Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Jan Troell

Kalla ingenting för sent

Med sin kamera lyckas Jan Troell stĂ€ndigt fĂ„nga saker med en poetisk flugsmĂ€llarblick, hitta kameravinklarna dĂ€r den lilla detaljen dominerar, och filma Ă€ven det för ögat osynliga. Han Ă€r dessutom en mĂ€stare pĂ„ att dyka ner i mĂ€nniskoöden och fĂ„nga upp det komplicerade och motsĂ€gelsefulla i starka personligheter. Troell har en sann konstnĂ€rs okuvlighet och envishet, och rĂ€ds inte att ge sig i kast med svĂ„ra utmaningar. Han har skildrat författaren, nobelpristagaren, landsförrĂ€daren och nazisympatisören Knut Hamsun, ingenjören, polarforskaren, fantasten och ballongflygaren Salomon August AndrĂ©e, och, i filmen Il Capitano, trippelmördaren frĂ„n Åmsele, Juha Valjakkala. I sin femtonde lĂ„ngfilm har han valt att göra film av Torgny Segerstedts liv och kompromisslösa kamp mot nazismen i tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Som ofta Ă€r fallet med mytiska personer sĂ„ finns det tvĂ„ sidor, och Dom över död man Ă€r ingen glorifiering av Segerstedt utan handlar om mĂ€nniskan Segerstedt.

Segerstedt var en motstĂ„ndsman och som sĂ„dan ett moraliskt föredöme nĂ€r han i skuggan av naziststöveln hĂ€vdade att alla folk har rĂ€tt till sin frihet och sin egen livsform. Hans ledarkommentar den 3 februari 1933, nĂ€r Adolf Hitler gripit makten i Tyskland, Ă€r presshistoria: ”Herr Hitler Ă€r en förolĂ€mpning”. Det som Ă€r nĂ„got mindre omtalat angĂ„ende Segerstedt som privatperson Ă€r att han levde ett mycket mĂ€rkligt och komplicerat dubbelliv. Han levde öppet med sin Ă€lskarinna som dessutom var tidningens Ă€gare.

Det Àr en smÄkylig dag och Jacques Werup och Äker hem till Jan Troell för att dricka kaffe och Àta Ärets första fastlagsbulle. Jan bor strax intill vattenbrynet och kylan frÄn havet kÀnns genom vÀggarna, trots uppskruvade extra element. Han har nyss vilat middag och Àr sugen pÄ kaffe. Vi slÄr oss ner och Jan springer igÄng vattenkokaren. Plötsligt lÀgger sig Anders raklÄng pÄ köksbordet och strÀcker ut sig i sin fulla lÀngd. Anders, det Àr familjen Troells katt.

Jan och Jacques har kÀnt varandra under mÄnga Är och filmen Kalla ingenting försent, som Àr ett vÀnskapsportrÀtt av Werup, har nyligen visats pÄ biograf och kommer Àven att sÀndas i tv.

–      Jag debuterade offentligt första gĂ„ngen 1960 med filmen Stad, men innan dess hade jag filmat en hel del som aldrig blev offentligt.

Har du nÄgon gÄng haft tankar pÄ att agera framför kameran istÀllet för bakom den?

–      Nej, aldrig. Det skulle inte fungera. NĂ€r tv kommer hit och ska filma och de ber mig att gĂ„ runt lite grann pĂ„ stranden, sĂ„ blir jag stel som en pinne! Innan han sjĂ€lv blev regissör, sĂ„ var det nĂ„gon som pĂ„pekade för Bo Widerberg att han aldrig sjĂ€lv hade provat pĂ„ att regissera. DĂ„ sade Bo: ”Man behöver inte vara ko för att veta att mjölken Ă€r sur!”

I filmen Kalla ingenting försent pÄstÄr du att döden Àr halva livet!

