Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

John Lydon

Mina damer och herrar, ni har just klivit in i PiL-zone, var uppmĂ€rksamma pĂ„ att det kan förekomma en och annan svordom


Jag tĂ€nker inte trötta ut er, eller mig sjĂ€lv, genom att rabbla Mr Lydons bakgrund. De som eventuellt inte vet vem han Ă€r, kan sluta lĂ€sa redan nu, punk(t). För trettiofem Ă„r sedan visade han sitt förakt för den brittiska monarkin i God Save the Queen, och var anledningen till att alla pĂ„ Buckingham Palace lĂ„g sömnlösa pĂ„ nĂ€tterna. I den brittiska pressen beskrevs han som ”The biggest threat to our youth since Hitler”! Sex Pistols seglade förbi House of Commons och framförde lĂ„ten som gjorde en del rosenrasande men inspirerade miljontals fler. KanalfĂ€rden slutade med att alla pĂ„ bĂ„ten arresterades. Johnny Rotten slank dock undan arrestering, medan Storbritannien favoritentreprenör Richard Branson, inte gjorde det. Hur musikbranschen hade sett ut i dag utan Sex Pistols framfart, kan man bara spekulera i. Men Mr Lydon har förblivit den frisprĂ„kiga retstickan, provokatören, punkfĂ„gelskrĂ€mman, myten, legenden, den kompromisslösa artisten som tar sig friheten att göra precis vad fan han vill, nĂ€r han vill. Oavsett om han gör reklam för smör (arvodet anvĂ€nde han för övrigt till att sjĂ€lv finansiera en stor turnĂ© med PiL och halverade biljettpriserna till fansen!), reality-tv eller skriver in sig pĂ„ hotell under namnet Pussy Lindquist III för att slippa de mest nĂ€rgĂ„ngna fansen, sĂ„ gör han det alltid med en glimt i ögat och en vass kommentar – sparkade in sĂ„ mĂ„nga dörrar för sĂ„ mĂ„nga artister. Om man menat allvar med Polarpriset, och intentionen Ă€r att prisa mĂ€nniskor som förĂ€ndrat, pĂ„ nĂ„got vis fört musikutvecklingen framĂ„t och dessutom skrivit om musikhistorien, sĂ„ skulle Mr Lydon ha tilldelats priset för lĂ€nge sedan. Och kopplingen mellan ABBA och Sex Pistols Ă€r inte sĂ„ lĂ„ngsökt som man kan tro: Mr Lydon Ă€r ABBA-fan och Glenn Matlock inspirerades av ABBA:s SOS nĂ€r han skrev riffet till Pretty Vacant. Det har gĂ„tt 20 Ă„r sedan sist, men nu Ă€r Mr Lydon och hans PiL aktuella med nya plattan This Is PiL. ”Hello my name is John, I was born in London. I’m no vulture, this is my culture”. SĂ„ inleder han lĂ„ten One Drop, pĂ„ nya plattan, som kanske innehĂ„ller hans mest personliga texter hittills, 56 Ă„r ung, frĂ„n vaggan till scenen.

Numera har han enligt egen uppgift nya gaddar, trots den dentala skrÀcken som en gÄng i tiden gav honom smeknamnet Johnny Rotten!

Ello, Ello, in Sweden, svarar han nÀr jag ringer, och inleder samtalet pÄ samma vis som Public Image börjar, och rösten Àr omisskÀnnlig.

”You are now entering a pil-zone”, var förberedd pĂ„ vaddĂ„?

– PĂ„ att bli underhĂ„llna och att ha kul, och samtidigt lĂ€ra sig en del saker som till exempel att tĂ€nka sjĂ€lvstĂ€ndigt, ifrĂ„gasĂ€tta allt, tĂ€nka som en egen individ och att aldrig utestĂ€nga sĂ„dant som man inte förstĂ„r. Livet blir sĂ„ mycket mer innehĂ„llsrikt om man tar till sig alla intryck. Det Ă€r först sedan man tagit in all information som man ska sĂ„lla. Man mĂ„ste alltsĂ„ först lĂ€ra sig reglerna i samhĂ€llet för att förstĂ„ hur man ska tillgodogöra sig kunskap innan man kan förkasta det som bara Ă€r skrĂ€p. Man mĂ„ste stĂ€lla sig utanför allt man stĂ€ndigt matas med och ifrĂ„gasĂ€tta, det Ă€r sĂ„ viktigt att folk gör det. Det har jag gjort under hela mitt liv, det Ă€r dĂ€rför som musikbranschen alltid har varit misstĂ€nksam mot mig. Folk som Ă€r individualister och gĂ„r sin egen vĂ€g, som vĂ€grar att bli korrumperade, vet man inte riktigt var man ska placera eller förhĂ„lla sig till. Jag har alltid varit tydlig och öppet Ă€rlig med mina Ă„sikter och min stĂ„ndpunkt, sĂ„dan Ă€r jag och har alltid varit, och det gör en del vĂ€ldigt nervösa.

