Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Johnny Bode

SÄ gick det till nÀr jag
trÀffade schlagersÄngaren,
mytomanen och svindlaren,
Johnny Bode


Det mÄste ha varit pÄ vÄren 1972. Jag hade vunnit
en cykel pÄ Hemmets Journal dÀr jag jobbade som
retuschör sedan början av 60-talet. Jag hade gissat
och kommit nÀrmast Kalle Ankas upplaga i en
tÀvling i personaltidningen, och nu var jag lycklig
Ă€gare till en minicykel.
Denna lördag fick jag för mig att jag skulle cykla till
Limhamn och ta fÀrjan över till Dragör. Det ekade i
ost- och vinskafferiet, sÄ det kÀndes motiverat med en
avkopplande bĂ„ttur pĂ„ Öresund i provianteringssyfte.
I Dragör var det ont om tid. FÀrjan lÄg bara inne en
timme. Ville man hinna handla fick man skynda
pÄ. I den butik jag steg in i var det fullproppat med
svenskar. Den kraftige och runde expediten var klÀdd
i vit rock och vit Vega mössa med svart skÀrm och
var uppenbarligen underbemannad. Det syntes att
han muttrade nÄgot ohörbart eftersom underkÀken
guppade upp och ner. Alla affÀrens tÄlmodiga kunder
följde honom med blicken under vÀrdig tystnad.
Plötsligt slank det ur mig. Högt och ljudligt; ”Snackar
han med osten?”. En befriande skrattsalva fyllde hela
butiken. Jag skÀmdes och kröp ihop, en decimeter.
Sekunderna efterÄt kÀnde jag nÄgon som grep tag i
min arm. Ur trÀngseln uppenbarade sig en man i 35 Ärs
Ă„lder, tillsammans med en ung dam. ”Du verkar vara
en rolig kille”, sa han. ”Vi hĂ„ller ett bord pĂ„ bĂ„ten sĂ„
kan vi trĂ€ffas och prata lite mer”.
NÀr jag gick ombord pÄ fÀrjan önskade jag inget
hellre Àn att fÄ vara ifred. Men glad och hurtfrisk
dök han upp igen. Han visade mig ett bord dÀr hans
damsĂ€llskap redan satt. ”SlĂ„ dig ner hĂ€r sĂ„ lĂ€nge”, sa
han. ”Jag skall bara hĂ€mta en man till”.
NĂ„gra minuter senare kom han dragande med
en liten kortvÀxt man. Han hade korta ben, en
pÀronformad kropp och ett plufsigt ansikte. Ansiktet
satt direkt pÄ kroppen utan antydan till hals. Don
Martin skulle kunna vara hans lille bror. Han bar pÄ
tvÄ tunga lÄdor som var snörda med band, sÄ att han
lÀttare kunde bÀra dem. Under resans gÄng betedde
han sig vimsigt, nÀrvarande men ÀndÄ frÄnvarande.
Det gick inte att fÄ ut nÄgot vettigt ur honom. Vilket
förmodligen inte heller var meningen. Han föreföll
vara en viktig och inflytelserik person som i nÀsta
ögonblick förvandlades till en liten tramsig gubbe.
Han visade stolt upp sitt tvÄfÀrgs tryckta visitkort, i
rött och lila, med texten ” Johnny del Gada Association
Victoria” med adresser och telefonnummer i London
och Malmö. Vidare kunde man pĂ„ kortet lĂ€sa: ”General
Manager: Johnny del Gada. Generalsekreterare i
Sveriges Internationella parti SIB”.
Vid framkomsten till Limhamn utsÄgs jag till den
som skulle bÀra hans lÄdor igenom tullen. Jag fick
ocksÄ förhÄllningsregler. Blev jag tagen för kontroll sÄ
skulle jag bara visa tulltjÀnstemannen visitkortet. DÄ
skulle jag enligt den pÀronformade mannen passera
utan problem. Jag övertygades att kortet hade samma
funktion som ett diplomatpass.
Vid tullkontrollen sÄgs ingen tulltjÀnsteman denna
lördag. SÄ vi kunde samlas pÄ kajen, och hÄlla rÄdslag.
Den 35-Äriga mannen, som stod som arrangör för
detta spektakel, agerade vÀrldsvant och belevat.
Det bestÀmdes att vi alla skulle hem till den lille
pÀronformade mannen, som i sin tur hade ytterst
bestÀmda Äsikter om att allt som företogs var OK.
En röd liten Ford hÀmtades och kördes fram av 35
Äringens damsÀllskap medan varorna vaktades av
den lille pÀronformade mannen, 35-Äringen och jag
sjÀlv. Bagageluckan öppnades och diverse pavor i olika
emballage tog plats i bilen, inklusive mina tvÄ pÄsar.