–      Det Ă€r ju sĂ„, sĂ€ger Jacques. För varje stund vi lever, Ă€r ju en stund vi förbrukar, och en stund nĂ€rmare att dö. Vi lever ju stĂ€ndigt med den andra sidan. Man Ă€r ju programmerad i sitt levande att försvinna.

Som att nedrÀkningen börjar den dag vi föds?

–      Precis sĂ„ Ă€r det. Det finns tvĂ„ sorters tid, en Ă„t ena hĂ„llet och den andra Ă„t andra. Det förskjuts ju mer och mer. Medvetandet, flikar Jan in, ökar kolossalt ju nĂ€rmare man kommer.

Finns det nÄgot Àmne som du aldrig skulle kunna tÀnka dig att göra film av?

–      Ofta nĂ€r jag gĂ„r pĂ„ bio sĂ„ tĂ€nker jag det skulle jag aldrig göra. Det Ă€r kul att se en bra actionfilm, men jag skulle inte vilja göra det och jag skulle inte passa till att göra det. Och jag tycker alla de hĂ€r biljakterna skulle vara sĂ„ trĂ„kiga att jag inte skulle orka igenom det.

Jag har inbillat mig att du Àr extremt noggrann och tar om alla scener vÀldigt mÄnga gÄnger, stÀmmer det tycker du eller har jag rent fel?

–      Jag tror inte att jag ligger över genomsnittet, faktiskt, om man nu inte rĂ€knar snabbfabrikationer som de hĂ€r polisserierna i vilka de vare sig har tid eller rĂ„d att ta om sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger. Det finns mĂ„nga som Ă€r mycket vĂ€rre Ă€n jag!

Hur vet du nÀr en scen Àr fÀrdig?

–      Man kĂ€nner det i ryggraden, faktiskt rent fysiskt. MĂ„nga brukar sĂ€ga att de fĂ„r rysningar, och nĂ€r man blir överraskad.

Har det med skÄdespelarna att göra ocksÄ?

–      Naturligtvis. Man kan ju knappast vara superperfektionist för dĂ„ kan man inte hĂ„lla tider och dessutom mördar man ju alla runt omkring, de orkar inte med. NĂ„gonstans pĂ„ en skala tvingas man kompromissa. Men det kan vara olika, det kan vara nĂ„gon speciell scen som krĂ€ver nĂ„got mycket speciellt, dĂ„ kan man ju hĂ„lla pĂ„. Men arbetet Ă€r inrutat och bestĂ€mt i antal dagar. GĂ„r man över dem sĂ„ ligger man illa till. GĂ„r man över budgeten sĂ„ ligger man illa till senare i form av att man inte fĂ„r nĂ„gra jobb. Det har blivit tuffare nu Ă€n tidigare, om jag jĂ€mför med nĂ€r jag gjorde HĂ€r Ă€r ditt liv och Utvandrarna. PĂ„ den tiden var det inte sĂ„ hĂ„rda tyglar. Jag kan vara förvĂ„nad och undrande över producenten som vĂ„gat satsa pĂ„ Segerstedtfilmen, det Ă€r ingenting omedelbart publikfriande.

–      Dom över död man handlar inte om hjĂ€ltedyrkan, den har inte den inriktningen. Det handlar naturligtvis ocksĂ„ om Segerstedts mod nĂ€r det gĂ€llde att vĂ„ga stĂ„ upp mot Hitler, men inte i första hand. Han var en motstĂ„ndsman och ett moraliskt föredöme, men av andra uppfattades han pĂ„ ett helt annat sĂ€tt. MĂ€nniskor Ă€r bĂ„de bra och dĂ„liga. Det Ă€r intressant att fĂ„ bilden av mĂ€nniskan bakom hjĂ€ltedrĂ€kten. HjĂ€ltar, och vad det Ă€r som gör dem till hjĂ€ltar, Ă€r ju ett kapitel för sig.

Jan och Jacques, vad Àr det ni tvÄ uppskattar mest med varandra?

