Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Nytt som gammalt

Popgruppen Slades skiva ”In Flame” frĂ„n 1974 börjar med lĂ„ten ”How Does It Feel” och refrĂ€ngens basgĂ„ng Ă€r direkt hĂ€mtad frĂ„n barocken. Noddy Holders och Jim Leas kraftfulla ballads lĂ„n frĂ„n Bach & co rĂ€ddade förvisso inte filmen med samma namn som albumet, men Noel Gallagher lĂ€r ha sagt att den Ă€r ”easily one of the best songs written, ever” och Johann Sebastian tackar för det.

Svensk samtida musik har inte alls tillrĂ€ckligt mĂ„nga tillskyndare, men hĂ€r i Nya upplagan försöker vi lyfta fram de etiketter som strĂ€var i den utgivningsmĂ€ssiga och bidragskarga motvinden, blĂ„ser bort dammet frĂ„n de utgĂ„vor som ligger och vĂ€ntar pĂ„ dig i lagerlokaler runt om i landet. Idag blir det Chamber Sound i VĂ€xjö, musikerna Hubert och Wieska Szymczynskis kĂ€rleksbarn, jag fokuserar pĂ„ nĂ„gra av de kanske mer bortglömda men varken otillgĂ€ngliga och eller orkeslösa skivorna. ”Ocular” (CSCD08038) Ă€r den andra av tvĂ„ skivor med musik av Thomas Liljeholm pĂ„ bolaget (den andra Ă€r rĂ€tt och slĂ€tt betitlad ”Composer”, frĂ„n 1998) och förstĂ€rker intrycket jag fick av portrĂ€ttskivan, Ă€ven om tonsĂ€ttaren hĂ€vdar att det hĂ€r mer Ă€r ”del 2” i hans skapande. LĂ€mpligt nog i denna spalt prĂ€glad av möten mellan dĂ„ och nu, handlar det om kammar- och orkestermusik dĂ€r Ă€ldre form möter ny sprĂ„kdrĂ€kt, FörkĂ€rlek för bleckblĂ„s och vida linjer, men jag fastnar mest i ”Bifraction”, framförd av strĂ„kkvartetten Aniara, förtjĂ€nstfullt vĂ€xlande mellan den vildsinta första delen och den kontemplativa andra, och orkesterstycket ”Base and Pendulum” som har direktkontakt med det svenska kompositoriska fyrtiotalet. Elva Ă„r yngre Ă€r Anders Hultqvist som jag tidigare mött bĂ„de pĂ„ den nya svĂ„rĂ„tkomliga skivan ”Incantatio” och rekviet ”Tiden far i trĂ€den” baserat pĂ„ texter av Olle Adolpson, nu Ă€r det ”Traces (ruins…)” (CSCD08039) som pockar pĂ„ uppmĂ€rksamhet, Ă€nnu en av de Chamber Sound-skivor som Ă€r stöttade av CoMA, Ă€ven hĂ€r finns kopplingarna mellan dĂ„tid och nutid, inspirationen har kommit frĂ„n dikter av Tranströmer och Dickinson och fĂ„tt musikalisk, ruinmĂ€ttad skrud i möten med Liszt och Machaut, sĂ€ger tonsĂ€ttaren, och jag fĂ„r ge honom rĂ€tt, ”Sorgegondol nr. 3” och dess möte mellan den senaste nobelpristagaren och Franz L blir ett mĂ©nage Ă  trois i Hultqvists hĂ€nder, men Kulchural Archipelagos Quintets avgrundstag om ”Darkness” svĂ€var in i intigheten. ”Gravitation” (CSCD10041) Ă€r titeln pĂ„ Duo Violoncellissimos (alltsĂ„ cellisterna Olga Veselina och Vadim Larchikov) sant mĂ€rkliga skiva, för jag erkĂ€nner villigt att det Ă€r den enda duocelloskiva jag Ă€ger, men det Ă€r en fungerande tanke, inte bara nĂ€r Peter Schuback vant skriver för intrumentet/n i ”Speculatio”, regelbundna hĂ€nder som MiklĂłs Maros och Lars Ekströms Ă€r hemma hĂ€r.

