Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MĂ„nadens Klassisker feb 2012

Med en fot stadigt pĂ„ bromspedalen och kopplingen pĂ„ vĂ€g att trampas ner, sĂ„ lĂ€t det en gĂ„ng i urtiden nĂ€r Karl MĂŒnchinger dirigerade Stuttgarts kammarorkester genom Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonserter. Ingen sprittande lekfullhet hĂ€r, inte, inga galanta skutt. Att prins Ludwig av Anhalt-Cöthen aldrig sĂ„g till att de blev framförda, fann Bachs tvĂ„Ă„riga arbete pĂ„ hĂ€lleberget, hoprafsade som de sedan blev bland andra komponisters partitur ur nĂ„got skĂ„p 1734 nĂ€r prinsen dog, det Ă€r pĂ„ sitt sĂ€tt sorgligt. I lp- och cd-utgĂ„vornas förlovade land har dĂ€remot konserterna fĂ„tt ett nytt liv och sĂ€ttet att nĂ€rma sig dem har varit allt frĂ„n Karl ovans tunga fot pĂ„ bromspedalen, Cortots Ă€nnu mer avstannande, Klemperers fickparkerade, över von Karajans romantiksmetande, Savalls stĂ„tliga, Pinnocks livgivande och Goodmans och/eller Harnoncourts handbromssladdande.

Detta leder osökt in pĂ„ Freiburgs barockorkesters version av Bachs samtliga orkestersviter (Harmonia Mundi) dĂ€r man, likt t.ex. Gardiner och Abbado tidigare, kör förarlöst, utan dirigent men med primarier utstakande riktningen. Och det hĂ€r Ă€r en frustande version, en av de avgjort bĂ€sta, med spĂ€nstiga tempi och en eftertanke i orkestern som leder bakĂ„t till partituret och framĂ„t till en tolkningsmĂ€ssig succĂ© i denna variationsrika musik. Fria tyglar och ingen dirigent gör underverk ibland. NĂ€stan lika bra, om sĂ„ngarbesĂ€ttningen varit jĂ€mnare, hade jag sagt att sonen Johann Christians rekviem (Harmonia Mundi) Ă€r, med det tunga slĂ€ktskap som finns med pappas kantater och mĂ€ssor, det var dĂ€r sonalyckan hittade formen och blev smĂ„tt arkaisk i mitten av 1750-talet nĂ€r man betĂ€nker vad som hĂ€nt i den musikaliska vĂ€rlden redan Ă„ren efter Fader Bachs död. Akademie fĂŒr Alte Musik, Berlin, under Hans-Christoph Rademanns ledning finner stor salighet i rekviet och nĂ€rslutet miserere. Man undrar vad Wilhelm Friedemann tyckte om brorsans verk, W.F. hade, milt sagt, en mindre religiös syn pĂ„ livet. Och: det vĂ€ltempererade klaveret har fĂ„tt Ă€nnu en fantastisk skildring i form av Christine Schornsheims, utförd pĂ„ en Ruckers-cembalo frĂ„n 1624 och, jepp, det hĂ€r Ă€r en ruskigt vĂ€lmeriterad klaversmekare, hon Ă€r hemma bland orglar och pianon ocksĂ„ och har haft rader av namnkunniga samarbetspartners sedan början av Ă„ttiotalet. PĂ„ denna 4-cd-box visar hon en hög medvetenhet nĂ€r det gĂ€ller Bachs cembalomusiks ursprung i danssatser (som den mesta klavermusiken frĂ„n den tiden), nĂ„got som brukar vara svĂ„rt att överföra till modernare instrument men som bland annat Murray Perahia, AndrĂĄs Schiff och nĂ„gra till lyckats med pĂ„ piano – men hĂ€r handlar det om en tystlĂ„ten cembalo och en stillsamt svĂ€ngande, lugnt pendlande Bach som trĂ„der i dansen, rekommenderas varmt.  För att avsluta Bach-partiet: Goldbergvariationerna finns i oĂ€ndligt (nĂ€stan) mĂ„nga versioner, som jag skrivit tidigare, nu ocksĂ„ en halvimproviserad med jazzförkĂ€rlek av Dan Tepfer pĂ„ piano, dĂ€r han vĂ€xlar mellan egna improvisationer och Bachs verk. SpĂ€nnande och ruggigt, om vartannat, rena partyskivan (men pĂ„ ett positivt sĂ€tt!).