–      Oj, det Ă€r vĂ€l att gĂ„ pĂ„ stranden och prata. Vi har lĂ€tt för att prata med varandra. NĂ€r det har gĂ„tt en viss tid sĂ„ saknar jag det hĂ€r sĂ„ in i helvete. Det var en av bevekelsegrunderna till att göra filmen. Hur mĂ„nga mĂ€nniskor saknar man att tala med?

–      Litegrann sĂ„ ocksĂ„ att vi bĂ€gge kĂ€nner till varandras svaga sidor, det Ă€r rĂ€tt skönt att bli igenkĂ€nd för det ibland och översedd med.

–      Om man lĂ€ser Jacques dystra sjĂ€lvbiografi sĂ„ ger han inte direkt en sprudlande bild av sig sjĂ€lv. Först tĂ€nkte jag: men herregud, jag kĂ€nner ju inte Jacques! Men det gör jag ju Ă€ndĂ„, jag kĂ€nner en del av honom. Vi brukar ju ha kul tillsammans, sĂ€ger Jan och tittar pĂ„ Jacques som nickar medhĂ„llande.

Har ni aldrig varit i luven pÄ varandra?

–      Nej faktiskt inte, sĂ€ger Jacques. Du frĂ„gade ju om det dĂ€r med att ta om scener. Jan Ă€r ju mycket envis och har en vĂ€ldig ork. Vi har ju umgĂ„tts mycket och nĂ€r Jan har haft kameran med sĂ„ Ă€r det pĂ„fallande vilken vitalitet och envishet han har, han ger sig aldrig. Du, Jan, blir förvĂ„nad nĂ€r du lĂ€ser om mig men jag mĂ„ste sĂ€ga att jag blir förvĂ„nad över att det Ă€r sĂ„ stor skillnad att arbeta med dig eller att gĂ„ och prata med dig. SĂ„ det Ă€r ju precis likadant för mig, det Ă€r ju nĂ€stan som om man inte kĂ€nde dig! Vi umgĂ„s lĂ€ttsamt och slarvigt, och vi behöver inte leva upp till nĂ„gon intellektuell standard, men sĂ„ Ă€r du en helt annan mĂ€nniska nĂ€r du arbetar.

–      HĂ€nsynslös, sĂ€ger Jan och skrattar Ă„t Jacques beskrivning. Han drar sig till minnes 40 Ă„r tillbaks dĂ„ Per Oskarsson sade till honom: ”Jan, du mĂ„ste lĂ€ra dig att bli vĂ€n med din inneboende hĂ€nsynslöshet”. Det ligger mycket i det han sade. Den hĂ€nsynslöshet som jag har ibland, och mĂ„ste ha ibland, den var jag inte vĂ€n med eftersom jag försökte att dölja den. Jag kom att tĂ€nka pĂ„ att Jacques Ă€r född 1945 och det Ă„ret hade jag min första skolklass nĂ€r jag var lĂ€rare. SĂ„ han kunde ju nĂ€stan ha varit min elev, och dĂ€rför betraktar jag alltid honom mer eller mindre som en pĂ„g.

–

–      Jag har ju nyss fyllt 67, och jag har egentligen aldrig tĂ€nkt pĂ„ Ă„ldern tidigare, men de dĂ€r siffrorna, de var ju liksom den klassiska pensionsĂ„ldern, eller hur? DĂ„ fattade jag.

–

–      Siffror har en obehaglig betydelse. SjĂ€lv har jag ju fyllt 80 och stĂ„ngar mig mot siffrorna som jag ser det varje dag. ÄndĂ„ Ă€r det sĂ„ frĂ€mmande. Jag kan inte klĂ€ mig i den kostymen. Samtidigt som det Ă€r skrĂ€mmande och en chock, sĂ„ Ă€r det ingenting att sticka under stol med, att det Ă€r ju nĂ€ra slutet. Det Ă€r klart man kan bli hundra om man har otur, sĂ€ger Jan och skrattar.

