag till Melbourne. Det Ă€r ju inte varje dag man fĂ„r se tre tusen mĂ€nniskor dö pĂ„ sin arbetsplats. NĂ€r jag vĂ€l kom till Australien sĂ„ började det sakta sjunka in vad som verkligen hade intrĂ€ffat mitt i New York.

Just detta faktum, att dina lÄtar handlar om döden, gör mig förvÄnad över att du gillar Beach Boys!

–    Jag förstĂ„r hur du tĂ€nker, men jag Ă€r ju frĂ„n Wales och dĂ€r har vi en oerhört stark körtradition. SĂ„ nĂ€r Beach Boys dök upp tog jag dem till mig direkt. Jag Ă€lskar deras körsĂ„ng och Brians arrangemang och jag tycker att Pet Sounds Ă€r en av de bĂ€sta plattorna nĂ„gonsin.

NÄgon lÄt med Beach Boys som sticker ut mer Àn nÄgon annan?

– Ja, den första Beach Boys-lĂ„ten som jag föll för var definitivt In My Room, den Ă€r oerhört kĂ€nslosam. NĂ€r jag var ung brukade jag ligga hemma pĂ„ mitt rum varje söndag och lyssna pĂ„ radioprogrammet The Voice Of America, som sĂ€ndes pĂ„ kortvĂ„g. Plötsligt spelades gruppen The Four Freshmen med lĂ„ten What’s It Like in Glocca Morra? Den lĂ„ten spĂ€nde över hela spektrat av stĂ€mmor, jag blev helt frĂ€lst i den. Jag blev omedelbart ett stort fan av bandet, och flera Ă„r senare skulle det visa sig att Ă€ven Brian Wilson Ă€lskade dem.

Brian har ju pÄ mÄnga sÀtt haft ett tragiskt liv

– Han har kĂ€mpat hĂ„rt under hela sitt liv med sin mentala hĂ€lsa och han har tyvĂ€rr hamnat lite i skymundan och inte tagit den plats i musikhistorien som han sannerligen Ă€r förtjĂ€nt av. DĂ€rför blev jag vĂ€ldigt nöjd över att han tillfrĂ„gades och övertalades till att spela in och avsluta Gershwinkatalogen. Det var ett otroligt viktigt beslut av de ansvariga för produktionen som dessutom ger Brian erkĂ€nnandet som en av vĂ„r tids största kompositörer, och med all rĂ€tt.

Vad gillar du andra band frÄn Wales?

–    Vi har ju alldeles uppenbart bra band som till exempel Super Fury Animals och Manic Street Preachers. Tom Jones
 hm, han tillhör liksom en annan sida och gör inte den typ av musik som jag gillar, men det gĂ„r naturligtvis aldrig att komma ifrĂ„n att han har en fantastisk röst. Det Ă€r inte alldeles ovanligt att den typen av artister med en sĂ„ pass lĂ„ng och framgĂ„ngsrik karriĂ€r till sist blir sönderexploaterade, men Tom har sin son som manager och han har gjort ett fenomenalt arbete med att styra upp och förvaltar sin faders karriĂ€r, det ska han ha all heder för.

Ingen har undgÄtt att du ligger bakom bland andra Patti Smiths Horses och Àven The Stooges första album, skivor som Àr klassiker. Vad minns du frÄn inspelningarna?

–    Skivorna har blivit fenomen och Ă€r i det nĂ€rmaste mytomspunna. De fortsĂ€tter att appellera och inspirera musiker, de lever egna liv. Men i fallet med Patti Smith minns jag kanske mest av allt att jag förundrades, och imponerades, över hennes stora kĂ€rlek till sprĂ„ket. Och myten om The Stooges första album och hur inspelningen gick till fortsĂ€tter att vĂ€xa. Trots att det Ă€r lĂ€nge sedan sĂ„ pratar folk om det fortfarande och gillar allt som har med deras första album att göra.

Patti Smith tilldelades Ă„rets Polar Music Prize.

–    ?


Ja, Stickan Anderssons pris!

–    (Med höjda och förvĂ„nade ögonbryn) Det kĂ€nner jag inte till
?

(SÄ var det med det prisets status, tÀnker jag för mig sjÀlv).

Ni gav till sist ut den omtalade inspelningen Gymnasium Tapes.

