Friday October 23rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

KULTKNUTTAR

LEGENDEN berÀttar att den motorcykelÄkande skinnknutten föddes i Hollister i mellersta Kalifornien, den 4 juli 1947. Punkt slut. Jaha, och hur vet vi dÄ det? Jo, för att Hollywoodproducenten Stanley Kramer lÀt gör en film Är 1953 om ett motorcykelgÀng klÀdda i skinnjackor som invaderar en intet ont anande oskyldig liten stad i, förmodligen, mellersta Kalifornien. Filmen fick namnet The Wild One.

Om man bortser frÄn en irriterande upplysning att nu kommer en Stanley Kramer produktion och en onödigt hotfull varningstext Àr filmens intro ett mÀsterstycke i sin art:

en tvĂ„filig asfaltsvĂ€g, en klassisk Two Lane Black Top – kultroadmovien med samma namn rekommenderas – löper spikrakt genom ett pastoralt landskap med böljande grĂ€skullar och spridda lövtrĂ€d, som fridfullt vajar i den svaga vinden, och försvinner i fjĂ€rran. En man börjar tala. Han Ă€r tĂ€ppt i nĂ€san och berĂ€ttar att allt började pĂ„ den hĂ€r vĂ€gen och
 jaha, men anar man inte en eller flera smĂ„ svarta prickar pĂ„ vĂ€gen dĂ€r borta i horisonten? JodĂ„. Ett svagt men lika fullt ominöst muller kan uppfattas bakom mannens prat. De svarta prickarna vĂ€xer till motorcyklister som fyller hela vĂ€gbanan i totalt förakt för elementĂ€ra trafikregler. Mannen slutar prata. Mullret dĂ„nar. Motorcyklarna kommer allt nĂ€rmre. En av de sista, en vit Harley-Davidson fulldresser, Ă€r nĂ€ra att köra pĂ„ kameran som grĂ€vts ner i en  grop mitt i vĂ€gen. En vĂ„gad bakhjulssladd rĂ€ddar situationen. Klipp till Harry Cohns Columbia studios, 1348 N. Gower Street, Hollywood. Marlon Brando, det var han som pratade, sitter pĂ„ en Triumph Thunderbird framför en filmad bakgrund av vĂ€gen vi nyss sĂ„g i verkligheten. Han Ă€r iförd en skinnjacka av Schott’s Bros. modell Perfecto #613 One Star. PĂ„ huvudet har han en skĂ€rmmössa som antingen har tillhört en Highway Patrol mc-polis eller en anstĂ€lld pĂ„ en Shell-mack i grannskapet. PĂ„ nĂ€san hĂ€nger ett par svarta American Optics, s.k. pilotglasögon, som distribuerades till officerare inom samtliga amerikanska  försvarsgrenar under  andra vĂ€rldskriget. AlltsĂ„ inte bara till piloter. De Ă€r helt vĂ€rdelösa att Ă„ka motorcykel med eftersom de slĂ€pper in luft i en koncentrerad strĂ„le rakt in i ögonvrĂ„n, som gör att ögat tĂ„ras igen fullstĂ€ndigt sĂ„ att man inte kan se ett skvatt. Men de har Ă€ndĂ„ blivit kultförklarade och fĂ„tt ett nĂ„got missvisande namn. Killen till vĂ€nster om Brando har dĂ€remot riktiga pilotgoggles av snygg 40-talsmodell som sitter Ă„t ordentligt med resĂ„rband. Å andra sidan har han inget framlyse pĂ„ den breda hydragaffeln. Och ingen framstĂ€nka heller för den delen. Och sĂ„ har han en cigarr i munnen. Som alla förstĂ„r Ă€r det helt vĂ€rdelöst att röka nĂ€r man kör hoj. Man fĂ„r glöd i ansiktet av det hysteriskt brinnande rökverket och inte smakar det nĂ„got heller. Den kutryggige killen till höger om Brando har ett par frĂ€siga flygarglasögon av en mer aerodynamiskt utformad 30-talsmodell. PĂ„ huvudet har han en keps som kan ha tillhört en nordstatssoldat under inbördeskriget.

