Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Maja Ivarsson

Efter en nyss avslutad turnĂ© Ă€r Maja Ivarsson hemma och tar hand om sina blommor och sin disk, för Ă€ven en hyllad rockstjĂ€rna behöver landa och leva en nĂ„gorlunda normal vardag. Sedan mĂ„nga Ă„r tillbaks har The Sounds vĂ€rlden, och de stora arenorna, som sin arbetsplats, och bandet har en efter en avverkat alla de stora showerna over there. Maja Ă€r en av landets största scenpersonligheter och utstrĂ„lar sjĂ€lvsĂ€kerhet och attityd nĂ€r hon stĂ„r pĂ„ scen, privat Ă€r hon dock nĂ„got mer vardagligt nedtonad, och konstigt vore det ju annars! Bandet slog igenom med singeln Living in America 2002, och har sedan dess haft en stor och trogen fanbase vĂ€rlden över. Vi trĂ€ffas över en kaffe i lĂ€, alltsĂ„ pĂ„ en solig plats dĂ€r det inte blĂ„ser. NĂ€r jag anlĂ€nder skrapar Maja Trisslotter sĂ„ att sjĂ€lva skrapet stĂ„r som en svĂ€rm blomflugor runt lotterna, och konstaterar uppgivet: ”Jag blev inte miljonĂ€r i dag heller
”.

Maja Ă€r född i Åhus och fĂ„r vĂ€l dĂ€rmed betraktas som traktens nĂ€st största export ut i vĂ€rlden.

Ditt första band hette Sue Ellen!

–Ja det stĂ€mmer. Min första kontakt med musiken var pĂ„ den kommunala musikskolan dĂ€r man fĂ„r prova olika instrument. DĂ„ satt professionella musiker och spelade pĂ„ instrumenten. Och sĂ„ tittar jag in i ett rum dĂ€r det sitter en gubbe som spelar valthorn och spelar signaturmelodin till Dallas, den Ă€r ju pĂ„ valthorn. DĂ„ kĂ€nde jag bara: det mĂ„ste jag lĂ€ra mig att spela. SĂ„ jag har spelat valhorn i sex Ă„r pĂ„ grund av att han satt och spelade temat till Dallas pĂ„ valthorn. Och dĂ„ blev det sĂ„ att nĂ€r vi startade ett band med bara tjejer och skulle ha ett coolt namn, sĂ„ var det helt naturligt att vi skulle kalla oss för Sue Ellen.

Men bestÄr inte hela livet av tillfÀlligheter?

– Jo sĂ„ Ă€r det nog.

Har du aldrig blivit erbjuden att göra en soloplatta?

–Jag har fĂ„tt förfrĂ„gan frĂ„n kompisar som sĂ€ger att jag mĂ„ste spela in en soloplatta. Och det Ă€r ju klart att jag har tĂ€nkt pĂ„ det, det har jag ju, men det har liksom stannat vid tanken. Men ju mer vi har turnerat och ju fler skivor vi har spelat in, desto mer befogat kĂ€nns det faktiskt med en soloplatta. Jag Ă€r oerhört stolt över The Sounds och det faktum att vi klarat av att hĂ„lla ihop sedan gymnasiet och fortfarande har samma bandmedlemmar. Vi jobbar hĂ„rdare Ă€n nĂ„gonsin och har verkligen lyckats med det vi kĂ€mpat för. VĂ„ra framgĂ„ngar handlar inte om tur, det Ă€r hĂ„rt jĂ€vla arbete, och med tanke pĂ„ det sĂ„ vill jag liksom inte vara ”otrogen” mot bandet. Samtidigt som jag faktiskt tror att det skulle kunna hjĂ€lpa bandet. Se pĂ„ No Doubt, jag har svĂ„rt att tĂ€nka mig att de hade haft samma stora framgĂ„ng i sin comeback om inte Gwen Stefani hade haft sina soloframgĂ„ngar. SĂ„ det Ă€r klart, det kliar i fingrarna.

Tror du att en soloplatta med dig hade gjort att de andra kÀnt sig svikna?