Axelsson & Nilsson Duo rensade högtalarna Ă„t mig för flera Ă„r sedan meddelst slagverk och trombon pĂ„ en skiva frĂ„n dB Productions, hĂ€r Ă€r det dags för ”Nordost” (CSCD10042) som mest Ă€gnas verk av Leilei Tian stammande frĂ„n Kina, möten mellan modernism frĂ„n vĂ€st och vĂ€stlig minimalism frĂ„n öst. Volker Staubs stycke som gett skivan namn ett sorts karaktĂ€rsstycke icke utan humor och duon eget avslutande ”Rikoschett” fĂ„r mig att ofrivilligt hamna i ett hĂ„rkors dĂ€r jag inte vill vara. Ouch. Tian mest spĂ€nnande hĂ€r. Staffan Storm har jag skrivit om tidigare, bl.a. en samling pianostycken pĂ„ Daphne, hĂ€r Ă€r det Trio TribukaitPetterssonBerg (puh! varför gör de pĂ„ detta viset?) som pĂ„ ”Souveniers – Ombres” (CSCD10043)), klaver/flöjt/slagverk, rörelsen in och ut i titelverket bĂ€r, som annat jag hört av honom, av stark impressionistisk inspiration, hantverksmĂ€ssigt vĂ€ldigt vĂ€l genomfört, gör mig nyfiken vart det ska ta vĂ€gen, emellanĂ„t en helt egen röst. ”Spanning” gör mig rejĂ€lt glad, det utkommer pĂ„ tok för fĂ„ renodlat (mer eller mindre) elektroakustiska skivor, denna tradition vi i Sverige bör fortsĂ€tta odla Ă€ven utanför Fylkingen eller Hanna Hartman-cd:er. ”Spanning” (CSCD1044) Ă€r vigd Ă„t skandinavisk musik dĂ€r bandstycken förvisso inte renodlas, men det blir en provkarta över möjligheterna, mer eller mindre akustiska, i Ă„tminstone ett fall rena radiokonsten, men Malin BĂ„ngs ”Twilight Collider” och Thomas Liljeholms ”Streams” stĂ„r ut.

Sist vill jag slĂ„ ett slag för en skiva jag fingrat pĂ„ flera, flera gĂ„nger men inte hört förrĂ€n nu, en tidig utgĂ„va frĂ„n Chamber Sound, inspelad 1996. Det handlar om Hans PĂ„lsson som ger sig i kast med Mozart, tre sonater och tvĂ„ fantasier. Det blir sĂ„ oerhört lĂ€tt, livet, nĂ€r man lyssnar pĂ„ PĂ„lsson och hans fjĂ€derlĂ€tta omsider kraftfulla anslag, hur KV 331:s inledning smeksamt tar form – ja, jag erkĂ€nner villigt att det behövs mer PĂ„lsson Ă„t folket. Varför inget skivbolag övertalat honom att spela in Beethovens sonater, komplett, Ă€r mig en gĂ„ta, eller Ă„tminstone de fem pianokonserterna av vĂ„r favorit frĂ„n Bonn. Ett mĂ€sterligt ursnitt ur Mozart pĂ„ bĂ€sta humör vĂ€cker bara aptit, gĂ„n Ă„stad och införskaffa (CSCD96016).

š

Som coda till ovanstĂ„ende en cd som blev bortglömd pĂ„ ett skrivbord (nej, inte mitt, ett i Norrland), Norrbotten NEO:s (ny musik i PiteĂ„ sedan 2007, under Petter Sundkvists ledning) skiva med samtida musik av till fyra femtedelar femtiotalister, ”The Age Of Wire And String” (Studio Acusticum SA02), dĂ€r Anders Hultqvist Ă„nyo Ă„terfinns, nu med stycket ”Light Winter Light”, och som tillsammans med David Felders ”partial[dist]res[s]toration” stĂ„r för de mest intressanta inslagen, elektroakustiskt fĂ€rgade och rumsligen rörliga  (och jag saknar Bent SĂžrensens ”The Deserted Churchyards” och Steve Reichs ”Double Sextet” som de spelade nĂ€r konsertprogrammet som blev skiva turnerade). I alla hĂ€ndelser: ljudkvaliteten Ă€r av presentationsslag.