Om pilotbrillorna Ă€r kultföklarade Ă€r jackan naturligtvis Ă€nnu mer kultförklarad; hĂ€r kan man verkligen tala om en ikon eller den klassiske slyngelns sjĂ€lvklara kĂ€nnetecken. Den har gĂ„tt i arv frĂ„n slyngelgeneration till slyngelgeneration sedan 1953 – frĂ„n den hojĂ„kande Marlon Brando, via en BrylcrĂšmeglĂ€nsande greaseball som John Travolta, till punkfigurer som Johnny Ramone och andra epigoner. Men det var Brando som började, Ă€ven om sjĂ€lva jackan uppfunnits lĂ„ngt, lĂ„ngt tidigare, liksom busar pĂ„ motorcyklar.

Synar man Brandos rollfigur i The Wild One nÀrmre i sömmarna, finner man att han egentligen inte Àr nÄgon buse alls Àven om han upptrÀder lite suspekt dÄ och dÄ.

Hans sjĂ€lvsĂ€kra och rebelliska yttre Ă€r ett hĂ„rt skal som döljer ett mesigt inre. SĂ„dana Ă€r alla tuffingar. Det Ă€r en sjĂ€lvklarhet för dem som behĂ€rskar elementĂ€r tjugofemörespsykologi och pigromaner. James Dean var vĂ€l ungefĂ€r likadan i Ung rebell, Ă€ven om han var mer av en grĂ„tbenĂ€gen neurotiker. AlltsĂ„ en som kunde ha gjort succĂ© i vilken tvĂ„ngssnyftande artistförsamling med barndomsminnen som helst i svensk television. Det intressanta med Brandos yttre skal, d.v.s. hans skinnjacka Ă€r att den egentligen avslöjar honom som en inte  alltför farlig buse; paradoxalt nog talar Perfecto-jackan och Triumphen sitt tydliga sprĂ„k. Hans rollfigur Ă€r en helt korrekt Ă„tergiven bild av de hojĂ„kare som hĂ€rjade i USA frĂ„n 1910-talet, dĂ„ motorcyklar blev vanliga, och fram till sent 40-tal dĂ„ utvecklingen började började gĂ„ Ă„t ett annat hĂ„ll. Brando och hans polare i Black Rebels Motorcycle Club sysslade egentligen med racing, i sin vanligaste form mest bestĂ„ende i att köra med gasen i botten runt, runt pÄ  en nedlagd galoppbana eller uppför branta, leriga backar. Eller ocksĂ„ körde man i full fart pĂ„ allmĂ€nna landsvĂ€gar av grus och ibland asfalt sĂ„ att jord, grus, olja och random motordelar sprutade omkring. Det Ă€r hĂ€r Brandos skinnjacka och Triumph kommer in i bilden. Jackan var bra som skydd mot fartvinden och vid omkullkörningar och den engelsktillverkade Triumph var betydligt lĂ€ttare och snabbare Ă€n de inhemska Harley-Davidson och Indian. Man kan ocksĂ„ notera att Brando förĂ€lskar sej i en nystulen trofĂ© frĂ„n en mc-tĂ€vling. Brando och hans gĂ€ng Ă€r alltsĂ„ inga genuina busar utan snarare ett gĂ€ng motorintresserade ungdomar i 30-Ă„rsĂ„ldern som vill köra ikapp och dessutom tycker att vuxna Ă€r löjliga, borgerliga och square. Vanlig ungdomsrevolt alltsĂ„ om Ă€n utövad av aningen gamla ungdomar. LĂ€gg ocksĂ„ mĂ€rke till att Brandos cykel Ă€r helt i original. Möjligtvis har han eller fabriken vid exporten, satt pĂ„ ett lite högre styre Ă€n det lĂ€gre och fulare originalstyret. Men framförallt har han inte gjort nĂ„got Ă„t ”kohuvudet”, d.v.s. plĂ„tschabraket runt lyktan. Det första man gjorde – och till en början det enda – om man rĂ„kat bli Ă€gare av en Triumphmodell med kohuvud var att demontera det, och sĂ€tta dit en separat lykta med snygga hĂ„llare, vilket var ett rent helvete eftersom hela gaffeln mĂ„ste plockas isĂ€r och sedan ihop igen. Fy fanken. Men hellre det Ă€n att utstĂ„ spott och spe för att köra omkring med kohuvud helt i original.