–Nej, jag tror inte det. De andra i bandet skriver lĂ„tar till andra artister. Felix och Jesper har skrivit till ett hollĂ€ndskt band, och jag och Felix gjorde ju Hej, hej Monika. Vi har alla gjort smĂ„ andra grejor vid sidan om, men ja, nu nĂ€r du sĂ€ger det, det kanske blir en soloplatta!

Det ena behöver ju aldrig utesluta det andra, det kunde ju vara musik i en annan genre!

–Ja absolut.

Nu Àr ni ett etablerat band med vÀrlden som arbetsplats, kÀnns det fÄnigt att en del blev sÄ upprörda över att ni gjorde reklam för Levis?

–Ja. Titta pĂ„ mĂ„nga band nu, idag Ă€r det inget fel med att göra reklam, men vi fick mycket skit för det och vĂ„r musik fick stĂ€mpeln ”JC-Rock”. Vi hade ju inget samarbete med JC. Och en parantes för Levis; vi fick inte nĂ„gra pengar av Levis heller men vi fick brallorna. Men du vet, jag hade ju gĂ„tt pĂ„ socialbidrag innan vi började spela med bandet. SĂ„ för mig dĂ„, att fĂ„ ett par nya Levis, var ju guld vĂ€rt. Men sĂ„dant kan vara svĂ„rt för folk att förstĂ„ som inte sjĂ€lva haft det ekonomiskt svĂ„rt. Vi fick sĂ„ mycket skĂ€ll, folk hĂ€vdade ilsket att vi hade sĂ„lt vĂ„r sjĂ€l till djĂ€vulen. Hellacopters hade med en lĂ„t i en JC-reklam och dĂ„ skickade vi ett roligt mejl till dem och skrev: ”VĂ€lkomna dem till JC-familjen, ha ha ha
”. De tyckte inte alls att det var kul, och det Ă€r sĂ„ synd. Det har blivit en sĂ„dan förĂ€ndring pĂ„ marknaden och i musikvĂ€rlden idag, och vi var i brytpunkten. Vi tĂ€nkte att vi lika gĂ€rna kunde göra reklam för jeansen eftersom vi mer Ă€n gĂ€rna anvĂ€nde dem. Vi gjorde ju inte reklam för Bofors eller nĂ„gonting som vi inte kunde stĂ„ för. Numera Ă€r det fĂ„ som inte gör reklam nĂ€r de fĂ„r möjlighet till det. Det Ă€r ju ett av sĂ€tten du kan tjĂ€na pengar pĂ„ som artist eftersom du inte sĂ€ljer sĂ„ mycket skivor lĂ€ngre. Man mĂ„ste kombinera med att ha ett riktigt tight turnĂ©schema för det Ă€r ju sĂ„ du drar in pengar. Och sĂ„ fĂ„r du olika förslag att göra reklam eller fĂ„ med din lĂ„t i en film och det Ă€r ju levebrödet. DĂ„ fĂ„r man naturligtvis sĂ„lla bland alla erbjudanden och tacka ja till sĂ„dant som man kĂ€nner att man kan stĂ„ för. Jag tycker personligen att mode och musik alltid har gĂ„tt hand i hand. Med Levisreklamen blev vi poster child och fick mycket skĂ€ll. Men vi var unga och blev faktiskt, hur konstigt det Ă€n lĂ„ter, starkare i gruppen av all skit som skrevs om oss. Vi var unga och kaxiga och visste bĂ€st, som alla tonĂ„ringar gör. Vi tyckte bara att de som skrev negativt om oss var idioter som inte fattade, och vi resonerade ungefĂ€r som: Vem Ă€r det som inte fattar? Vem Ă€r det som Ă„ker pĂ„ USA-turnĂ©, Ă€r det vi eller de som skriver skit om oss?

Skulle kritiken ha kunnat knÀcka er?