Är inte Ă„lder rent kroppsligt?

–      Nej, det vill jag inte pĂ„stĂ„. SjĂ€lva kĂ€nslan av Ă„ldern, det förstĂ„r jag pĂ„ sĂ„ mĂ„nga som yttrat sig, kan vara en annan Ă€r den faktiska Ă„ldern. Jag sĂ„g en hundraĂ„ring pĂ„ tv som bara kĂ€nde sig som hundra nĂ€r hon tittade sig i spegeln, annars kĂ€nde hon sig som tjugofem ungefĂ€r. Inuti finns ju en kĂ€rna, sĂ„ man kĂ€nner Ă€ndĂ„ nĂ„gonstans konstant att man Ă€r samma genom livet.

–

–      Man Ă€r nĂ„gon annan och man blir överraskad sĂ€ger Jacques. Men envisheten lönar sig ju. Jag har sett hur du mĂ„nga gĂ„nger skrotat tagningar och tagit om och om igen. SĂ„ vid sista tagningen har du sett nĂ„got annat och lyckats fĂ„nga det. Det Ă€r ju sĂ„ konstnĂ€rer arbetar eller författare, att man till slut ser nĂ„got nytt som blir överraskande, vilket inte minst gĂ€ller en poet. Vi rymmer mycket, dĂ€rför ska man inte ha fördomar om mĂ€nniskor, för vi kĂ€nner ju inte varandra. Vad fan vet vi om varandra? Det Ă€r ju sĂ„.

–      Det har jag nĂ€stan som citat i inledningen till min kommande film, sĂ€ger Jan, och gĂ„r och hĂ€mtar en biografi om Segerstedt som skrevs av hans sekreterare, en bok som Jan har placerat en hel del post it-lappar i. Han blĂ€ddrar och fĂ„r upp ett citat frĂ„n SĂžren Kierkegaard: ”Livet kan bara förstĂ„s baklĂ€nges, men levas framlĂ€nges”. HĂ€r Ă€r det, utbrister han: ”Ingen mĂ€nniska tĂ„l vid en nĂ€rgĂ„ngen granskning”, sĂ„ bli inte för nĂ€rgĂ„ngen nu Lars!

Är detta en biografi?

–      Ja den Ă€r skriven av hans sekreterare. Det Ă€r ocksĂ„ roligt eftersom boken belyser att han skriver om folk som rotar i andras liv, och citat: ”SjĂ€lv tillhör han de mĂ€nniskor som fĂ„r kvĂ€ljningar av tanken pĂ„ att nĂ„gon ska snoka i hans privata angelĂ€genheter”. NĂ€r jag lĂ€ste det sĂ„ var jag tvungen att svĂ€lja, men sĂ„ stĂ„r det lite lĂ€ngre ner: ”Det gör inte sĂ„ mycket om de dödas papper missuppfattas, finner en levande nĂ„got matnyttigt bland en döds papper sĂ„ mĂ„ det vara honom vĂ€l.” DĂ€r fick man liksom genast förlĂ„telse. PĂ„ nĂ€sta sida stĂ„r det ocksĂ„: ”Vi ogillar ingalunda att de stora mĂ€nnen klĂ€das av.” SĂ„ jag tycker faktiskt att det Ă€r fritt fram.

–      Det Ă€r vĂ€l bra att de stora mĂ€nnen klĂ€das av, för pĂ„ sĂ„ vis fĂ„r vi se att de stora mĂ€nnen Ă€r som vi andra och att vi faktiskt Ă€r mer lika varandra Ă€n olika varandra, flikar Jacques in.

–      Ofta hör man vittnesbörd om hur stora mĂ€n över huvud taget, ofta de största pĂ„ sina omrĂ„den, levde och var mot sina medmĂ€nniskor. De var inte alltid sĂ„ fantastiska. Vi har ett mycket fĂ€rskt exempel i Anna Wahlgren. Och Strindberg var ju inte speciellt snĂ€ll mot sin omgivning, pĂ„pekar Jan.

