Monday August 3rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Min gröna period

Text: Jan Sigurd. Det hĂ€r Ă€r berĂ€ttelsen om en kavaj. En mĂ„hĂ€nda lite krokig historia, men dock. Jag hade Ă„kt till London. Det var sen höst. Jag hade mött upp med en god vĂ€n som var frĂ„n Stockholm och som skulle intervjua den samhĂ€llskritiske filmaren Ken Loach, som vi bĂ„da beundrade. Det gick tydligen inget vidare. Ken Loach var stressad, höll pĂ„ att klippa fĂ€rdigt en ny film och batterierna till Lenas bandspelare tog slut mitt i intervjun. SjĂ€lv var jag dĂ€r för nöjes skull. Gick pĂ„ konserter, teatrar och insöp atmosfĂ€r. Vi hade nĂ„gra fina dagar och bevistade ocksĂ„ ett enmansframtrĂ€dande av sĂ€llsynt slag. En junkie, Howard Marks, som suttit femton Ă„r i ett av Amerikas vĂ€rsta fĂ€ngelser pĂ„ grund av knarksmuggling i Spanien, höll en talkshow under vilken han glorifierade droger. Han var oerhört charmig, var bestyckad med typisk English wit och ur kanonportarna sköt han salva efter salva mot det engelska etablissemanget. Av allt att döma var han en hjĂ€lte – publiken bestod av unga arbetslösa som idoliserade honom. Det var lite ruggigt för en svensk, naturligtvis, med den ohöljda drogpropagandan. Den hade varit en fullkomlig omöjlighet i Sverige.

NÀr han fick syn pÄ Lena och mig i bÀnkraderna (vi tillhörde vÀl de Àldsta) sÄ spÀnde han ögonen i oss och frÄgade om vi var civilpoliser. Han gjorde en grej av att han stÀndigt blev arresterad och anhÄllen. Det ingick vÀl i budskapet och bidrog vÀl till lockelsen med att gÄ dit.

Hur som helst tillbringade vi halvannan timme i Mr Nice Guys sÀllskap. Han kallade sin show sÄ. DÀrmed fick vi ocksÄ höra hans livs historia. Den var onekligen fascinerande. Vi fick ta del av de val han gjort i livet, frÄn det att han lade sina Cambridgestudier pÄ hyllan och sÄlde knark till John Lennon bland annat, för att sÄ smÄningom hamna pÄ kÄken i USA. Hans berÀttelse frÄn insidan av ett amerikanskt fÀngelse var gastkramande, men ocksÄ full av svart humor.

PÄ en frÄga frÄn publiken om huruvida han nÄgonsin körde bil drogpÄverkad svarade han:

”Jag kör aldrig utan att vara hög.” För det inhöstade han applĂ„der.

Efter ett par dar Äkte Lena hem och sÄ var jag pÄ egen hand. StorstÀder har en magnetisk dragningskraft pÄ mig. Men det Àr dubbelt. Trots potentialen för gemenskap och samhörighet finns det i storstaden förutsÀttningar för ensamhet och isolering som du sÀllan finner pÄ smÄ orter. Inbillar jag mig i alla fall. Och det var just den dÀr kÀnslan av totalt utanförskap som drabbade mig de hÀr dagarna. Jag sjönk ner i nÄgot slags sjÀlsligt hÄl. Jag försökte gÄ pÄ bio och teater för att befolka mitt psykiska tomrum med röster. Sista dagen sÄg jag en pjÀs pÄ gÀstspel frÄn New York med Al Pacino i huvudrollen. Han var kortare i verkligheten Àn pÄ film, spelade mycket med hÀnderna som de ju gör i USA och fick naturligtvis stÄende ovationer sÄ fort han visade sig. PjÀsen hette American Buffalo, var skriven av Amerikas just nu frÀmsta dramatiker, David Mamet, och utspelade sig i en skrothandel dÀr fyra killar planerar ett inbrott. Scenen var belamrad med skrot och gjorde att man alltid hade nÄgonting att fÀsta ögonen pÄ och förundras över nÀr handlingen förtunnades. Men inte ens Al Pacino och hans skÄdespelarkollegor kunde bryta igenom mitt skal. Jag vandrade ut i vimlet och kÀnde mig lika ensam som förut. Och bestÀmde mig för att aldrig mer besöka en storstad utan sÀllskap.