–Nej, absolut inte. Den dagen vi trĂ€ffades i bandet och spelade tillsammans, redan innan Jesper kommit med, och vi började jamma, sĂ„ visste jag att det skulle gĂ„ bra för oss. Det fanns ingenting i hela vĂ€rlden som hade kunnat övertyga mig om att det inte skulle funka. Vi repade och började skriva lĂ„tar, fick förlagskontrakt och började skicka lĂ„tar till dem. Vi fick besked om att vi kanske skulle tĂ€nka om, sĂ„ det gjorde vi. Vi kom Ă€ndĂ„ frĂ„n 90-talet dĂ„ det var mörkt med grunge och deppigt sĂ„ vi bestĂ€mde oss för att göra motsatsen till detta. Vi bestĂ€mde oss för att skriva en hooky lĂ„t med ett bra ord som alla kan och kan komma ihĂ„g, och vĂ„r basist Johan kom med förslaget America. Ja det Ă€r ett bra ord, det kan alla, okej, dĂ„ gör vi en lĂ„t med en bra syntslinga och det ordet och första lĂ„ten blev Living in America. Det Ă€r sĂ„ enkelt, men det Ă€r oftast det enkla som Ă€r det svĂ„ra. Och dĂ„ smĂ€llde det till.

Jag gillar lÄten mycket, den har en sÄ grymt spÀnstig basgÄng, som en kungsfjÀder (svart) och varje gÄng jag hör en vill jag bara studsa upp och ner bredbent.

–Haha
 NĂ€r man tittar tillbaka pĂ„ första plattan sĂ„ kan man bara lyssna pĂ„ den med ett leende pĂ„ lĂ€pparna. Samtidigt som jag Ă€r vĂ€ldigt stolt över den. Och vad betrĂ€ffar just kritiken vi fĂ„tt för JC-Rock, har jag hört att en del tyckte att varenda lĂ„t skulle passa som reklamfilm för JC. Det betyder ju egentligen att varje lĂ„t mer eller mindre betraktades som en hit, och det var ju ambitionen med hela plattan att varje lĂ„t skulle vara sĂ„ bra att den skulle kunna vara en singel. Vi fick ju i alla fall hits med Living in America, Seven Days a Week, Hit Me och Rock’n’Roll, sĂ„ ungefĂ€r halva skivan blev hits.

Även er t-shirt blev en hit tack vare att Dave Grohl hade den pĂ„ sig i Foo Fighters Times Like These. Visste ni om att han skulle ha pĂ„ sig er tröja i videon?

–Historien Ă€r sĂ„ rolig: Vi hade gjort hundra spelningar innan vi ens fick skivkontrakt, sĂ„ vi hade ju spelat ganska mycket. Efter varje spelning vi gjort var det alltid nĂ„gon som kom fram och sade typ: ”Vi har en liten festival i SmĂ„land, kan ni inte komma dit och spela?” PĂ„ det viset fick vi tre nya spelningar. NĂ€r vi vĂ€l började spela mycket, fick kontrakt och hade slĂ€ppt Hit Me sĂ„ blev det en liten ”buzz” om oss och lĂ„ten. Vi fick KUR-bidrag frĂ„n staten, vilket betydde att klubben fick halva gaget betalt av staten sĂ„ att de hade rĂ„d att boka band som var lite större och pĂ„ gĂ„ng. VĂ„rt gage var 8000 för ett gig. Vi hade ungefĂ€r ett femtontal sĂ„dana gig inbokade en höst, och dĂ€remellan skulle vi klĂ€mma in att spela tillsammans med Foo Fighters i Norge och i Köpenhamn, och tillsammans med Kent pĂ„ Globen – under samma vecka.

En bra vecka!

