Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Sten Broman

Text: Jan Sigurd. Jag har alltid varit förtjust i excentriker. En sÄdan var Sten Broman. Han upptrÀdde alltid tvÀrsÀkert och slÀngde omkring sig negativa vÀrdeomdömen och kategoriska utsagor. Han drog sig till exempel inte för att utnÀmna folk till dummerjöns och puttefnask, Àven i spalterna. Under min uppvÀxt kunde man se honom spankulera i staden, gÄ pÄ posten eller till och med Äka bil.

( Han hade bil men inte körkort. Varje gÄng det skulle fÀrdas i hansVolvo anlitades en granne, före detta vice brandchefen, olympiamedaljören i brottning, Karl-Erik Nilsson, som chaufför).
Jag ingen specialist pÄ Broman Àven om jag hört en del om honom som person av min morbror Torsten Lundius, advokaten, som skötte hans juridiska Àrenden och en av hans skilsmÀssor. DÀr tecknas bilden av en hÄrdhudad och spefull kuf.
PÄ sextiotalet hade han gift sig med skÄdespelerskan Eivor Engelbrektson. Efter nÄgra veckor ringde han till Torsten.

”Jag vill skilja mig, jag stĂ„r inte ut med kĂ€rringen.Vill du göra i ordning pappren.”
”Visst. NĂ€r kan du komma upp pĂ„ kontoret?”
”I morgon klockan tvĂ„ minuter i fyra.”
”Det Ă€r lite sent, gĂ„r det inte pĂ„ morgonen?”
”Nej, nej, för fan. DĂ„ sover jag.”
Det blev klockan tvÄ minuter i fyra. Men nÀr pappren skulle skrivas under av bÀgge parter ville Sten inte vistas i samma rum som sin före detta.
”Jag sitter inte i samma rum som det stycket.”
Sten stannade i vÀntrummet och Torsten fick försöka gjuta olja pÄ vÄgorna.
”Jag beklagar men er make vill tydligen inte skriva pĂ„ i er nĂ€rvaro.”
”Inga problem. Jag kĂ€nner honom. Han har alltid varit en stor fĂ€hund.”
Och sÄ skrev hon under och seglade ut förbi Sten som vÀnde nacken Ät henne.
Om Broman som musiker vet jag ocksÄ nÄgot eftersom min mosters man, Lars GÄrding, matematikern, spelade tillsammans med honom i Akademiska Kapellet i Lund. De lade bort titlarna med varann under mindre högtravande former:
”Finns det nĂ„gon jĂ€vel hĂ€r som jag inte Ă€r du med?” utbrast Broman pĂ„ sitt burdusa, rĂ€ttframma sĂ€tt efter en repetition. Som violaspelare var han dock betydligt elegantare. Enligt samstĂ€mmiga vittnen spelade han med finess och ackuratess, var en gĂ„ng kanske Ă€ven lovande solist. Hans pedagogiska Ă„dra tog dock överhanden och driften att komponera, att sĂ€tta sitt avtryck i den musikaliska historien. Över huvud taget var han mycket för att sĂ€tta sin personliga stĂ€mpel pĂ„ allt han företog sig, alla de sammanhang han deltog i. HĂ€ri var han en utprĂ€glad narcissist.

Man kan kanske förlÄta honom hans egocentriska drag, det finns vad man kallar förmildrande omstÀndigheter. Han hade en sÀllsynt utvecklad humoristisk Ädra och sÄ lyckades han med konststycket att trots sin elitistiska framtoning bli folkkÀr pÄ nÄgot idag sÄ marginellt som klassisk musik. Under Bromans tid gick den totala försÀljningen av klassisk musik i skivaffÀrerna upp till cirka tjugo procent mot tre procent idag.

Att fÄ för sig att han var förhÀrdad och att han inte tog Ät sig av kritiken i Sydsvenska Dagbladet (NÀr hans storverk Lundensis Cathedralis maliciöst rubricerades som Lundensis Catastrophalis) dÀrför inte skulle ha berört honom Àr naturligtvis fel. Innerst inne var han som alla andra; djupt kÀnslig och full av tvivel. Broman yttrade om sig sjÀlv vid slutet av sitt liv:

”I min ungdom kunde jag vara arrogant och besk. Men inte nu lĂ€ngre. Och bakom skalet har det alltid funnits en romantisk och ömsint vĂ€n – mina vĂ€nners vĂ€n. Mitt liv har varit rikt pĂ„ segrar men ocksĂ„ pĂ„ nederlag. Vi har det faktiskt lika djĂ€vligt allihop – pĂ„ olika sĂ€tt. SĂ„ varför inte vara hygglig?”

Han blev med andra ord mindre bitsk med Ären som kritiker. Bett i repliken hade han dock till sin död, 1983.