Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Running on empty


Lars Yngve

Jag har börjat springa – igen! Jag springer i skogen, trĂ€nar, eller vad man ska kalla det? Min löpstil har beskrivits som flaxande, framlĂ€nges ramlandes, med inslag av Scooby Doo. Omgivningen tycks ha ytterst livlig fantasi som grĂ€nsar till illvilja. SjĂ€lv uppfattar jag min hĂ„llning som bĂ„de graciös och spĂ€nstig, pĂ„ grĂ€nsen till fullĂ€ndad. Som en gasell pĂ„ savannen – iförd pannband av frottĂ© som envisas med att stegvis krypa lĂ€ngre och lĂ€ngre upp för att till sist fara ivĂ€g som ett spĂ€nnband, utdraget till bristningsgrĂ€nsen pĂ„ en slangbella – Ă€lgar jag mig framĂ„t i sĂ„gspĂ„nsrutten. Ljudet frĂ„n skogen fĂ„r mig dock att oroligt snegla pĂ„ omgivningen och fundera pĂ„ om man kanske skulle haft mössa istĂ€llet, av ljudet att döma finns det vĂ€ldigt ettriga hackspettar! DĂ„ mina skönt insprungna gymnastikskor (lĂ„ga Converse) föranledde hysteriska skrattattacker i sportbutiken, tvingades jag motvilligt studera ett, som försĂ€ljaren sade, ”för Ă€ndamĂ„let mer anpassat och uppdaterat sortiment”. Okej, sa jag, men kĂ€nde mig som statist-basist i bandet Sharks Zero (Hajar Noll). Han försökte pracka pĂ„ mig anti-mĂ€rkesskor av sĂ€msta tĂ€nkbara kvalitet, med otydbara gummihieroglyfer under sulan. Naturligtvis hade jag aldrig hört talas om mĂ€rken som Asics, New Balance eller Merell, vem har föresten gjort det? NĂ€, just det! Det var inte lĂ€tt. ” Pronerar du?”, frĂ„gade försĂ€ljaren plötsligt. Jag ryggade tillbaks, det lĂ€t sĂ„ intimt och privat att jag var tvungen att upplysa honom om att han enbart skulle ta och skita i det! DĂ„ plockade han fram skor med fingrar (?). Mitt tourettegarv övergick snabbt till att kĂ€nna mig provocerad av försĂ€ljarens oförskĂ€mdhet gentemot min fysiska utstrĂ„lning. Jag undrade om de möjligtvis istĂ€llet hade skor med Ă€ggklocka som man kunde tidsinstĂ€lla och som dĂ€rför inte slutade springa förrĂ€n tiden gĂ„tt ut. Det hade de inte. Behövde jag möjligtvis ha löparstrumpor, för 198 kronor? Löjligt, glöm det sade jag och lĂ€mnade butiken med Gel Kinsei 4 för 2 400 och kompressionsstrumpor i storpack för 1 900 och trĂ€ningsklĂ€der tillverkade av antidepressiva textilier. Ut i sĂ„gspĂ„nsrutten. Till min stora förvĂ„ning upptĂ€ckte jag att det luktade otroligt gott i skogen. Ta i trĂ€. I skogen mötte trĂ€naren, Stig Vig, upp. Uppmjukningspass med treminutersintervaller: full fart, dĂ€refter rygglĂ€ge för stretchning. Jag fungerar dock pĂ„ samma sĂ€tt som en docka av den typen som sluter ögonen dĂ„ man lutar den bakĂ„t. AlltsĂ„; rygglĂ€ge betyder sova för mig. NĂ„gon örfilade mig vaken igen. Redan efter 20 sekunders spritt sprĂ„ngande, och obegripligt smĂ€rtsamma böj-och-tĂ€nj-övningar, kisade jag pĂ„ Stig och funderade för ett ögonblick pĂ„ att börja prenumerera pĂ„ vapentidningar.

Efter en minut satte jag mig bara mer eller mindre rakt ner i spenaten och stirrade vindögt rakt ut i den vibrerande luften och lÀngtade till min nedsövda vardag.

J. D. Salinger, where are you?

Dagen efter första passet försökte jag dock fĂ„ min huslĂ€kare – samma lĂ€kare som jag för övrigt vid tidigare tillfĂ€llen, utan framgĂ„ng, försökt övertala till att skriva ut en rejĂ€l mĂ„nadslön pĂ„ recept – till att skriva ut en helkroppsstödstrumpa sĂ„ att jag Ă„tminstone skulle kunna ligga rakt och utan kĂ€ppar. Men det var inte att tĂ€nka pĂ„. IstĂ€llet rekommenderade han – hör och hĂ€pna – regelbunden trĂ€ning! Detta har man ju hört i alla tider. Att sjukvĂ„rden inte har kommit lĂ€ngre Ă€n sĂ„ hĂ€r Ă„r 2012? Ännu en vĂ„rdskandal!

PĂ„ tal om det sĂ„ besökte jag apoteket och skulle ha en receptbelagd salva för att, ja, det har ni inte med att göra. Inget konstigt med det, och det gjorde absolut ingenting att omgivningen lĂ€tt kunde höra vad som sades över disk. Men tĂ€nk om det vore en salva som jag hade varit tvungen att anvĂ€nda pĂ„ mer intima delar av kroppen, dĂ„ hade informationen inte varit riktigt lika kul att dela med sig av till alla andra vĂ€ntande. Det hade ju inte varit sĂ€rskilt lustigt om jag, lĂ„t sĂ€ga, varit i behov av en salva som skulle masseras in mot exempelvis hemorrojder, och personalen först hade basunerat ut mitt namn för att dĂ€refter med hög röst försökt att tuta i mig VAR och HUR jag skulle knĂ„da in salvan! För visst Ă€r det sĂ„ att man i sammanbiten tystnad tar sin kölapp och dĂ€refter sĂ€tter sig ner och studerar personalen och hĂ„ller tummarna för att man ska bli expedierad av den av personalen som Ă€r mest diskret. Under tiden jag satt och vĂ€ntade funderade jag pĂ„ nĂ€r nĂ„gon fĂ„r för sig att göra tv-tĂ€vling av apoteksbesök: ”Apo-doku”? TĂ€nk er gaphals-tv dĂ€r personalen först flabbar sĂ„ högt de kan för att verkligen INGEN ska kunna undgĂ„ vad som sĂ€gs, och dĂ€refter lĂ€mnar över besökarens recept till nĂ„gon vars uppgift enbart bestĂ„r i att vara oförskĂ€md och att dessutom peta in personens diagnos, lön, familjeförhĂ„llande och andra ”intressanta uppgifter” i direktsĂ€ndning med ironiskt himlande ögon. DĂ€refter kunde ju en illa sammansatt jury bestĂ„ende av en person frĂ„n ett lĂ€kemedelsföretag, en lĂ€kare som lyckats bota Ă„tminstone en eller tvĂ„, en uttrĂ„kad veterinĂ€r och en professor som sĂ„lt sitt goda namn till en omotiverat prissatt och verkningslös produkt, sitta och dela ut betyg och medicin. DĂ€r kan de sitta och rulla med ögonen nĂ€r personerna lĂ€mnar rummet och blir sjĂ€lva kĂ€nda pĂ„ kuppen.

Jag vet, det lĂ„ter inte speciellt troligt, men man bör ha i minnet att mĂ„nga av de program, produkter och recept som numera Ă€r stora tittar- och försĂ€ljningsframgĂ„ngar, förmodligen inte heller lĂ€t speciellt troliga pĂ„ idĂ©stadiet för nĂ„gra Ă„r sedan


Lars Yngve