–Ja, det kan man verkligen sĂ€ga. Vi Ă„kte runt i en liten Toyota-buss som var fullproppad med instrument och prylar och det var precis sĂ„ trĂ„ngt och primitivt som det lĂ„ter. SĂ„ kommer vi dĂ„ inrullande i Oslo och nĂ€rmar oss Spektrum dĂ€r vi ska spela med Foo Fighters. De har ju lastbil efter lastbil efter lastbil med sin utrustning och dĂ€r kommer vi i vĂ„r Toyota med ett antal 8000-kronorsgig i bagaget och undrar var fan vi Ă€r nĂ„gonstans? Det var sĂ„ mĂ€ktigt. Dave Grohl, som verkligen Ă€r jĂ€ttetrevlig, kommer in i vĂ„r loge och hĂ€lsar oss vĂ€lkomna med en flaska whisky. Efter spelningen kom han in i vĂ„r loge igen och sade: ”Du Maja, jag har tĂ€nkt pĂ„ det dĂ€r med era tröjor, Ă€r det möjligt att man skulle kunna fĂ„ ta en tröja?”. Jag bara kĂ€nde, shit! och sade: Vi har precis tryckt upp dem och betalat dem sjĂ€lva och de kostar typ 200 kronor styck, kan du köpa dem? Vi har inte sĂ„ mĂ„nga och har inte rĂ„d att ge bort dem. Och han sa ”Det Ă€r klart att jag betalar, kan jag fĂ„ köpa tvĂ„ stycken?”. Visst fick han köpa tvĂ„ stycken. SĂ„ han köper tvĂ„ The Sounds-tröjor. Jag kĂ€nde mig oerhört snĂ„l, men sĂ„ var det pĂ„ den tiden, vi hade verkligen inga pengar. NĂ„gra mĂ„nader senare fĂ„r jag ett samtal frĂ„n vĂ„r amerikanske skivbolagskille som sĂ€ger: ”Det gĂ„r rykten om att Dave Grohl ska ha pĂ„ sig en tröja med er pĂ„ i sin kommande video”, och vi tĂ€nkte att det sĂ€kert bara Ă€r en liten sekvens, nĂ„gon sekund eller sĂ„. Jag satt hemma och kollade pĂ„ MTV, du vet pĂ„ den tiden de körde musik pĂ„ kanalen. SĂ„ kom videon, och jag bara: vaffan, han hade pĂ„ sig tröjan under hela videon
 och det retade en del som skrev om oss i Sverige. Det var verkligen overkligt att se trummisen frĂ„n Nirvana i vĂ„r tröja. Och sĂ„ passade jag pĂ„ att kyssa honom dessutom, och tĂ€nkte: Nu har jag fan levt livet, hahaha


Blev det reaktioner efter Grohls tröjbÀrande?

–O ja, direkt, medierna i USA Ă€lskar ju den hĂ€r typen av hĂ€ndelser eftersom det involverar kĂ€ndisar. Men vĂ„r största marknad Ă€r i Kalifornien, framför allt Los Angeles. Jag har sjĂ€lv haft pojkvĂ€n i East Hollywood, sĂ„ jag har bott dĂ€r mycket. Det har blivit lite av mitt andra hem. Det Ă€r ju ocksĂ„ Mecka för all underhĂ„llning. SĂ„ det dĂ€r med att sĂ„ mĂ„nga kĂ€ndisar har hört talas om oss Ă€r inte sĂ„ konstigt eftersom vi Ă€r vĂ€ldigt stora i Los Angeles och mĂ„nga kĂ€ndisar bor dĂ€r. Jag har trĂ€ffat vĂ€ldigt mĂ„nga av de riktigt stora stjĂ€rnorna som Drew Barrymoore, och jag har supit med Quentin Tarantino. Han har gjort en massa galna grejor och hamnat i snudd pĂ„ overkliga situationer med vĂ€ldigt mĂ„nga kĂ€nda. Men vi bryr ju oss om en riktig publik, vi spelar inte för kĂ€ndisarna. Vi har en stor publik i Kalifornien.

En kontrast till att komma hem och bli ifrÄgasatt av en del media?

–Ja, fast jag tycker faktiskt att det har vĂ€nt lite grann. Det kĂ€nns som att vi faktiskt blir bedömda utifrĂ„n vad vi presterar och att vi har förtjĂ€nat att bli rĂ€ttvist bedömda. Men vi kommer naturligtvis aldrig in i finrummet, vi kommer alltid att stĂ„ ute i farstun och kolla in i salongerna, i finkulturen i Sverige. Vi har fĂ„tt bra recensioner pĂ„ vĂ„ra senaste spelningar i Stockholm och det kĂ€nns otroligt skönt. Fans har vi ju alltid haft men nu blir vi tagna pĂ„ allvar för vad vi gör.