š

Mer nytt som Àr gammalt, men inte sÄ gammalt. LÄt oss roa oss med en djupdykning i det senaste halvÄrets utgivningar frÄn Universals tvÄ tunga, överlevande etiketter Deutsche Grammophon och Decca. Det handlar inte bara om den n:te Äterutgivningen (men, givetvis, med nytt omslag i en ny utgivningsserie) av nÄgon gammal krigshÀst, denna klockarkÀrlek de överlevande stora skivbolagen ideligen roar sig med (jfr. med Bis dÀr alla skivor frÄn nummer ett fortfarande Àr i lager; nÀr lagerstatusen undergÄr ett visst antal, pressas nya, en affÀrsmodell som gjort dem vÀrldsledande och regelbundet intÀktsskapande). Nej, det handlar om de rÀtt mÄnga kvalitetstyngda utgivningar som kommit sedan vi njöt sommaren senast. LÄt se:

Om vi börjar med det sĂ„ngliga och fyra sĂ€rskilt vĂ€lsjungande damer, kan det konstateras att det i vissa fall kanske blir vĂ€l mycket inslag av ”best-of-baroque” med bolagets affischnamn, men nĂ€r resultatet klingar skönt mĂ„ det vara förlĂ„tet. ”Beauty Of The Baroque” har Daniella de Niese framför Harry Bicket ledande The English Concert (Decca 478 2260), kunde varit ett sĂ„dant exempel frĂ„n sĂ„nger av Dowland, över arior ur HĂ€ndel-operor till sakral Bach, men hon Ă€r sĂ„ underbart driven i ideomet, hon andas barocktolkning, nyanserar, blir sval, energisk, erotisk och laddningen hĂ„ller hela skivan igenom, en förtrĂ€fflig chokladkartong med baroque-bon-bons som hon Ă€r helt och hĂ„llet hemma i, frĂ„n den knapriga ytan in till de krĂ€miga sĂ„nginsatserna; duettandet med Andreas Scholl oklanderligt. Sopranen Mojca Erdmanns ”Mozart’s Garden” (DG 477 8979) har rabatter med hĂ€lften Mozart, hĂ€lften hans samtida (Holzbauer, Salieri, Paisiello och J. C. Bach), det Ă€r en grönska med icke oĂ€ven lyskraft, operaariorna passar hennes röst vĂ€l precis som i fallet de Niese ovan, Ă€ven om det kan bli bĂ„de jĂ€mnt och sockersött om man lyssnar rakt igenom, mest spĂ€nnande det som inte Ă€r Mozart, mest passande det som Ă€r Mozart, exempelvis ur ”ZaĂŻde”. Andrea Marcon leder La Cetra frĂ„n Basel och pĂ„ nĂ€sta skiva byter han till Venedigs barockorkester dĂ„ han ackompanjerar Patricia Petibon pĂ„ ”Rosso – Italian Baroque Arias” (DG 477 8763). SuccĂ©. FĂ„r man skriva sĂ„? Hon har ett program som inkluderar bĂ„de vĂ€lkĂ€nda HĂ€ndel-arior och mer okĂ€nt av Stradella och Sartorio, men hon har ett sĂ„ drivet anslag, hon gör varje aria till sin genom dynamiska loopar, fraseringar, accentuerar pĂ„ eget och helt logiskt vis, vilket ocksĂ„ gör att gamle HĂ€ndel hĂ€r framstĂ„r i ett annat och Ă€n mer kĂ€nslomĂ€ssigt dramatiskt ljus, ”Lascia ch’io pianga” strĂ„lar av en utomjordisk lyskraft, detta Ă€r en fulltrĂ€ff till barock-cd! En sopran vars röst bĂ„de Ă€r karakteristisk och oftast fullstĂ€ndigt felfri Ă€r Magdalena KoĆŸenas och pĂ„ ”Lettere Amorose” (DG 477 8764) med Private Musicke-ensemblen under Pierre Pitzl mĂ€rks det Ă€n en gĂ„ng hur förtrĂ€ffligt det Ă€r att turnĂ©ra med en repertoar innan den dokumenteras pĂ„ skiva. Det hĂ€r Ă€r en fullgĂ„ngen skiva pĂ„ mĂ„nga plan. Den ovane fĂ„r en provkarta över tidig barock av mer okĂ€nt slag, bĂ„de Maggan och orkestern fĂ„r briljera, bĂ„de tillsammans och instrumentalt, det mĂ€rks att det hĂ€r till stora delar Ă€r musik hon Ă€r uppvĂ€xt med och att det finns en frihet i anslaget efter mĂ„nga timmars möten med barockens musik.