Jacques pÄpekar att Strindberg nu inte Àr vÄr störste författare för att han skrev snÀlla saker utan för att han skrev. För vad ska konstnÀrer göra om inte rota i mÀnniskan för att se att mÀnniskan Àr komplicerad:

–      Wilhelm Moberg skrev: ”Att skriva Ă€r att ha rĂ€fst och rĂ€ttarting med sig sjĂ€lv”.

–

–      Kanske de mĂ€nniskor som placerat Segerstedt pĂ„ en piedestal blir förbannade, jag vet inte? Men min film förtar ju inte vad han Ă„stadkommit. Men det Ă€r ju mĂ€nniskan bakom namnet som jag tycker Ă€r intressant, det som inte Ă€r sĂ„ kĂ€nt.

–

–      Är det inte svĂ„rt att hitta mĂ€nniskan i ondskan, som du gjorde med Juha Valjakkala, i filmen Il Capitano? Skulle du kunna tĂ€nka dig att göra en film om Anders Behring Breivik och om tragedin pĂ„ UtĂžya?

–      Nej, svarar Jan direkt, och tillĂ€gger: Inte för att man inte ska göra det, men jag skulle inte ge mig pĂ„ det. I sĂ„ fall skulle man göra det för att avtĂ€cka nĂ„gonting som inte framkommit. Förmodligen skulle man kĂ€nna ett behov av att göra en mĂ€nniska av detta monster, men jag vill inte göra det. Jag gjorde det med Il Capitano en gĂ„ng, det rĂ€ckte. Det var rĂ€tt jobbigt med hela processen dĂ€r sĂ„ mĂ„nga var emot att filmen gjordes. Jag mötte ett stort motstĂ„nd frĂ„n mĂ„nga hĂ„ll, hatbrev, anonyma namninsamlingar innan filmen spelades in. Efter att filmen var gjord var det ingen som skrev nĂ„gonting. Alla visste ju vilket slags film det skulle bli, trodde de, men nu blev det ju inte den typen av film och dĂ„ var det inte sĂ„ intressant lĂ€ngre.

Kan du se att det blir en film efter Dom över död man?

–      Nej det kan jag inte sĂ€ga. DĂ€remot kan jag sĂ€ga att jag skulle önska att det blev ytterligare en film men det vet jag inte. Det Ă€r alltid osĂ€kert efter varje film, men man kan ju rent statistiskt sĂ€ga att chansen Ă€r betydligt mindre nu Ă€n om jag varit trettio.

Har du nÄgon favorit i sÄ fall?

–      Ingenting jag kan komma pĂ„ nu, men min hustru Agnetha och min dotter Johanna vet vad de vill jag ska göra, fast det Ă€r ingenting jag kan avslöja. Det handlar om ett gammalt önskeprojekt. Men det Ă€r möjligt att det blir fler! Nu talar vi ju om spelfilm. Men jag vill, och kommer ju att fortsĂ€tta med, att göra smĂ„ filmer om krĂ€ldjur och sĂ„dant. Det har Jacques och jag talat om lĂ€nge eftersom vi nĂ„gonstans inte kan tĂ€nka: Nej, nu kan vi inte göra fler filmer. SĂ„ vi kommer att göra smĂ„ poetiska strövtĂ„g utan stora krav och förvĂ€ntningar, tvĂ„minutersfilmer.

–

–      Werner Aspenström har skrivit: Sagolikt dumma, tindrar dĂ€r nere lysmaskar och vĂ€rldsstĂ€der. Snacka om att titta pĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll
 sĂ€ger Jacques.