Det fanns ingen möjlighet för mig och min cykel
att Äka med. IstÀllet fick jag en papperslapp med en
adress som jag skulle cykla till. Jag sÄg den röda Forden
med de tre passagerarna lÀmna hamnomrÄdet.
Jag cyklade pÄ LimhamnsvÀgen österut och sneglade
pÄ parallellgatorna som jag passerade. DÀr fanns ju
de flotta Patriciavillorna. Men ingen av gatunamnen
stÀmde med adressen pÄ lappen. Men efter trettio
minuters cykelfÀrd nÄdde jag till slut den rÀtta
adressen. Jag stod nu framför ett femvÄnings hyreshus
pĂ„ hörnan BellevuevĂ€gen – John Ericssons vĂ€g. Namnet
pÄ visitkortet stÀmde med det pÄ tavlan i trapphuset.
NÀr jag kommit upp till fjÀrde vÄningen ringde jag pÄ
dörrklockan. Till min förvÄning var det 35-Äringen som
öppnade med sitt lyckliga leende. Han hade tydligen
full koll pÄ lÀget och gillade det dessutom. Jag steg
in i hallen, en liten korridor, och gick in till höger, dÀr
korridoren slutade. DĂ€r i det lilla vardagsrummet satt
damsÀllskapet, vid ett litet soffbord omgiven av nÄgra
oöppnade pilsnerflaskor. Dem hade haft vÀnligheten
att invÀnta mig. VÀrden syntes inte till och illusionen av
ett besök i en flott Patriciavilla sprack totalt. Jag befann
mig nu i en liten tvÄa, med pentry, i ett hyreshus pÄ
fjÀrde vÄningen i ett femvÄningshus, tillsammans med
tre okÀnda mÀnniskor, varav en ytterst udda typ.
Pilsnerna öppnades och vi satt en stund och
försökte hitta nÄgot gemensamt att prata om. Efter
en stund for sovrumsdörren upp med en smÀll och ut
i korridoren i riktning mot toaletten uppenbarade sig
den pÀronformade mannen i full karriÀr. IklÀdd endast
vit undertröja och vita fladdriga kortkalsonger, som
nÄdde honom till knÀna, kom han springande med ett
TarzanvrÄl in pÄ toaletten. NÀr lugnet Äter lagt sig sÄg
vi lika hÀpna ut alla tre. Det var dÄ jag hann kasta en
blick bort mot pentryt, pÄ motsatta sidan korridoren,
och notera att det var fyllt med mediciner av alla de
slag. En del förvarades i stora bruna glasflaskor. Dessa
gjorde sÀllskap av diverse spritflaskor i varierande
sorter. DÄ hade det redan gott upp för mig att denna
man inte var riktigt klar i knoppen.
Den lille mannen sÄg om möjligt Ànnu roligare ut
nÀr han efter toalettbesöket Àntrade vardagsrummet i
sina vita underklÀder. Hans korta armar i det Àrmlösa
linnet visade nu ocksÄ tydligt hans sluttande axlar.
Han var faktiskt pÀronformad ur vilken vinkel som
helst.
I det lilla spartanskt möblerade vardagsrummet
fans ocksÄ ett vitt piano. Detta tycktes lysa upp den
för övrigt slÀtstrukna möbleringen. Plötsligt och
utan anmodan, satte han sig vid pianot, och hans
korta fingrar började löpa, nÀstan smekfullt, över
tangenterna.
Efter en introduktion började han sjunga högt och
lidelsefullt. LÄten hade jag aldrig hört tidigare. I hans
utförande medföljde ett gungande kroppssprÄk som
gav texten en prÀgel av sentimentalitet och vemod.
Han varierade, gick upp i höga toner med len spÀd
vibrato, för att sedan dra ner i varv med lÄg stÀmma.
Det framgick att han sjöng en hyllningssÄng Ät sig
sjĂ€lv. Ideligen Ă„terkom frasen ”Johnny, I love you”,
samtidigt som han sjönk ihop i en bÄge sÄ att pannan
nuddade tangenterna pÄ pianot. Plötsligt upptÀckte
jag att han dessutom grÀt medan han sjöng. För oss
Ähörare infann sig en blandning av dramatik och
pinsam stÀmning i rummet. Jag upplevde detta som
om vi bevittnade en mÀnsklig tragedi.
NÀr han avslutat sin musikaliska sorgesÄng
applÄderade vi artigt alla tre i soffan dÀr vi satt.