Om du skulle beskriva dig, John Lydon?

– Jag Ă€r i grund och botten en Ă€rlig konstnĂ€r som uttrycker mig i skrift, med pensel, i sĂ„ng och tal.

Det har gÄtt 20 Är sedan PiL gav ut ett album, varför har det tagit sÄdan tid?

– Jag har ingen sponsring alls, backas inte upp av nĂ„got skivbolag och tvingas dĂ€rför att sjĂ€lv se till att Ă€ven den ekonomiska delen gĂ„r runt, vilket Ă€r ett tyngre arbete Ă€n vad man kan tro. Men om man vĂ€grar att sĂ€lja sin sjĂ€l sĂ„ Ă€r den lĂ„nga vĂ€gen den enda vĂ€gen att gĂ„.

Du har alltid haft fantastiska musiker i PiL!

– Ja men det Ă€r bara för att jag i första hand vĂ€ljer mĂ€nniskor som jag gillar för deras personlighet. FĂ„r man bara med mĂ€nniskor som Ă€r pĂ„ samma vĂ„glĂ€ngd som en sjĂ€lv, sĂ„ hĂ€nder det alltid bra saker. Inför This Is PiL hyrde vi in oss i en studio pĂ„ den engelska landsbygden och lĂ„ste in oss dĂ€r i en och en halv mĂ„nad. Vi hade inget material skrivet nĂ€r vi kom dit, all musik skapades pĂ„ plats. Det Ă€r det roliga, att se och följa med den kreativa processen.

SjÀlvaste Miles Davis kom in i studion nÀr du spelade in Album i New York, spelade han nÄgonting?

– Nej, det gjorde han inte. Det var vĂ€ldigt mĂ„nga etablerade musiker som stannade till för att medverka rent musikaliskt och socialt. Problemet med det var att vi höll pĂ„ att arbeta och inte hade tid att umgĂ„s och vara trevlig med folk just dĂ„, tyvĂ€rr


I One Drop, sjunger du ”We are the ageless we are the teenagers”, kĂ€nns det sĂ„?

– Ja, faktiskt! Jag Ă€r 56 Ă„r ung och har, mot alla tĂ€nkbara odds, lyckats försörja mig pĂ„ min musik i 30 Ă„r. Det hade jag verkligen ingen som helst tanke pĂ„ nĂ€r jag startade min musikkarriĂ€r. Jag kommer frĂ„n en vĂ€ldigt fattig arbetarklassbakgrund och var van vid att inte Ă€ga nĂ„gonting över huvud taget, noll. SĂ„ jag vet och kan uppskatta saker och ting som kanske Ă€r betydelselösa för mĂ€nniskor som kommer frĂ„n en bĂ€ttre bakgrund, sĂ„dant som de inte ens reflekterar över. Jag Ă€r i princip outbildad men har under resans gĂ„ng sett till att skaffa mig kunskaper. Jag vĂ„gar nog pĂ„stĂ„ att jag kan ta en debatt med i princip vem som helst nĂ€r som helst och argumentera pĂ„ ett lugnt och sakligt vis, men politiker och andra verkar inte vara speciellt sugna pĂ„ det. Hade vĂ€ldigt gĂ€rna tagit en direktsĂ€nd debatt med de brittiska politikerna, men ingen tycks vĂ„ga!

Ingen vÄgade debattera under en direktsÀndning med Groucho Marx heller!

– Nej, just det. Groucho, han Ă€r definitivt en av mina favoriter, sĂ„ det tar jag som en stor komplimang.

Du bor numera i Los Angeles, hur Àr ditt förhÄllande med England?

– Jag kunde inte stanna kvar i England. Jag blev trakasserad av polisen och tagen minst tvĂ„ gĂ„nger i veckan. Det var löjligt. Mitt liv blev olidligt. Vilket slöseri med polisens tid och allmĂ€nna medel. Med jĂ€mna mellanrum genomsökte de Ă€ven mitt hus och letade efter narkotika. Idioter. De kommer aldrig att hitta narkotika hos mig. Jag anvĂ€nder inte narkotika och det gör ingen i min omgivning heller. Till sist stod jag inte ut lĂ€ngre utan flyttade. Polisen och jag har aldrig dragit jĂ€mnt. En gĂ„ng följde jag med min bror till Irland och dĂ€r blev jag arresterad eftersom mitt huvud tydligen slog pĂ„ polisens knytnĂ€var!