–      Det pĂ„minner mig om en egen upplevelse dĂ„ jag flög frĂ„n Australien hem över Ryssland, sĂ€ger Jan. DĂ€r sĂ„g jag, pĂ„ 10 000 meters höjd, en flod som ringlade sig si och sĂ„, och dĂ„ tĂ€nkte jag: TĂ€nk vad dum floden Ă€r som tar hela denna lĂ„nga omvĂ€g, om den hade vetat att den kunde gĂ„tt rakt istĂ€llet! Men ringlandet Ă€r ju samtidigt flodens liv. Om man orkar se bakom ytan.‹NĂ€r det flyter sĂ„ Ă€r det underbart och det behöver jag, men nĂ€r det inte gĂ„r som man hoppas sĂ„ Ă€r det ett helvete. Alla inspirerade tankar har utkristalliserats pĂ„ nĂ„gra timmar och ofta kan man kĂ€nna att det hĂ€r inte blev riktigt sĂ„ bra som jag hoppats pĂ„, vi nĂ„dde inte riktigt upp, men lika ofta kan jag överraskas och tĂ€nka att det hĂ€r blev mycket bĂ€ttre Ă€n vad jag trott.

Kan du nÄgon gÄng bli sÄ arg sÄ att du höjer rösten?

–      Ja, nĂ€r han spelar tennis, dĂ„ skriker han. Jag har sett den andre Troell pĂ„ tennisbanan, dĂ„ förstĂ„r man att han kan hantera en stor filminspelning, skrattar Jacques.

–      Det Ă€r ett stort misstag som mĂ„nga mĂ€nniskor gör, som tror att jag Ă€r snĂ€ll och kolugn. Jag Ă€r kolerisk egentligen, men jag har en ganska hög tröskel, och jag far inte gĂ€rna ut mot individer, pĂ„pekar Jan.

Du kom ihop dig med hĂ„rdingen Gene Hackman, alias ”Popeye”!

–      Det var vĂ€l mer han som for efter mig men visst, smockan hĂ€ngde i luften. Det var under en inspelning och kameran svepte förbi honom. Han hĂ€rsknade till och tittade ilsket och skrek att han trodde att det skulle vara en nĂ€rbild pĂ„ honom. DĂ„ valde jag att lĂ€mna inspelningen och gĂ„ dĂ€rifrĂ„n. Jag minns inte om han handgripligen tog tag i mig men han skĂ€llde pĂ„ det dĂ€r amerikanska viset och skrek: fucking, fucking, fucking you. Vi stod alltsĂ„ dĂ€r och var hiskeligt ilskna pĂ„ varandra. Men trots detta sĂ„ lyckades vi sĂ„ smĂ„ningom enas om att vad det egentligen handlade om var att vi bĂ„da var irriterade och frustrerade pĂ„ fotografen och för att denne tog en sĂ„dan evig tid pĂ„ sig för att ljussĂ€tta. Han var mycket duktig men alla var irriterade pĂ„ att han inte kom loss. Hackman ville avskeda honom pĂ„ stubinen men det ville inte jag.

Är skĂ„despelare ett lynnigt slĂ€kte som kan vara svĂ„ra att ha att göra med?

–      Det finns ju hela skalan, men jag har mest jobbat med skĂ„despelare som det varit behagligt att arbeta med och nĂ„gon riktigt obehaglig kan jag inte minnas. Och om jag hade gjort det sĂ„ hade jag inte sagt namnet pĂ„ denne. Men det som Ă€r avgörande Ă€r sjĂ€lvförtroende och hur beroende de Ă€r av att fĂ„ bekrĂ€ftelse pĂ„ att de Ă€r bra.

Är det en stor del i arbetet att bekrĂ€fta skĂ„despelarna?