Att det skulle ta sĂ„ lĂ„ng tid! Trettio Ă„r! Michael Nyman startade, likt tonsĂ€ttarkompisar som Philip Glass, Gavin Bryars, Michael Torke et. al., sitt eget skivbolag för rĂ€tt mĂ„nga Ă„r sedan nu. Han har förvisso inte kommit upp i en cd-katalog pĂ„ snart Ă„ttio titlar som den gamle NYC-taxichaffisen Glass, men vĂ€l snart tvĂ„ dussin. Förutom mycket originalmaterial har han ocksĂ„ dammat av sin musik för Peter Greenaways filmer och gjort ”definitiva” versioner av den. Och nu, Ă€ntligen, Ă„terutges hans debut-lp (MN Records) frĂ„n 1981 som jag minns som soundtrack en nyĂ„rsnatt efter en inflyttningsfest i Göteborg, dĂ„förtiden en fĂ€rsk lp med en annan sorts minimalistisk musik med barockdoft Ă€n vad jag hittat tidigare, som gjorde mig trollbunden. HĂ€r finns tidig Greenaway-musik, hans stilbildande ”In Re Don Giovanni” och ”M-Work” dĂ€r Evan Parker och Peter Brötzman skulle, som det sades, ”förstöra” stycket. Det var sĂ„ hĂ€r det började. Köp den. Jakten pĂ„ eBay efter lp:n Ă€r nu över.

Mer nytt. Leif Jordanssons filmmusik hyser jag en viss förkĂ€rlek till och musiken till ”Stockholm Östra” (Brus & Knaster) Ă€r mer av samma försiktiga, lyriska, eftertĂ€nksamma ljudsĂ€ttning som fungerar ytterst vĂ€l Ă€ven utan bilderna. VĂ€sterĂ„s sinfonietta ger en mer traditonell instrumentbesĂ€ttning Ă€n t.ex. musiken till kortfilmen Kometen, men igenkĂ€nnandets glĂ€dje Ă€r dĂ€r. Förförande vacker, ensartad musik. Mer kompromisslös Ă€r Lars Åkerlunds ”Xenon” (Firework Edition) dĂ€r mötet mellan det inom den elektroakustiska musiken som kan te sig irriterande och det som Ă€r konfrontatoriskt blir, likt mycket sentida bĂ„de pĂ„ Firework och Fylkingen, nĂ„got som skapar en egen ljudmĂ€ssig dimension (hĂ€r Ă€r Åkerlund mer du och bror med ungdomarna pĂ„ Jahr Null Ă€n med sitt förflutna i Lucky People Center) baserad pĂ„ ljud frĂ„n vĂ„r vardag som han gjort sitt bĂ€sta för att ge, efter grundlig bearbetning, sken av att skilja sig sĂ„ mycket som det bara gĂ„r frĂ„n ursprunget, kanske dĂ€r xenongasens kĂ€nnetecken kommer i dagen, bĂ€rande och bromsande? Det tredje exemplet frĂ„n nu Ă€r favoriten Michel van der Aas senaste dvd, verket ”Up-Close” för solocello, strĂ„kensemble och film (Disquiet) visar pĂ„ en halvtimme tvĂ„ (minst!) verkligheter: dels den pĂ„ konsertscenen dĂ€r cellisten Sol Gabetta och Amsterdams sinfonietta befinner sig, dels den scen, identiska scen, som visas pĂ„ filmduken bakom den första scenen, dĂ€r ett parallellt skeende spelas upp. van der Aa skĂ€mtar sjĂ€lv om denna ”virtuella verklighet”, men sanningen Ă€r nog den att han Ă€r ytterst skicklig pĂ„ att bĂ„de skriva vacker musik och hitta nyskapande former att presentera den, med ett stort, underliggande allvar.