Mer hĂ€lften/hĂ€lften pĂ„ violinisten Nicola Benedettis ”Italia” (Decca 476 4342) som tar oss till den italienska barocken och hĂ€lften Vivaldi, hĂ€lften Tartini och Veracini, första besöket pĂ„ skiva för hennes del, mestadels vĂ€lkĂ€nda nummer (och tvenne sĂ„ngliga överförda frĂ„n stĂ€mband till strĂ„ke) och hennes ljuva ton, nĂ€stan vibratolösa spel lurar örat att nĂ€stan tro detta tidstroget, en lĂ€tthet som hennes tidigare nedslag i 1900-talslitteruren inte avslöjat, men till barocken hoppas jag denna unga dam Ă„tervĂ€nder, kanske för att grĂ€va fram en mer okĂ€nd repertoar? Och inte heller halvdan blir Ottavio Dantones Bach-skiva ”Sinfonia” (Decca 478 2718) dĂ€r han leder Accademia Bizantia i en hoper sinfonior och nĂ€rslutet ur Bachs kantater. Fragmentariskt kan det mĂ„nne bli, men vi talar om Bach hĂ€r, dĂ„ Ă€r risken liten, dock Ă€r igenkĂ€nnandes glĂ€dje större eftersom det mesta av musiken Ă€r sĂ„dan Bach redan anvĂ€nt pĂ„ annat hĂ„ll, i en Brandenburgkonsert eller en partita för violin. Dantone jagar inte livet ur musiken som vissa landsmĂ€n gör nĂ€r de tar sig an Vivaldi, men det Ă€r frĂ€cka tempi och visst virvlar dammet ur hörnen nĂ€r hans ensemble kör förbi. För att komma nĂ€rmare nutid blir det den lysande Vivaldi-interpreten Giuliano Carmignolas tag om tre av Haydns violinkonserter (Archiv 477 8774) av fyra (tvĂ„an Ă€r försvunnen) och att den första lockar Giuliano Ă€r uppenbart med den likhet med den röde prĂ€stens musik som finns i partituret, sedan blir det ett hopp i tiden och det blir bĂ„de virtuost och vackert (som om nu inte ettan var det, missa inte adagiot!) med orkesterns vilja att inte göra det hela för snyggt. Det hĂ€r Ă€r musik som inte Ă€r sönderspelad pĂ„ skiva och stĂ„r sig oerhört vĂ€l gentemot t.ex. Gotkovskijs lp.

Claudio Abbado. En av de verkligt stora dirigenterna, som dessutom visar, ungtuppar, ad notam, att Ă„lder föder insikt. Hans genomgĂ„ng av Beethovens symfonier stĂ„r som ett utropstecken bland samtida, kvalitetsmĂ€ssigt i stora stycken, jĂ€mna tolkningar och hans live-dvd med Brandenburgkonserterna var en vitamininjektion nĂ€r dem kom, med Abbado som bĂ„de yrvĂ€der och introspektiv betraktare (och vill du inte se konserten, finns den nu som dubbel-cd (DG 477 8908) med Carmignola ovan som försteviolinist). Samma ensemble tar sig igenom valda delar av Mozarts kvarlĂ„tenskap, tidigare har jag skrivit positivt om t.ex. hornkonserter, nu Ă€r det symfonierna 39 och 40 som fĂ„r sig en abbadosk omgĂ„ng, Ă€ven hĂ€r i levande livet, med nerv och nĂ€rvaro som Ă€r mĂ€sterlig, ett givet köp (Archiv 477 9729) . Abbado har ocksĂ„ svarat för den avgjort bĂ€sta ”Fidelio” (DG 478 2551) pĂ„ lĂ€nge, med ett namnkunnigt startfĂ€lt (Stemme, Kaufmann, Mattei etc.) frĂ„n Lucernfestivalen 2010 och jag mötte en nĂ„got rĂ„are version pĂ„ P2:s lördagsopera, men sjĂ€lvklart mĂ„ste vi stĂ€da nĂ€r det ska skapas cd att leva hela livet med, för det Ă€r den nivĂ„n pĂ„ Abbados Beethoven, synen pĂ„ honom som bĂ„de genialisk och vĂ€rd att partiturmĂ€ssigt följa Ă€r kvar, varje roll Ă€r i det nĂ€rmaste perfekt besatt, det finns ett absolut driv och en spĂ€nning som minner om FurtwĂ€ngler 1953 eller Fricsay tio Ă„r senare. Nu ser vi fram emot en Missa solemnis frĂ„n Abbado ocksĂ„ för att förena Beethovens buttra geni och gudsrelation.