Det Ă€r först nĂ€r Lee Marvin dyker upp i form av slashasen Chino som man kan tala om en riktig buse i den hĂ€r filmen och inte nog med det, han pĂ„minner starkt om de hojĂ„karbusar som sĂ„ smĂ„ningom kom att kallas outlaws. Chino Ă€r skĂ€ggig, ovĂ„rdad och saknar skinnjacka. Han har istĂ€llet en tvĂ€rrandig tröja med en solkig vĂ€st ovanpĂ„. Runt halsen har en ölöppnare i ett lĂ€dersnöre. PĂ„ huvudet har han sladdrig flygarhuva med tillhörande glasögon. Hela hans uppenbarelse Ă€r slafsig och ondskefull, men framförallt kör han en risig och nĂ„got sönderplockad Harley Hydra Glide. Även Hydran hade ett litet kohuvud och Chino har konstigt nog lĂ„tit det sitta kvar, men man mĂ„ste nog Ă€ndĂ„ konstatera att hĂ€r dyker en chopper upp för första gĂ„ngen i filmhistorien. (Dock absolut inte den sista.) Chino mĂ„ste pĂ„ grund av klĂ€dsel, möjligtvis upptrĂ€dande och definitivt hojpreferens enligt gĂ€ngse hojĂ„karvokabulĂ€r klassificeras som en biker, alltsĂ„ nĂ„got helt annat Ă€n en tĂ€vlingsorienterad skinnknutte. Han skulle möjligtvis kunna utpekas som bikerns anfader om det inte vore för att en sĂ„dan fastnat pĂ„ bild i Life Magazine redan i juli 1947.

Bilden i Life förstÀller en korpulent man i 30-ÄrsÄdern sittandes pÄ en Harley-Davidson sidventilare av ungefÀr 1945 Ärs modell. Han Àr iförd en uppflÀkt khakijacka med tillhörande brallor som stoppats ner i ett par rejÀla boots med spÀnnen och allt i standardutförande för amerikanska hojÄkare dÄ som nu. PÄ huvudet sitter en baseballkeps pÄ sniskan. I vardera handen har han en ölflaska. De han redan druckit upp ligger i ett berg runt hojen.  Bilden Àr arrangerad och tagen ungefÀr den 4 juli 1947 i Hollister. Den heliga dagen i den heliga staden. DÀr sitter alla bikers anfader. Hans namn Àr okÀnt, det finns förslag pÄ Ätminstone tvÄ namn, kompletta med för- och efternamn, men han förblir för kultens skull ÀndÄ namnlös.

LEGENDEN sĂ€jer alltsĂ„ att det var i Hollister det hela började. Staden hade utsetts att husera 1947 Ă„rs Gypsy Tour, den första sedan krigsutbrottet 1941. Gypsy Tour var sedan 1910-talet, Ă„rligen Ă„terkommande motorcykeltĂ€vlingar som förlades till smĂ„stĂ€der och turistorter runt om i USA. Hollister hade varit vĂ€rd tidigare och det var inget konstigt med det om det inte var för de ödesdigra planer som smiddes i södra Los Angeles Ă„tskilliga miles dĂ€rifrĂ„n. Motorcykelklubben The Boozefighters – namnet ger en hint om vad som komma skulle – planerade nĂ€mligen att fira Independence Day, alltsĂ„ 4th of July, i Hollister och samtidigt titta pĂ„ tĂ€vlingarna. Den legendariske kultfiguren ”Wino” Willie Forkner och hans gĂ€ng drog ivĂ€g pĂ„ sina Harleys och Indians. Det gjorde fyra tusen andra festsugna motorcykelentusiaster ocksĂ„. Resten Ă€r LEGENDEN. Bilden i Life med nĂ„gra raders bildtext ledde till en underlig novell i Harper’s Magazine om hur ett gĂ€ng motorcyklister iförda khakiuniformer med ridbyxor, flygarhuvor och grönfĂ€rgade glasögon invaderar en liten stad i mellersta Kalifornien och rĂ„kar köra ihjĂ€l en hotellĂ€gares vackra dotter inne i hotellobbyn och sedan Ă„ker dĂ€rifrĂ„n. Denna mystiska novell fick bli underlag till filmen The Wild One och ur detta sammelsurium föddes myten.