–      Jag Ă€r vĂ€l inte sĂ„n som person att jag lĂ„ter just detta vara en stor del av arbetet, men det viktigaste av alltihop Ă€r att vĂ€lja rĂ€tt skĂ„despelare till rĂ€tt roll. Och det Ă€r jag inte ensam om att sĂ€ga, det sĂ€ger de flesta regissörer. Jag har lĂ„nat en bok om kĂ€nda regissörer. Nittio procent pĂ„pekar att det gĂ€ller att vĂ€lja rĂ€tt skĂ„despelare och ge dem tillrĂ€cklig frihet. Jag brukar ge skĂ„despelarna stor frihet, jag vill i regel först se skĂ„despelarnas version innan jag petar, men jag analyserar inte mycket. Ofta Ă€r det som skĂ„despelaren ger bĂ€ttre Ă€n det du sjĂ€lv har tĂ€nkt dig. Men kĂ€nns det som att det drar isĂ€r, sĂ„ brukar jag hjĂ€lpa till och ge förslag, det kan man ibland göra Ă€ven till de bĂ€sta skĂ„despelarna. Jag har haft vissa komplex och hĂ€mningar nĂ€r jag jobbar med skĂ„despelare pĂ„ grund av det som du började med att frĂ„ga mig med, om jag aldrig haft lust att agera framför kameran. Jag har ju inga egna erfarenheter att bygga pĂ„, jag har inga insidertips om hur man ska lĂ€sa det eller det, jag fĂ„r agera som en Ă„skĂ„dare och kĂ€nna efter hur det kĂ€nns och sĂ„ fĂ„r de den reaktionen. Som nu med Segerstedt. Han spelas ju av Jesper Christensen som hade en storroll i Maria Larssons eviga ögonblick, och en liten roll i Hamsun, sĂ„ jag kĂ€nde honom sedan tidigare och han Ă€r sĂ„ bra i sig sjĂ€lv. I regel sĂ„ frĂ„gar han om han det Ă€r nĂ„gonting som han mĂ„ste veta, men de bĂ€sta Ă€r ju sĂ„dana som agerar sĂ„ naturligt att man inte mĂ€rker att det Ă€r skĂ„despeleri. Det handlar om nĂ€rvaro, det Ă€r nĂ„gonting nĂ€stan magiskt. MĂ€nniskor som i princip ser alldagliga ut nĂ€r man möter dem har nĂ„gonting speciellt och nĂ€r det dĂ„ Ă€r nĂ€rbild sĂ„ riktigt lyser det om dem. Jag tror att de kan försĂ€tta sig in i situationen utan att pressa fram nĂ„got uttryck, men jag vet egentligen inte


Har du nÄgon gÄng funderat pÄ att lÀgga av med filmandet?

–      NĂ€stan varje gĂ„ng jag ser en dĂ„lig film. Det borde ju egentligen vara tvĂ€rtom, att man skulle kĂ€nna sĂ„ nĂ€r man ser en bra film och liksom tĂ€nka: det dĂ€r skulle jag aldrig kunna göra om. Och sĂ„ vid en del tillfĂ€llen dĂ„ man kĂ€nner att man inte rĂ€cker till, och det kĂ€nner man ju ofta. Men ser man en dĂ„lig film sĂ„ tappar man all lust. Men sĂ„ kommer lusten smygandes tillbaka igen. Jag har ju inte vid en viss tidpunkt tĂ€nkt 
 eller jo, det har jag visst; efter första dagen av inspelningen av HĂ€r Ă€r ditt liv sĂ„ tĂ€nkte jag rymma. Men det Ă€r ju femtio Ă„r sedan, och den kĂ€nslan Ă„terkommer fortfarande dĂ„ och dĂ„.

Vi gÄr in i klipprummet och tittar pÄ nÄgra scener frÄn den kommande filmen och jag konstaterar att det dÀr med nÀrvaro Àr nÄgonting som Pernilla August besitter en rejÀl portion av. Hon uttalar sarkasmer, blÄser rök och Àr syrligt oförskÀmd gentemot sin man, allt med en drÀpande dialog.

Det blir en Guldbagge för filmen, den saken Àr Oscar, och Jan Troell gör fler filmer trots sin Älder, Àr man bara friska sÄ ska man aldrig kalla nÄgonting för sent, och sÄ Àr det ju!

Lars Yngve