š

NÀr BBC Music Magazine listade de 50 bÀsta inspelningarna hÀrommÄnaden kunde man konstatera att det inte var mÄnga skivor frÄn vÄr direkta samtid och att inte mÄnga interpreter Àr vid liv. Var det bÀttre förr? Svaret Àr ett givet ja. Och ett nej. Givetvis vilar ett romantiskt skimmer över en del inspelningar, kanske de som gav den första, himlastormande bilden av verket för recensenten, kanske de som verkligen andades eld och svettades blod, dÀr alla bitarna i rastret föll samman till en större bild, dÄ liksom nu. Schnabels Beethoven, Fischers Bach, Toscaninis Beethovensymfonier, exemplen Àr mÄnga pÄ inspelningar som pÄ sitt sÀtt inte övertrÀffats, dÀr det inte handlar som mycket om inspelnings- eller instrumentalistteknik, utan mer handlar om att ha rört vid musikens sjÀl, förenat sig i ett handslag med kompositören över tiden. Det Àr kanske det viktiga och det som gör att en aldrig sÄ tekniskt vÀlfunnen inspelning av ett krigshÀstverk mest blir en rastning av en trött mÀrr idag, oavsett orkester, oavsett dirigent.

Senare tid har gett oss tvĂ„ boxar som bekrĂ€ftar att det i vissa avseenden var bĂ€ttre förr. Alten Kathleen Ferrier gick bort i cancer redan 1953 och hennes inspelningar har jag (liksom de flesta) alltid upplevt ha drag av mystik, hennes röst har en magi och en varierad mĂ€ngd slöjor som hon hanterar mĂ€sterligt. Naxos har gett oss den n:te versionen av Matteuspassionen under Reginald Jacques frĂ„n 1947–48, den hĂ€r gĂ„ngen i en utökad trippel-cd-version mastrad av geniet Mark Obert-Thorn, en sagolik inspelning i en kontrasterande ljudbild, med den 67:e kantaten som bonus, ffg. pĂ„ cd, överförd frĂ„n Decca-lp. Decca sjĂ€lva har inte varit sĂ€mre (22 april Ă€r det 100 Ă„r sedan hon föddes; det kommer en trippel-cd frĂ„n EMI ocksĂ„) och har samlat allt, nĂ€stan, de har i sina valv (synd att vi inte fĂ„r hela Glucks opera Orfeo ed Euridice, som ju ocksĂ„ var hennes sista roll Ă„tta mĂ„nader före bröstcancern krĂ€vde sin tribut, men det finns ju lp och cd att leta upp, och att det bara Ă€r en timme frĂ„n Matteuspassionen gör ju inget om man kompletterar med Naxos-utgĂ„van) och en dvd med BBC-dokumentĂ€ren An Ordinary Diva. En varmhjĂ€rtad, rolig sĂ„ngerska med enkla krav, Barbirolli och Bruno Walter var hennes stora tillskyndare och hon försvann frĂ„n detta jordelivet mitt i karriĂ€ren, hennes sĂ€rprĂ€glade alt har fĂ„tt rent mytiska dimensioner, men efter att ha lyssnat till boxens fjorton cd pĂ„minns jag om att hon har ett eget röstmĂ€ssigt universum och att hon kĂ€nns igen vid vilket blindtest som helst. Den andra boxen Ă€r Deutsche Grammophon som samlat (nĂ€stan, igen) allt Wilhelm Kempff spelade in solo (pĂ„ 35 cd kan man fĂ„ för sig att allt skulle fĂ„ plats, men icke – synd, DG!) och det som hela tiden dröjer sig kvar vid lyssnandet Ă€r ett ord: ”majestĂ€tiskt”. Kempff var en gudabenĂ„dad, men strikt och inkĂ€nnande pianist, blev nĂ€stan hundra Ă„r, passade pĂ„ att skriva sin sjĂ€lvbiografi halvvĂ€gs in i livet. I boxen finns Beethoven till en tredjedel (Kempff spelade in pianosonterna tvĂ„ gĂ„nger, hĂ€r i boxen finns hans andra, som du sjĂ€lv, givetvis, inget val, mĂ„ste komplettera med hans första i mono), fyra cd frĂ„n barocken med för litet Bach, resten Ă€r modernare t.o.m. Schumann. I Beethoven trivs jag bĂ€st med Kempff, hĂ€r kommer han till sin rĂ€tt med sitt nĂ€rmast utomjordiska lugn, en lĂ„gmĂ€ldhet som vore den spelad i Kathleen Ferriers krater pĂ„ Venus, en stillsam Beethoven som kanske fĂ„tt Ludwig van att stanna upp och undra, lĂ€gga pannan i djupa veck, tycka sig kĂ€nna igen det, men kanske rusa vidare, kanske dra sig nĂ€rmare för att höra mer.