Förra gĂ„ngen hyllade jag Rudolf Buchbinders dubbel-dvd med Beethovens samtliga pianokonserter, ackompanjerad av Wiens filharmoniker som han ocksĂ„ dirigerade: ”Det hĂ€r Ă€r fantastiska tolkningar, det finns en kattlik smidighet, en Ă„terhĂ„llsamhet (…) Ă€r ocksĂ„ trogen tonsĂ€ttaren, inga egna avsteg, tolkningar som ligger nĂ€ra det Ludwig kĂ€nde och upplevde nĂ€r konserterna skrevs, vilket ger en ganska svindlande kĂ€nsla, en sense of wonder pĂ„ sitt sĂ€tt, att bli kopplad över tiden till ett dĂ„ligt upplyst skapanderum.” Nu Ă€r det Howard Shelleys tur att tillsammans med Orchestra of Opera North över fyra cd (Chandos) ta sig an pianokonserterna+, hĂ€r vindlar det i ett eget shelleyskt universum som tangerar Beethovens gĂ„ng efter annan, men som ocksĂ„ leder ivĂ€g pĂ„ egna upptĂ€ckarstrĂ„t, Ă„tervĂ€nder med försiktigt pedaltrampande, tempot blir högt, blir lĂ€gre, en idiosynkratisk syn pĂ„ Beethovens samtliga klaververk (nĂ„ja) jag inte vill vara utan, bitvis enastĂ„ende.

Fyra pĂ„minnelser: Havergal Brians första symfoni, den gotiska, som krĂ€ver ett man- och kvinnskap som placerar numerĂ€ren i Guinness’ rekordbok finns nu i Ă€nnu en version pĂ„ skiva, Martyn Brabbins frĂ„n sommarens Promskonsert i London, sĂ€llsynt storslagen galenskap (Hyperion). Andra volymen av Johann Friedrich Faschs orkesterverk (Chandos) har ocksĂ„ kommit, den hĂ€r gĂ„ngen idel premiĂ€rer, spĂ€nnande för den som vanligen nöjer sig med Telemann. För det tredje: nĂ€r jag i juni rekommenderade Linns första skiva med musik av Philippe Rogier anade jag föga att den andra skulle komma sĂ„ raskt, Ă€nnu ett steg mot att avverka alla de 250 verk han skrev. Ensemblen Magnificat, Ă€ven denna gĂ„ng förstĂ€rkt med instrumentala inslag av His Majestys Sagbutts and Cornetts, fortsĂ€tter dĂ€r de slutade förra gĂ„ngen, de polyfona körlinjerna vĂ€vs ihop och bryts, i stĂ€llet för Palestrina-musik som kontrast den hĂ€r gĂ„ngen Clemens och CabezĂłn, vĂ„dligt vackert. SĂ„, bara ungefĂ€r sextio skivor kvar innan de Ă€r klara med Rogier! Och den fjĂ€rde handlar om Avisonensemblen som inte bara spelat in Vivaldis fyra Ă„rstider en gĂ„ng till, utan hela opus 8 dĂ€r de konserterna ingĂ„r, hĂ€r blir det en vĂ€ldigt tilltalande helhet som kanske gör att just krigshĂ€stverket lĂ„ter habilt framfört i ljuset av helheten.

Jag mĂ„ste ocksĂ„ tipsa om en avhandling frĂ„n Göteborgs universitet, Elisabeth Belgrano har beskrivit scenisk gestaltning genom en sĂ„ngerskas process med att bekanta sig med ett sĂ„ngligt verk, utfört i form av prolog, tre akter och en epilog, med basen i 1600-talets tanke om ”Intet” i form av den rena sĂ„ngrösten som sedan antar olika uttryck nĂ€r den tar sig an ett verk, smyckar ut och ger dimension; avhandlingen Ă€r ocksĂ„ presenterad pĂ„ dvd med scener ur musikaliska dramer frĂ„n tiden. Det hĂ€r Ă€r bĂ„de underhĂ„llande och tĂ€nkvĂ€rt, vĂ€ldigt innovativt gjort. ”Lasciatemi Morire” o farĂČ â€La Finta Pazza” heter den