Under det att Hollywood vĂ€nde kamerorna mot rymden med dess ondskefulla, kommunistiska  invĂ„nare och deras stĂ€ndiga försök att invadera oskyldiga smĂ„stĂ€der i Kalifornien utvecklades hojĂ„karmyten runt om i San Fransiscos Bay Area och i södra Kalifornien. De tĂ€vlingsinriktade mc-racingklubbarna började omvandlas till gĂ€ng med mer Chinoliknande medlemmar i samma takt som deras hojar förskönades med krom, lĂ„nga framgafflar och höga styren. Filmproducenten och regissören Roger Corman som var frenetiskt verksam i Hollywoods undervegetation började med viss kĂ€nnarmin och fingertoppskĂ€nsla för bloddrypande skrĂ€p att titta lite nĂ€rmre pĂ„ skandalpressens ideliga reportage om mc-gĂ€ngens knarkande, vĂ„ldtĂ€kter, mord och fylleorgier. Resultatet blev kort sagt filmen The Wild Angels med Peter Fonda i huvudrollen. Och Nancy Sinatra. Filmen hade premiĂ€r 1966, vilket Ă€r viktigt att komma ihĂ„g. Det Ă€r Ă„ret dĂ„ svenska hojĂ„kare förmodligen under inspiration av Fondas kromade, springergafflade Panhead, började utveckla chopperdesign, för att tjugo Ă„r senare göra Sverige till en vĂ€rldsledande hojbyggarnation. Det Ă€r ocksĂ„ Ă„ret dĂ„ John E. FranzĂ©n mĂ„lar bikereposet Hell’s Angels of California, som ganska omgĂ„ende köptes upp av Moderna musĂ©et. En fullkomlig störtflod av bikerfilmer producerades. Fram pĂ„ vita duken – och i verkligheten – klev lĂ„nghĂ„riga, skĂ€ggiga och skitiga bikers med till oigenkĂ€nnelighet nedslitna skinnpajar och ovanpĂ„ det en om möjligt Ă€nnu mer sliten, möglig och oljig jeansvĂ€st ihophĂ„llen av av kedjor och 1%-patches och annan obskyr parafernalia och med ett sinistert klubbmĂ€rke pĂ„ ryggen. SĂ„ sĂ„g biker haut couture ut mot slutet av 1960-talet. PĂ„ filmdukarna hĂ€rjade mc-gĂ€ngen innehĂ„llande bĂ„de Jack Nicholson, John Cassavetes, Ann-Margret, Harry Dean Stanton, Dennis Hopper, She-Devils och en och annan varulv. Alla Ă„kte lĂ„nggafflade choppers i stora gĂ€ng pĂ„ Kaliforniens svepande highways lĂ€ngs kuster och i öknar. HĂ„r, skĂ€gg och fransar fladdrade i solen och inte en störthjĂ€lm sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„dde. I de vĂ€rsta lĂ„gbudgetproduktionerna sĂ„gs en och annan Husqvarna bland taffligt ombyggda BSA och Norton.

Den stora skrÀllen kom 1969 dÄ kultfilmen Easy Rider hade premiÀr. Visserligen har Peter Fonda och Dennis Hopper credits som huvudrollsinnehavare, men stjÀrnorna i sammanhanget Àr utan tvekan deras hojar. Fondas Captain Americahoj, en kromad och stretchad bentlegram med en helkromad Panhead-motor, den vackraste motorn H-D har skapat, lÄnga vÀlsvarvade hydrauliska gaffelben med en liten bullig lykta. En liten vÀlformad peanut-tank med Stars and Stripes lackade i metallic. Obromsat smalt framhjul. Högt cleant styre pÄ vackert och funktionellt designade dog bone risers. King and Queen seat med kromade nitar och hög sissy-bar. Platt bildÀck bak och höga svepande avgasrör med fishtails. Den hojen satte standarden och byggdes i miljontals varianter under hela 1970-talet. Hoppers Billy Bike Àr lite diskretare och egentligen ingen typisk 70-tals chopper. Med sitt raka lÄga styre och ganska korta och breda Wide Glide-liknande gaffel och framÄtlutade körstil Àr den mer lik det som byggs och Äks idag.

SjĂ€lva filmen Ă€r olidligt usel 
 nog sagt, man orkar helt enkelt inte beskriva hur
 nĂ€, helst vill man glömma bĂ„de Fonda och Hopper, salig i Ă„minnelse, och istĂ€llet lovsjunga Ben Hardy – God bless – skaparen av de tvĂ„ fenomenalt vackra kulthojarna, amen.