– Ja, sĂ€ger Cale och ler. Allt spelades in pĂ„ tvĂ„ kanaler men lyckades verkligen fĂ„nga bandets nerv och ljud pĂ„ ett alldeles fantastiskt sĂ€tt. Nu menar jag inte att pĂ„ nĂ„got vis förminska studioinspelningen av plattan, men Gymnasium Tapes Ă€r magisk och det var en lycklig omstĂ€ndighet nĂ€r plötsligt allt i bandet stĂ€mde och allt fastnade pĂ„ band.

Hur minns du Andy?

Utöver det faktum att jag saknar honom var han oerhört livlig. Han lĂ€rde mig otroligt mycket. Han var mycket lĂ€tt att komma nĂ€ra. MĂ„nga var misstĂ€nksamma mot Andy, men vad det i sjĂ€lva verket handlade om var en renodlat intellektuell avund. Han lĂ€rde mig mycket om marknadsföring med mera. Jag sĂ„g för övrigt för ett tag sedan en gammal intervju med Andy dĂ€r han fick frĂ„gan om vad han tyckte om New York, han sade: ”New York Ă€r sĂ„ bra att man borde kopiera staden”.

Äger du nĂ„gonting av Warhol sjĂ€lv?

Nej, faktiskt inte! Jag menar, vi befann oss ju stÀndigt mitt i allt som skapades dÀr och satt i princip pÄ Brilloboxarna. Det var liksom inget speciellt med dem jÀmfört med allt annat som han skapade under denna period, utan det var bara en av alla hans lysande idéer. TyvÀrr var det en del som försökte tjÀna lÀtta pengar genom att förfalska hans konst. SjÀlv Àgde jag en Electric Chair som jag senare fick veta var en förfalskning, och som jag ÄterlÀmnade till den som hade gjort den. Det var ett stÀndigt kreativt kaos och man producerade saker pÄ löpande band. StÀllet hette inte Factory för ingenting!

PÄ tal om Brillo-boxarna: Har du hört om skandalen med de falska Brillo-boxarna hÀr i Sverige?

– Nej? Men jag deltog pĂ„ den stora utstĂ€llningen pĂ„ Moderna Museet som jag mĂ„ste berömma. Den var oerhört vĂ€lgjord, men jag visste inte att det fanns kopior av boxarna.

Sex kopior sÄldes med falska intyg. Minns du sista gÄngen du pratade med Andy?

Nej faktiskt inte
 Men jag har sĂ„ otroligt mĂ„nga fina minnen av honom. Det allra finaste minnet av hans genialitet var den dagen jag satt i fabriken 1966 och pratade med Gerard Malanga, och Andy kom tillbaka upprymd efter ett lĂ€karbesök. Han kallade pĂ„ oss och sade att han hade hittat vĂ„rt skivomslag! Det visade sig att vĂ€ntrummet pĂ„ operationsavdelningen hade varit fullt av pĂ„kostade broschyrer innehĂ„llande annonser frĂ„n lĂ€kemedelsbolag. Det var speciellt en annons som fĂ„ngade Andy intresse. Den förestĂ€llde en bild av en banan som lĂ€saren skulle skala, för att pĂ„ sĂ„ vis finna en lista över alla de vitaminer som finns i en banan. LĂ€ngst ner fanns Ă€ven en liten vitamintablett med alla vitaminerna som fanns i bananen. ”Vad tycker ni om detta som ett skivomslag?” frĂ„gade Andy. Jag tyckte det var fantastiskt och minns tillfĂ€llet med stor vĂ€rme.

Finns det nÄgot band idag som pÄminner dig om Velvet Underground och har samma skaparanda?

–    Det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt att sĂ€ga. Vi försökte ju att involvera bĂ„de musik och text i psykologiska sammanhang och jag vet Ă€rligt talat inget band som Ă€r intresserat av bĂ„da delarna. Kanske det finns nĂ„gra inom hiphopen som avhandlar Ă€mnet, men de vĂ€ljer oftast att fokusera pĂ„ sexualitet och skjutvapen. Vi försökte ju att – tro det eller ej! – vara lite mer subtila. Alla pĂ„stod att vi föresprĂ„kade och förhĂ€rligade intaget av droger, men det var med vĂ€ldigt fĂ„ undantag folk som inte tolkade texterna pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt.

