Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Ultravox Brilliant EMI/Parlophone

Synt-puritanerna hĂ€vdar med bestĂ€mdhet att Ultravox var bĂ€ttre med John Foxx vid rodret. Det anser inte jag, och sjĂ€lv tog jag ingen större notis om bandet förrĂ€n de slĂ€ppte albumet, och framförallt bandets tredje singel, Vienna (1980) – som för övrigt lanserades med en widescreen-video Ă  la film noir dĂ€r Midge Ure har en tjusigt anlagd tangorabatt Ă  la Ville Vesslan. Och dessutom lirade Billy Currie fiol, ett instrument som var ungefĂ€r lika spejsat som science fiction, Ă„tminstone i min vĂ€rld! Omslaget plĂ„tades av Anton Corbijn och Peter Saville stod för den grafiska formgivningen, och omslaget var/Ă€r iögonfallande vackert – jag föll pladask. Ultravox fick snabbt ett rykte om sig att vara melodramatiskt pompösa, estetiskt sĂ„vĂ€l som rent musikaliskt, och visst, de odlade sin image med omtanke. Efter att ha rotat fram A Rage In Eden och Quartet och gett vinylerna nĂ„gra vĂ€lbehövliga snurr pĂ„ skivtallriken blir jag pĂ„mind om varför jag gillade bandet. Nu, 32 Ă„r efter Vienna, har hĂ„ren blivit grĂ„are, kortare, eller som i Midge Ures fall ett minne blott, men om vi nu för ett ögonblick bortser frĂ„n de yttre attributen och istĂ€llet koncentrerar oss pĂ„ musiken sĂ„ inser man att Brilliant bitvis lĂ„ter strĂ„lande, och rentav kunde varit den felande lĂ€nken mellan sir George Martin-producerade Quartet och egenproducerade Lament. I samma ögonblick som öppningslĂ„ten Live Again börjar tĂ€nker jag pĂ„ videon till Reap the Wild Wind, vilket för mig Ă€r ett vĂ€ldigt gott tecken, eftersom jag inte Ă€r speciellt förtjust i Lament- perioden, dĂ„ Midge Ure dansade med tĂ„rar i ögonen, lĂ€t gitarren dominera och nyss upptĂ€ckt att det fanns en effektpedal med stadium-reverb i. Billy Currie har kopplat startkablar till sin gamla Arp Odyssey och lĂ„ter den glĂ€nsa pĂ„ sitt signifikativt glidande liksom gnuggande, vis (!) i Rise, Hello och This one. Live Again och Brilliant Ă€r klockrena hits med recyclad ljudbild frĂ„n 80-talet, och det ska bli spĂ€nnande att se hur de tas emot i radio? DĂ€remot finns hĂ€r Ă€ven ett par saggiga ballader vi kunnat vara utan.

3

Lars Yngve