Det var nÀr jag vandrade nerför Charing Cross Road mot mitt hotell som jag upptÀckte den. Kavajen. Den var grön och hÀngde i en modern herrekiperingsaffÀr. Den var inte sÀrskilt brittisk, ingen tweed alltsÄ. Kavajen var mörkt grön med ljusare trÄdar invÀvda i tyget. Det var kÀrlek frÄn första ögonkastet. Jag hade aldrig sett en sÄ snygg kavaj förut. Nu hör det till saken att grönt rÄkar vara min favoritfÀrg. Och jag var inne i min gröna period. Jag gick in och frÄgade om kavajen och hÀnvisades till de tvÄ som fanns kvar, en large och en medium som hÀngde pÄ galgarna. Jag krÀngde av mig min ytterjacka och provade plaggen, tog en kvick svÀng framför spegeln i butiken och bestÀmde mig slutligen. Det fick bli den större. ButiksförestÄndaren sprÀttade upp fickorna och överrÀckte kavajen i en pÄse.

NÀr jag kom hem till Sverige upptÀckte jag att jag hade valt en för stor modell. Anledningen var enkel. Det hade varit kyligt i London under mitt besök och jag hade burit min mönstrade islandströja under jackan stÀndigt och jÀmt. Utan den tjocka tröjan under hÀngde alltsÄ kavajen halvÀgs nere vid knÀna. Jag sÄg ut som en fÄgelskrÀmma.

NĂ„gon vecka senare hörde jag talas om att en god vĂ€n, Mikael och hans fru, Ă€mnade Ă„ka till London inom kort. Jag fick en idĂ©. Jag letade upp kvittot till kavajen och dĂ€r stod telefonnumret till klĂ€daffĂ€ren vid Charing Cross Road. DĂ€refter ringde jag upp butiken. En expedit svarade. Jag redogjorde för mitt problem och undrade om kavajen i storlek medium fanns kvar. Expediten försvann ett ögonblick och var sĂ„ tillbaka. JodĂ„, den hĂ€ngde alltjĂ€mt pĂ„ galgen. Puh. Jag andades ut. Är det möjligt att fĂ„ den undanlagd, frĂ„gade jag. En god vĂ€n kommer in i affĂ€ren och byter min större mot den mindre. Ja, ja, svarade expediten. Inga problem.

SÄ ringde jag upp Mikael. Det var inga problem dÀr heller. De kunde tÀnka sig att forsla tillbaka min kavaj till London, söka upp butiken vid Charing Cross Road och byta kavajen. Det kÀndes som en avancerad form av smuggling. Laglig Ätersmuggling.

Ytterligare en vecka senare ringde de. Jag kunde komma och hÀmta den nya kavajen hemma hos dem pÄ Mellanheden. Jag tog bilen dit och ringde pÄ. Mikael kom och öppnade. Han var pÄ gott humör men berÀttade att det inte varit helt lÀtt att finna den dÀr kavajaffÀren. De hade tillbringat en hel eftermiddag med att söka rÀtt pÄ den. Men nÀr de vÀl funnit den hade transaktionen gÄtt som smort. DÀrefter tog han fram den. Jag provade den och utan tröja satt den perfekt.

PÄ det nya Äret hade jag och pianisten Olof Höjer sökt pengar för att Äka till Paris. Olof och jag hade mötts i ett tv-program om musik och improvisation. EfterÄt, pÄ tÄget hem, sa han att jag verkade ha en hel del gemensamt med Erik Satie. Och dÄ tÀnkte han inte bara pÄ musiken. SjÀlv hade jag bara hört Saties musik, vilken jag uppskattade, men kÀnde vÀldigt lite till hans person.