Vad kÀnner du nÀr du lyssnar pÄ era tvÄ första album nuförtiden, förstÄr du vilket inflytande de haft pÄ musiken och hur de förÀndrade rockhistorien?

–    Nej, kvaliteten Ă€r sĂ„ pass lĂ„g pĂ„ inspelningarna vi gjorde dĂ„ att den inte pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar kan jĂ€mföras med de digitala inspelningarna som görs numera. Inspelningarna har Ă„ldrats. Jag tror att mĂ„nga mĂ€nniskor hĂ„ller fast vid Velvet Underground pĂ„ grund av att vi var helt utanför alla topplistor och det breda kommersiella tĂ€nkandet. Vi gjorde vĂ„r egen grej utan att snegla pĂ„ nĂ„gon annan – och vi bad inte om ursĂ€kt för det.

Tror du att ett band som Velvet Underground skulle kunna etablera sig idag och fÄ samma status?

–    Javisst.

Trots att man tÀvlar med att lÄta som allting annat som ligger pÄ topplistorna!

–    Jag vet Ă€rligt talat inte om topplistorna har nĂ„got större inflytande pĂ„ dagens artister? Ta sĂ„dana som Animal Collective eller James Blake. De Ă€r annorlunda, pĂ„ ett originellt och sĂ€rprĂ€glat vis, och originalitet och nytĂ€nkande Ă€r alltid en stark kraft att rĂ€kna med, oavsett vilket omrĂ„de man Ă€r verksam inom. Folk blir nyfikna nĂ€r de hör eller ser nĂ„gonting som sticker ut och inte lĂ„ter precis likt allt annat. Topplistorna domineras ju numera nĂ€stan uteslutande av dansmusik och countrymusik, Ă„tminstone i USA. Och i Ă€rlighetens namn sĂ„ finns det naturligtvis sĂ„dant pĂ„ listorna som Ă€r riktigt bra. Artister som jag sjĂ€lv beundrar, till exempel Eryka Badu, Ă€r vĂ€ldigt politiska men samtidigt vĂ€ldigt kĂ€nslosamma. Men jag Ă€r helt övertygad om att det kommer fram nĂ„gon som kommer att göra det vi gjorde i Velvet Underground pĂ„ sitt helt egna sĂ€tt och helt och hĂ„llet pĂ„ sina egna villkor.

Bankkrisen, krisen om demokratisk kapitalism, Àr verkligen allvarlig och regeringen Àr helt paralyserad. De tvingas handskas med lobbyister frÄn bankkoncernerna. Bankerna styr och stÀller och det Àr skamligt. Resten av landet utgör de 99 procent som visar sitt missnöje och inte lÀngre tolererar att landets skadas ekonomisk pÄ grund av denna enda procent av korrupta och giriga mÀnniskor som missköter landets ekonomi. Occupy Wall Street-rörelsen Àr en av de viktigaste demonstrationerna i modern tid. Folk visar sitt missnöje pÄ ett fredligt vis. Jag Àr helt övertygad om att det inte var Occupy Wall Street-folket som lÄg bakom uttalandet att de hotar att stÀnga ner börsen pÄ Wall Street, jag Àr övertygad om att det var en dÄlig ursÀkt för att borgmÀstaren Michael Bloomberg skulle kunna verkstÀlla en razzia och skicka in poliser nattetid för att tvinga bort anhÀngarna till Occupy Wall Street-rörelsen.

Om du bara hade haft 15 minuter av berömmelse, vad tror du dina minuter skulle innehÄlla?

–    Oj
 jag har ingen aning, det fĂ„r nog nĂ„gon annan bedöma. Jag har alltid trott att om jag nĂ„gonsin hade gjort nĂ„gonting som blivit kommersiellt framgĂ„ngsrikt, sĂ„ hade jag blivit misstĂ€nksam och försökt att lista ut varför det blev det! Jag tĂ€nker ju inte alls i de banorna nĂ€r jag gör musik, och 15 minuter kĂ€nns inte som tillrĂ€ckligt med tid för att hinna med allt jag gjort. Jag Ă€r absolut inte Ă€regirig och vill inte ha nĂ„gon speciell uppmĂ€rksamhet av folk eller sĂ„, men min produktion genom Ă„ren Ă€r ju ganska stor sĂ„, nej
 jag klarar inte av att komprimera mitt arbete sĂ„ att det faller inom ramarna för de Warholska 15 minuterna.

Lars Yngve