š

William Steinberg Ă€r en av fĂ„ dirigenter som har en stjĂ€rna pĂ„ Walk of Fame i Hollywood. Född och verksam i Tyskland fick han under andra vĂ€rldskriget, som jude, flytta till USA dĂ€r han bĂ„de var framgĂ„ngsrik pĂ„ konsertestraden och som skivutgivare, men relativt bortglömd idag. ICA Classics har förtjĂ€nstfullt lyft fram honom (och andra, berĂ€ttar mer om det lĂ€ngre fram nĂ€r det kommit fler cd och dvd frĂ„n den svenska distributören Naxos). Dels: en dvd dĂ€r han leder Bostons symfoniorkester i Haydns symfoni nr 55 (691007) och Beethovens sjua (701006) och Ă„tta (620109, hĂ€r som bonus!), pĂ„ sin tid (och i fĂ€rg) tv-sĂ€nda konserter dĂ€r Steinberg leder orkestern i tĂ€mligen precisa och grundlĂ€ggande tolkningar, sĂ€rskilt mĂ€rks kĂ€rleken till Beethoven och en vilja att bĂ„de vara kĂ€rv och dansande, med smĂ„ medel hĂ„ller han orkestern i herrans tukt och förmaning, stilfullt och bedĂ„rande gammaldags fungerande. Dels: Beethovens storslagna Missa solemnis (730615) dĂ€r vĂ„r egen pĂ„ skiva inte flitigt förekommande tenor och sedermera operachef i Göteborg och Oslo, Sven Olof Eliasson, deltar, Steinberg fick Ă„tervĂ€nda till sitt forna hemland och Kölns radiosymfoniker som dĂ„ som nu Ă€r bra pĂ„ att ge tid och utrymme Ă„t en ensemble – det spelar roll, eftersom det hĂ€r Ă€r en klart underskattad tolkning av en vĂ€lrinnande mĂ€ssa, grandios och dĂ„förtiden vĂ€lförankrad i uppförandetraditionen och intagande, dĂ„, en tĂ€tposition; jĂ€mför jag med min senaste bootleginspelning, troligen ledd av Bernhard Schneider 1997 i S:t Aegidien, med sina skridande tempi och stora gester, kĂ€nns det bra att fara tillbaka till ett smĂ€ckrare men Ă€ndĂ„ vulet stort 1973.

š

Nilla Pierrou har jag tidigare stött pÄ pÄ lp frÄn lilla audiofila bolaget Opus. Nu finns en trippel-cd (den första av en rad, vad jag förstÄr) som försöker dokumentera den nu i RÀttvik boende violisten (Oak Grove). Fullmatad Àr denna trippel, bÄde av dokumentation och musik, den senare en ren upptÀcktsresa i ett violinland vi inte möter varje dag, allt inspelat mellan 1974 och 1993. En Stradivarius frÄn 1723 hjÀlper förvisso till, men det hÀr blir rena vanity-uppvisningen i briljant violinspel, jag nickar igenkÀnnade till Lillebror Söderlundh och Haydn, men spÀnsten mÀrks i Victor Legley och Jenö Hubay, dÀr Pierrou kanske kÀnner sig allra som mest hemma. Nu ser jag fram emot fortsÀttningen, t.ex. Bach?

– Jan-Erik Zandersson