Vi fick sÄ pass bra kontakt, Olof och jag, att han omgÄende lÄnade mig böcker om Erik Satie. En ny vÀrld öppnades för mig, och jag insÄg snart att Erik Satie var en sjÀlsfrÀnde, nÄgon att lÀra kÀnna, varför inte i ett projekt om hans person, inramat av hans musik, framförd av Olof. Kanske kunde pianostyckena bli ett slags kobbar pÄ vilka vi kunde hoppa oss fram till en samlad bild och en förstÄelse av karln. Han var nÄgot av en gÄta. Kunde vi bara fÄ tag i gott om bakgrundsmaterial sÄ kunde jag nog skriva ett manuskript. SÄ sökte vi pengar och satte igÄng. En viktig del av förarbetet bestod av en resa till Paris för att söka upp de platser dÀr han varit verksam och bott pÄ. Dessutom fanns Fondation dŽErik Satie i Paris som drevs av en viss Ornella Volta, en italienskÀttad parisiska som satt pÄ Saties kvarlÄtenskap och dÀrmed hade tillgÄng till hans noter, brev, anteckningar och annat.

Vi landade pÄ Charles de Gaulle och begav oss med rÀlsbuss in till stan. VÀxlade över till tunnelbana och steg sÄ Àntligen av vid Place Luxembourg. Jag hade bokat rum pÄ ett litet hotell pÄ vÀnstra stranden nÀra Boul Mich; ett hotell som jag bott pÄ sporadiskt under besök i staden sedan mitten av sjuttiotalet, vilket alltsÄ var under nÀstan tjugofem Ärs tid. Hotellet har en brant spiraltrappa och pÄ sÄ liten yta förvÄnansvÀrt mÄnga rum. Fast dÄ kÀndes de inte som mycket mer Àn utbyggda garderober. Jag öppnade fönstret och andades in parisluften. Stadens brus nÄdde mina öron och nÀsan fylldes av dofterna frÄn avgaser, vanilj, smutsiga vattenÄngor (man sköljer rÀnnstenen varje morgon med vatten som sedan avdunstar i solen) och stekos. Ett kvarter bort lÄg Place de la Sorbonne och ytterligare ett kvarter eller tvÄ pÄ andra sidan Boul Mich nedför Rue Monsieur le Prince lÄg min favoritrestaurang sedan mÄnga Är, Polidor. Hemma höll vintern Ànnu ett fast greppet om landet men hÀr hade vÄrvÀrmen anlÀnt och trÀden slagit ut i parker och utmed boulevarder. Jag hade kavajen nerpackad i vÀskan, tog nu pÄ den och hÀngde in jackan i garderoben.

SÄ strosade vi ut i Paris. Olof i tunn svart nappajacka och jag i min gröna kavaj. Vi Ät gott pÄ Polidor och jag kunde konstatera att den tjocka, stillsamt erotiskt upphetsande hovmÀstarinnan var kvar. Jag hade sett henne med flera Ärs mellanrum varje gÄng jag gjorde ett besök. Och hon var alltid lika tilltalande med sitt nÀtta blonderade romersk-klassiska huvud med vackra drag och för övrigt iklÀdd helfÀrgad rosa klÀnning, modell tÀlt. Trots att hon var tjock verkade hon smidig och man kunde utan större problem i sin ensamhet fantisera om henne som sÀngkamrat, dubbelsÀngskamrat.

Vi satt vid ena vÀggen, jag Ät biftek med pommes frites som jag njutningsfullt doppade i moutarde de Dijon medan Olof knaprade anka. EfterÄt tog vi varsin paj och ost. Till detta dracks rödvin, förstÄs. KvÀllen avrundades med kaffe och en calvados och som avslutning rökte Olof en av sina cigarrer.