TÄrarna pÄ estradören torkade snabbt, och ett nytt
tvÀrkast Àgde rum. Nu var det plötsligt dags att
ringa till vÀnnen Frank Sinatra i Los Angeles. Den
svarta telefonen stod vid ett telefonbord precis
under vardagsrummets enda fönster. Han slog det
första numret till en telefonoperatör som skulle leda
hans samtal via atlantkabeln till London, New York,
Washington och slutligen till Los Angeles. DÀr lÄg det
Hotel dÀr han visste att Frank Sinatra uppehöll sig.
Det tog lÄng tid och var snÀrjigt och komplicerat. Flera
vÀxeltelefonister fick under resans gÄng ocksÄ veta
vem dem hade att göra med. Han rabblade skarpt och
snabbt pÄ flytande engelska (blandat med rotvÀlska).
Att Johnny del Gada var en vÀrldsvan och inflytelserik
artist, som alla borde kÀnna till fick ocksÄ en och
annan av telefonisterna upplÀst i telefonen. Det var en
befÀngd idé han hade fÄtt och det uppstod mÄnga och
lÄnga pauser innan han kunde gÄ vidare mot sitt mÄl:
att sprÄka en stund med vÀnnen Frank Sinatra. Vi i
soffan satt spÀnt och bevittnade förestÀllningen. TÀnk
om han lyckades ringa frÄn Malmö till Los Angeles
mitt framför ögonen pÄ oss. Bara det var ju stort. Till
slut hade han nÄtt enda fram till Hotellets reception
dÄ han av receptionisten fick veta att Mr Sinatra just
lÀmnat Hotellet. Med högfÀrd och arrogans lade han
pÄ luren. En sten föll. Men ack vad jag blev besviken.
Det var ju sÄ nÀra.
DÀrefter försvann han med ett förtretat grymtande
in i sovrummet. Jag förutsÄg att han gick och la sig
för att sova ut ett dygn eller tvÄ, för det tycktes han
behöva. SjÀlv kom jag pÄ att jag mÄste ringa hem och
berÀtta var jag blivit av. Klockan hade passerat tre
pÄ eftermiddagen. Luren sÄg ut att ha hunnit svalna
efter det lÄnga interimssamtalet till Los Angeles. Jag
lyfte den mot örat, men vad var nu detta? Telefonen
var stendöd. Jag tryckte upprepade gÄnger pÄ klykan,
vÀnde mig till mitt sÀllskap och förkunnade snopet:
”Den Ă€r sten död!”
Det visade sig att Televerket hade stÀngt av
telefonen sedan lÄng tid tillbaka. Abonnenten
hade inte betalt sina rÀkningar. Hela det lÄnga
telefonsamtalet via atlantkabeln till Los Angeles hade
bara varit ett fejkat skÄdespel.
Nu hade vi fÄtt nog. Vi fullkomligt stormade ut
ur lÀgenheten och ner för trapporna samtidigt som
skrattsalvorna ekade i trappan.
HÀr slutade ocksÄ vÄra strapatser. Jag fick 35-
Ă„ringens namn och telefonnummer. Han hette Åke
Larsson och jobbade pÄ Reel Film i Malmö. Vi skildes,
alla tre, och sÄgs aldrig mer.
PĂ„ mĂ„ndagen gick jag till Nils-Åke MĂ„rtensson, en
Àldre kollega pÄ Hemmets Journal, och berÀttade min
historia. Han lyssnade, fnittrade och utan att tveka
konstaterade han: ”Du har trĂ€ffat Johnny Bode.”
Jag hade, utan att veta om det, varit hemma
hos Johnny Bode (1912–1983), den bortglömde
estradören med sitt tragikomiska livsöde. Mannen
som av normÀnnen hade anklagats för att vara
nazist under andra vÀrldskriget, som hade stulit
matsilvret hos Hasse Ekman, som hade ett förflutet
som operettkompositör och grammofonartist pÄ
stenkakans tid och som slutade sin schlagerkarriÀr
med ”Bordellmammas visor,” Ă„r 1968.
Som pornograf, notorisk bedragare, tjuv,
operettsÄngare och mytoman var han under hela sitt
vuxna liv rejÀlt skandalomsusad. Han satt dessutom
i finkan ett flertal gÄnger. Han stal och bedrog
samtidigt som han skrev mÄnga gamla kÀra örhÀngen.
Mest kĂ€nd Ă€r kanske ”En herre i Frack” som spelades in
av Gösta Ekman den Àldre. TvÄ böcker har skrivits om
honom. ”En herre i Frack”, 1999 och ”Jakten pĂ„ Johnny
Bode”, 2003. BĂ„da Ă€r skrivna av Ingmar NorlĂ©n i Arvika.
Vill man fÄ sig ett gott skratt, som stundom fastnar i
halsen, bör man lÄna bÄda tvÄ pÄ biblioteket.

Hans Permbo