De goda vinner till slut, sÄ Àr det alltid!

–Ja, men jag mĂ„ste ocksĂ„ sĂ€ga att vi alltid fĂ„tt bra bemötande av vĂ„ra svenska kollegor som sĂ€ger att de tycker att det Ă€r coolt att vi gör det vi gör och att vi lyckats.

Att umgÄs med superstjÀrnor blir naturligtvis vardag Àven det, men har du haft ett riktigt starstruck-moment?

–Ja det har jag. Vi var ute och spelade med ett band som heter Rooney, och sĂ„ngaren i bandet heter Robert Schwartzman, och hans mamma Ă€r Talian Shire som spelar Adrian i Rocky-filmerna. Och jag var hemligt förĂ€lskad i Rocky nĂ€r jag var liten, jag Ă€lskar Rocky 4 som tillsammans med Pretty Woman och Dirty Dancing Ă€r mina absoluta favoritfilmer. Hon kom till en spelning och att fĂ„ se Adrian i verkligheten gjorde mig totalt starstruck faktiskt, kanske beroende pĂ„ att det Ă€r ett barndomsminne. Jag bara kĂ€nde: Det Ă€r ju Rockys fru
 haha
 Det skulle ju kanske ha kunnat vara nĂ„gon annan coolare.

Pratade du med henne?

–Jag gick ju bara in, som man gör nĂ€r man blir starstruck, i deras loge. Hon var sig lik, lika vacker, och jag presenterade mig och sade att jag Ă€r ett stor fan och bla bla bla
 men för mig var det bara en sĂ„dan stund: Jag har fan trĂ€ffat Adrian.

Även kĂ€nd för sina insatser i Gudfadern.

–SĂ„ngarens morbror Ă€r ju Nicolas Cage vars farbror Ă€r Francis Ford Coppola, sĂ„ hela familjen Ă€r en superkĂ€ndisfamilj! Men som sagt, det kanske skulle ha varit nĂ„gon coolare som Gwen Stafani eller Debbie Harry, som jag trĂ€ffade efter en spelning. DĂ„ var jag bara arton Ă„r och lite nervös, vi hade bara gjort ett fĂ„tal spelningar. Men efter spelningen hamnade jag pĂ„ en bar och dĂ€r kom plötsligt Clem Burke (Blondies trumslagare) in.

En av mina favorittrummisar, sjukt bra, ta Dreaming som Àr fullstÀndigt lysande!

–En av mina favoritlĂ„tar! Och bara en sĂ„dan sak att han har pukorna rakt, fan vad cool han Ă€r. SĂ„ jag tog mod till mig och satte mig ner vid sidan om honom. Vi satt faktiskt lĂ€nge och pratade och jag frĂ„gade hur det var i New York pĂ„ den tiden dĂ„ de slog igenom och ville verkligen höra allt om CBGB’s, och han berĂ€ttade en hel del intressanta historier. VĂ„r första spelning i USA var pĂ„ CBGB’s.

Hur kÀndes det att gÄ in i denna legendariska klubb?

– Det var ju helt magiskt. Jag har hört rykten om att Chris Stein och Debbie Harry hade pippat inne pĂ„ en toalett, sĂ„ jag var tvungen att gĂ„ ner pĂ„ toaletten och kolla ifall det stĂ€mde. Det finns inga dörrar eller lĂ„s eller nĂ„nting. Ja, jag var bara tvungen att se dĂ€r det hĂ€nde, haha. Att sedan bara gĂ„ upp pĂ„ scenen och spela, det var helt magiskt. Det var ett skitstĂ€lle, men likvĂ€l magiskt.

Ramones hemmaarena, ett av mina favoritband, gillar du dem?

– Jag Ă€lskar Ramones och i videon till Living in America, hade jag en Ramones-tröja pĂ„ mig, fattar du hur mycket skit jag fick av folk för det?

Varför dÄ?