Avslutningsvis ska jag hĂ„lla mitt löfte frĂ„n förra spalten, att jag ska fortsĂ€tta uppmĂ€rksamma Ă€ldre svenska cd-utgĂ„vor, grĂ€va i de smĂ„, svenska skivbolagens kataloger och genom funna Ă€delstenar övertyga dig om att ocksĂ„ fördjupa dig i de dammiga skivlagren, inte bara det senaste senaste. Musica Rediviva Ă€r ett sĂ„dant exempel, ett sĂ„dant skivbolag, dĂ€r den tidiga musiken (och förvisso annan) framförs i en nĂ€rmast audiofil, varm, realistisk ljudbild pĂ„ cd som ocksĂ„ Ă€r en fröjd för ögat. Ett ursnitt ur katalogen, idel köptips: Vincenzo Albrici: ”Concerti Sacri” (MRCD 008, Matteo Messori leder Cappella Augustana (ensemble som fyller dussin och som ocksĂ„ spelat in Heinrich SchĂŒtz) i vad som nog, oavsett utgĂ„vor frĂ„n Tactus och Bongiovanni, Ă€r den första cd:n helt Ă€gnad Albricis (1631–1690/96) religiösa musik, vĂ€l sammanhĂ„llet och inkĂ€nnande framfört, vĂ€ckt ur orĂ€ttvis slummer, tidens spindelvĂ€v bortblĂ„st), ”Timespan” (MRCD 010, Bengt Tribukait spelar pĂ„ tvenne orglar i Örgryte och mitt intresse Ă€r fokuserat pĂ„ den omtalade barockorgeln och det himlastormande vĂ€lljud som frammanas i bĂ„de Bach och Byrd, snabba, variationsrika och inte överdrivet stĂ„tliga tolkningar), ”From Castle & Cottage” (MRCD 014, den mĂ€rkliga sĂ€ttningen nyckelharpa och cembalo i ett blandat program med samtida ”ditties”, om uttrycket tillĂ„ts, och, framför allt, spĂ€nnande transkriberingar av Bach (bĂ„de J.S. och C.P.E.), Marais och Couperin, en pĂ„ sitt sĂ€tt sanslös skiva men som, Ă€n en gĂ„ng, visar att barockmusikens vindlande vĂ€v fungerar, oavsett instrumentbesĂ€ttning, bara det finns sjĂ€l hos interpreterna), ”Bach at Leufsta Bruk” (MRCD 016, nestorn Hans Fagius (nĂ€r ska han mĂ„nne spela in all Bachs orgelmusik igen?) pĂ„ den restaurerade Johan Niclas Cahman-orgeln (1727–28) i Leufsta Bruks kyrka, ett kraftfullt vĂ€lljud med all den integritet Fagius kan uppvisa, en orgel-cd att spela för tvivlaren), Bach: ”Die Kunst der Fuge” (MRCD 017, Tribukait igen, nu med en rak, krussidull-lös version av storverket, avslutad nĂ€r Bach lade ner pennan, abrupt, mitt i (men han dog inte, dĂ„, han tog bara en paus, som skulle visa sig vara permanent vad just det verket anbelangade), en av de bĂ€sta jag hört pĂ„ orgel (Richie, Köhler – kanske ocksĂ„ bĂ„de Rogg, Winge och Fagius Ă€r dansande pĂ„ knappnĂ„lshuvudet dĂ€r?), fantastisk, helt enkelt) och sĂ„ nĂ„got nytt, ”New Favourites” (MRCD 103, Svenska kammarkören (enligt uppgift ensamma i svensk körhistoria att vinna tvĂ„ av de frĂ€msta körtĂ€vlingarna i Europa: Let the people sing och Tolosafestivalen) under Simon Phipps sjunger samtida svensk körmusik och jag fĂ€ngslas frĂ€mst av Sven-David Sandström, Ingvar Lidholm och Jan Sandström, inte minst Sven-David borde fĂ„ hela sin musikaliska produktion utgiven i en statligt sponsrad utgĂ„va som det kulturarv han Ă€r och representerar).

– Jan-Erik Zandersson

Äldre spalter finns att lĂ€sa pĂ„ nyaupplagan.se