Hur var egentligen din uppvÀxt?

­–Vi var vĂ€ldigt fattiga, men mina förĂ€ldrar sĂ„g Ă€ndĂ„ till att jag fick sunt förnuft och kĂ€rlek. Som sjuĂ„ring fick jag hjĂ€rninflammation vilket resulterade i att jag hamnade i koma i tre mĂ„nader och i stort sett förlorade mitt minne. NĂ€r du inte ens kommer ihĂ„g ditt namn eller vem folk i din omgivning Ă€r, och det tar fyra Ă„r att fĂ„ ditt minne att uppgraderas, dĂ„ vill du liksom bara komma i kapp med rĂ„dande verklighet. PĂ„ 60-talet i Finsbury Park kĂ€nde alla varandra, och om du uppförde dig illa sĂ„ fanns det alltid en förĂ€lder i nĂ€rheten som kunde fĂ„ dig pĂ„ rĂ€tt spĂ„r igen. NĂ€r du gick upp pĂ„ North Bank visste du att alla var dĂ€r. Det var en social mötesplats dĂ€r man kunde umgĂ„s, pĂ„ det sĂ€ttet som man brukade umgĂ„s runt fotboll. Nu Ă€r det borta, politikerna gör vad de kan för att förstöra arbetarklassens kultur. Just politiker tillhör det som gör mig mest upprörd. Det Ă€r precis som Bryan Ferry beskriver det i Roxy Music-lĂ„ten, Really Good Time: ”You’re well-educated . . . with no common sense”.

Hur upplevde dina förÀldrar din karriÀr?

– FrĂ„n början chock, dĂ€refter skrĂ€ck och till sist glĂ€dje. Jag stod mina förĂ€ldrar vĂ€ldigt nĂ€ra och jag Ă€lskade dem innerligt. Jag tror Ă€ven att de var nĂ„got mer tillĂ„tande och förstĂ„ende mot mig och min karriĂ€r eftersom jag var vĂ€ldigt sjuk under lĂ„nga perioder nĂ€r jag var liten.

Om Sid hade varit vid liv, hade du umgÄtts med honom tror du?

– Absolut, sjĂ€lvklart! Sid var dum som en klĂ€dhĂ€ngare men ocksĂ„ en av mina bĂ€sta vĂ€nner som jag hade oerhört roligt tillsammans med. Men tyvĂ€rr vann drogerna över honom, det var verkligen tragiskt
 Men jag hade absolut inte spelat med honom, Sid kunde nĂ€mligen inte spela alls, haha


Du verkar alltid vara beredd pÄ att försvara dina Äsikter offentligt!

– Ja, jag Ă€r sĂ„ illa tvungen. Jag Ă€r en individ, och jag förvĂ€ntar mig ocksĂ„ att bli behandlad som en sĂ„dan. Jag uttrycker gĂ€rna mina Ă„sikter offentligt och vet hur det fungerar i media. Jag tror till exempel inte pĂ„ en regelrĂ€tt nationell stolthet eftersom det lĂ€tt skapar en ”vi och dom”-mentalitet. Det Ă€r inte riktigt meningen att kultur ska göra det, den ska istĂ€llet frambringa en kĂ€nsla av tillhörighet. Kulturella skillnader Ă€r bra, och nationell stolthet kan vara farligt. Det har jag uttryckt mĂ„nga gĂ„nger. MĂ„ngfald berikar vĂ€rlden.

Rise Àr en av mina favoritvideor, vad har du för förhÄllande till den i dag?

– Jag gillar fortfarande lĂ„ten, och videon Ă€r vĂ€l ett fint bevis pĂ„ att man verkligen inte behöver ha miljoner pund för att göra en originell och bra video!

Sex Pistols blev invalda i Rock’n’Roll Hall Of Fame, men tackade nej!

– Rock’n’Roll Hall Of Fame Ă€r för döda mĂ€nniskor. Vi Ă€r i allra högsta grad levande! Vi sa Ă„t dem att stoppa upp det i röven. VĂ„rt budskap var enkelt. Vi gick inte med pĂ„ att vĂ„r historia skulle slaktas, Ă€ndras eller förfalskas. Den biografi som Hall Of Fame hade satt ihop om Sex Pistols var sĂ„ felaktig, sĂ„ fel och sĂ„ jĂ€vla elak, sĂ„ det fanns ingen möjlighet för oss att acceptera deras Ă€ckliga utmĂ€rkelse. InformationssamhĂ€llet Ă€r underbart, men ett begrepp som tyvĂ€rr ofta saknas Ă€r ”med sanningen överensstĂ€mmande” och vad det innebĂ€r!