–DĂ€rför att folk tyckte att jag var för ung och att jag inte hade en susning om vad Ramones handlade om och att Ramones bara var för dem som vet vad musik Ă€r pĂ„ riktigt. Jag hade ingen rĂ€tt till att tycka om Ramones. Men jag Ă€lskade Ramones och förstod inte varför det var fel at tycka om dem?

En sorts copyright pÄ att tycka om bandet?

–Jag fick jĂ€ttemycket skit för det och folk pĂ„stod att jag var för ung och för dum för att fatta vad det var!

Jag hĂ€vdar alltid att Volvo Amazon Ă€r bilarnas motsvarighet till Ramones. En Amazon med deras katalog i – och det Ă€r viktigt – kassettbandspelaren, en solig sommardag med rutan nere, det Ă€r livskvalitet. Ett tips, har du inte hört Joey Ramones version av What a Wonderful World, sĂ„ hem och Spotifya den direkt. Den versionen sammanfattar sĂ„ mycket av livet!

–Den mĂ„ste jag kolla in direkt. Tröjan i videon fick jag lĂ„na av en polare. Den var sĂ„dĂ€r hĂ€rligt insliten men alldeles för stor, sĂ„ min mormor som Ă€r sömmerska fick sy in den och fixa till den. Allt var sĂ„dĂ€r home made.

Du Àr intensiv pÄ scenen.

–Ja, jag Ă€lskar punken och den energi som man delar med publiken nĂ€r jag framtrĂ€der. Jag vill inte ha en artig publik som klappar lite stelt mellan lĂ„tarna, jag Ă€lskar hardcore och stagediving, kontakt och energi. För inte sĂ„ lĂ€nge sedan bröt jag tre revben och tidigare har jag brutit svanskotan.

Ajajaj
 Brutit svanskotan? Jag vet ju hur ont det gör att slĂ„ sig pĂ„ den men att bryta den


–Jag har fortfarande problem med den. Jag har en sned höft. Det gjorde verkligen vansinnigt ont och vi skulle göra David Letterman dagen efter detta intrĂ€ffade, och mitt framtrĂ€dande dĂ€r sĂ„g vĂ€ldigt
 hur ska jag sĂ€ga, anstrĂ€ngt ut! Om jag ska flyga lĂ„ngt sĂ„ tvingas jag sitta pĂ„ en sĂ„dan upplĂ„sbar ring som man normalt sett brukar han nĂ€r man har hemorrojder. SĂ„ höften Ă€r kass och ryggen Ă€r sned, kanske delvis beroende pĂ„ att jag gĂ„tt i högklackat i fjorton Ă„r.

Du har vÀl sjÀlv varit föremÄl för nÄgon som blivit starstruck?

–Ja, speciellt i Kalifornien Ă€r det mĂ„nga som har tatuerat in mig som motiv, faktiskt! Och jag kan berĂ€tta att det var tvĂ„ personer som trĂ€ffades pĂ„ en The Sounds konsert, blev kĂ€ra, gifte sig och fick en dotter som de döpte till Maja! De bor i El Paso i det vĂ€rsta omrĂ„det dĂ€r narkotikahandeln nĂ€stan helt dominerar, dĂ€r ska lilla Maja vĂ€xa upp.

Hur har du under Ärens lopp förÀndrats som mÀnniska tycker du?

–En del av mina kompisar fattar inte hur man kan jobba tillsammans under sĂ„ mĂ„nga Ă„r med samma mĂ€nniskor. Man gör ju i princip allt tillsammans nĂ€r man har ett band. Vi har gĂ„tt frĂ„n att vara tonĂ„ringar till att bli vuxna personer, vilket kan vara en lite besvĂ€rlig period, och att dessutom göra det i rampljuset gör det inte direkt lĂ€ttare. Men min kanske största drivkraft under denna period har varit revanschlustan. Jag tyckte det var mycket som var orĂ€ttvist nĂ€r jag var liten. Min far dog nĂ€r jag var Ă„tta Ă„r, han söp ihjĂ€l sig. Jag fick en styvfar som var helt dum i huvudet och jag hade en hel del tragiska upplevelser som barn helt enkelt. Jag var jĂ€vligt arg pĂ„ livet som mĂ„nga tonĂ„ringar, kĂ€nde mig förvirrad och frustrerad, sĂ„ för min del handlar det mycket om att jag tagit revansch. Jag har hela tiden bara kĂ€nt: jag ska visa de djĂ€vlarna. DĂ€rför var det som en befrielse nĂ€r jag kom in i replokalen och kĂ€nde att det hĂ€r kommer att funka, detta Ă€r min biljett frĂ„n soc och skithĂ„lan jag bodde i, till att kunna klara mig sjĂ€lv. Min drivkraft har under resans gĂ„ng varit ilska, revansch och sĂ„klart en dröm. Men under resans gĂ„ng har naturligtvis ilskan lagt sig och nu bygger det hela pĂ„ kĂ€rlek och hunger.

Tror du att man blir en bÀttre/ödmjukare mÀnniska med större förstÄelse för rÀttvisa och andra mÀnniskor om man haft det tufft under sin uppvÀxt?

–Jag tror inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt att det Ă€r nödvĂ€ndigt att behöva gĂ„ igenom en masa svĂ„righeter för att man ska bli en bĂ€ttre konstnĂ€r eller musiker, dĂ€remot ger det dig en historia och material att skapa utifrĂ„n. Men visst Ă€r det sĂ„ att om du haft en trĂ„kig barndom sĂ„ kanske du har en lĂ€ngtan och en större drivkraft till att ta dig bort ifrĂ„n det besvĂ€rliga till nĂ„gonting bĂ€ttre. Föds du med silversked i mun har du förmodligen inte det behovet att ta dig vidare utan Ă€r nöjd med hur du har det. Jag ville nĂ„gonstans, var vĂ€ldigt hungrig och hade instĂ€llningen att ingenting kan stoppa mig. Det Ă€r vĂ€l lite det som Ă€r grejen, att har man ingenting att förlora dĂ„ lyckas du oftast eftersom du satsar allt.

Har du lÀst SvinalÀngorna?

–Du, den boken har haft en sĂ„dan enorm betydelse för mig att du inte kan ana det. Och jag tycker att filmen hade respekt för boken pĂ„ ett oerhört bra sĂ€tt. Jag blir rörd bara jag tĂ€nker pĂ„ boken, sĂ„ mycket har den betytt för mig.

NĂ€r medverkar The Sounds i schlagerfestivalen?

– Ja du. Jag har av erfarenhet lĂ€rt mig att man aldrig ska sĂ€ga aldrig, och vi har naturligtvis fĂ„tt förfrĂ„gan flera gĂ„nger. Spontant kĂ€nns det hela som ett bra forum för den svenska marknaden, men att inbilla nĂ„gon att du kommer att bli en storstjĂ€rna ute i Europa bara för att du vinner Eurovision Ă€r lite naivt. För oss hade det fördĂ€rvat mycket mer i början Ă€n det hade gynnat oss. Naturligtvis skulle en medverkan kunna föra med sig att vi blev Ă€nnu större i Sverige, men att bli Ă€nnu större Ă€r liksom inte mitt största mĂ„l hĂ€r i livet. Vi har fĂ„tt en Grammis, vi har fĂ„tt en Rockbjörn, vi har fĂ„tt P3 Guld, vi har vunnit priser, vi har sĂ„lt platina – vi har liksom visat att vi kan allt det dĂ€r som man ska kunna kryssa av som band. Men för oss att göra schlagerfestivalen
 i alla andra lĂ€nder runt om i vĂ€rlden ses tĂ€vlingen som ett skĂ€mt. Jag kan förstĂ„ om man som svensk artist vill slĂ„ sĂ„ snabbt som möjligt och nĂ„ ut till sĂ„ mĂ„nga som möjligt, absolut, men jag tycker inte att vi behöver det.

Maja, blir det en soloplatta sÄ mÄste du lova mig att den ska heta Sue Ellen och att du ska spela valthorn pÄ den.

– Haha, okej, jag skakar nĂ€stan hand pĂ„ det.

Lars Yngve