Invigningen till OS i London; om ni fÄtt en förfrÄgan, hur hade du stÀllt dig till det?

– ­Jag har redan blivit tillfrĂ„gad att medverka, men tackade nej. De ville censurera oss och sĂ„ skulle vi mima. Det Ă€r ju sjĂ€lvklart att jag inte kan tacka ja till nĂ„got sĂ„dant, jag förstĂ„r inte hur det tĂ€nker? Bara sjĂ€lva tanken pĂ„ att vi skulle censureras Ă€r Ă€cklig. Censur filtrerar och förvrĂ€nger verkligheten, och det gĂ„r tvĂ€rtemot precis allt som jag stĂ„tt för genom hela mitt liv. Ska vi framtrĂ€da ska det till en Ă€ndring i programmet!

Det Àr alltsÄ inte helt uteslutet?

– Jag har ingenting emot att vara med som en hyllning till den brittiska musikbranschen, det Ă€r ju en sak som Ă€r bra för landet. Det tĂ€nkandet gĂ„r som en röd trĂ„d genom mitt liv, att man ska stödja det lokala och inhemska. Jag Ă€r exempelvis född och uppvuxen vid Finsbury Park och hĂ„ller dĂ€rför naturligtvis pĂ„ Arsenal i fotboll, nĂ„got annat vore helt otĂ€nkbart. Samma sak dĂ„ jag gjorde reklam för Country Life Butter, en engelsk produkt. Det var ett givande samarbete som dessutom fick mig att förstĂ„ att det fortfarande finns genuina företag som inte Ă€r korrumperade. Företaget fick ett rejĂ€lt uppsving och mitt arvode möjliggjorde att jag kunde ta PiL pĂ„ en turnĂ© och dessutom halvera biljettpriser för fansen som skulle gĂ„ och se oss. Samtidigt Ă€r det lite roligt att de vill att jag ska framtrĂ€da nĂ€r OS gĂ„r i England, jag har ju faktiskt irlĂ€ndskt medborgarskap


Roy Hodgson, klarar han av jobbet som förbundskapten?

– Jag ska sĂ€ga dig att jag tycker att det Ă€r ett riktigt bra val, och jag Ă€r mĂ€kta imponerad över vad han Ă„stadkommit med Millwall. Han Ă€r rĂ€tt man för jobbet.

Kan nÄgon över huvud taget vara rÀtt man för det jobbet, tÀnk pÄ Sven-Göran Eriksson?

– Han fĂ„r ingen sympati frĂ„n mig, för om vi ska vara helt Ă€rliga sĂ„ var det ingen annan Ă€n han sjĂ€lv som försatte sig i sin situation, right! Jag anser dessutom inte att landslag ska ha en utlĂ€ndsk förbundskapten. Spelare mĂ„ fungera illa och spela som sopor men det spelar ingen roll, vi Ă€lskar dem lik förbannat. Det Ă€r sĂ„ det ska vara, support your local, right! Roy Ă€r mannen som kommer att stĂ„ stadigt vid rodret, det Ă€r min fasta övertygelse.

Finns det nÄgra planer pÄ ett ge ut en PiL-bok?

– Ja absolut, men en sĂ„dan ligger mĂ„nga Ă„r fram i tiden. Nu Ă€r jag mitt uppe i allt, men sĂ„ smĂ„ningom ska jag reflektera över denna period i mitt liv, absolut.

Anser du att PiL respekteras mer av dancegenren Àn av rockgenren?

–Jag vet inte
 tycker nog att vi respekteras Ă€ven inom rocken. Men det Ă€r klart att det Ă€r mĂ„nga inom dancegenren som samplar frĂ„n vĂ„ra plattor. Jag gillar ju folkmusik och brukar sĂ€ga att PiL gör folkmusik, lyssna pĂ„ Flowers of Romance. Och egentligen Ă€r arabisk, irlĂ€ndsk eller bulgarisk folkmusik samma sak och har alltid funnits i mig.

Har du nÄgon gÄng under din karriÀr varit tveksam till att framtrÀda live?

– Aldrig. Jag Ă€lskar att framtrĂ€da oavsett reaktionerna frĂ„n publiken. DĂ€remot Ă€r jag oerhört stressad innan det Ă€r dags att gĂ„ upp pĂ„ scenen. Jag brukar sĂ€ga att jag kĂ€nner mig som en person som tagit amfetamin och tvingas sitta still.

You could be right, you could be wrong, right?

– Right!

Lars Yngve