NĂ€sta dag begav vi oss upp i Montmartre och lyckades finna det hus och till och med rum pĂ„ Rue Cortot dĂ€r Erik Satie bott i början av sitt pariserliv. I det rummet hade man inte kunnat gĂ„ upprĂ€tt eller stĂ„ raklĂ„ng och det stĂ€mde gott och vĂ€l. Det var ett litet rum pĂ„ andra vĂ„ningen, knappast större Ă€n att ett minimalt piano fick plats. LĂ€ngre nerför gatan var ett Montmartre-museum inrymt och dĂ€r fanns (vad man pĂ„stod var) Saties hatt och paraply, samt en del noter och en stĂ€rkkrage, att beskĂ„da. Vi gick till Place de Tertre och tog ett glas vin pĂ„ ett av cafĂ©erna vid torget. Solen tycktes denna vĂ„rdag vara riktad som en godhetens strĂ„lkastare mot detta torg och vi kĂ€nde oss privilegierade dĂ€r vi satt med varsin remmare i handen, smuttade och blickade ut mot hötorgsmĂ„larnas hylla över den vita gamla romarstaden Lucretia. Vi antog att Satie nĂ„gon gĂ„ng gjort detsamma pĂ„ sin vĂ€g till eller frĂ„n kabarĂ©n Chat Noir som hade legat i grannskapet. DĂ€r och pĂ„ andra kabarĂ©er hade han fĂ„tt den lilla utkomst han hade haft som pianist. PĂ„ Rue Lepic hade Nils Dardel och hans fru Thora haft ateljĂ© och bostad pĂ„ tjugotalet och av fotografier jag sett suttit Ă„tskilliga gĂ„nger just hĂ€r pĂ„ torget. Jag hade med Thora att göra en gĂ„ng eftersom jag ville ha en Nils Dardel-mĂ„lning till omslag för min bok FrĂ€mlingars godhet. I samband med det hade jag lĂ€st hennes bok Vi for till Paris och dĂ„ förstĂ„tt att Erik Satie varit gĂ€st pĂ„ Nils och Thoras bröllop. ”Den ultramoderna musikens fader” hade förekommit pĂ„ festen med ”brillor och vitt pipskĂ€gg, sprittande livlig och verkligt road av situationen.” Men en annan svenska hade ocksĂ„ haft nöjet att fĂ„ lyssna pĂ„ honom vid samma tid, nĂ€mligen Brita af Geijerstam. Hon hade suttit pĂ„ Closerie des Lilas en kvĂ€ll nĂ€r en luggsliten Satie plötsligt kommit in, slagit sig ner vid pianot och börjat spela. ”Det blev en underbar musikkvĂ€ll. Han spelade sĂ„ vĂ€ldigt fint, egen musik fĂ„r man förmoda, det verkade som om han improviserade, men sĂ„ lĂ„ter ju mĂ„nga av hans stycken. Efter ett tag hade Djaghileff och Picasso kommit in efter en premiĂ€r, uppklĂ€dda i frack och blivit alldeles till sig av att det var Satie som satt vid pianot. De kĂ€nde varann och Satie hade rest sig upp och hĂ€lsat, men han hade inte varit ett dugg imponerad av deras frackar och fina manĂ©r. Han hade koncentrerat sig pĂ„ sin musik.” SĂ„ hade Brita berĂ€ttat för mig nĂ€r jag tog kontakt med henne. Hon var över hundra Ă„r gammal men fortfarande med minnet intakt.

Men nu satt vi dÀr i vÄrsolen pÄ Place de Tertre, Olof och jag och det var sÄ pass varmt att jag till och med fick hÀnga av mig den gröna kavajen pÄ stolsryggen. SÄ blev vi sittande, pokulerande om allt mellan himmel och jord i flera timmar. Efter ett antal glas vin bestÀmde vi att försöka genomföra den bedrift som Satie gjort varje natt under tjugo Ärs tid nÀr arbetskvÀllen var genomförd; han fotvandrade ut till sitt nya hem i förorten Arceuil. Efter nÄgon kilometer fann vi projektet ohÄllbart, vÄra krafter sinade och vÄrt lokalsinne rÀckte definitivt inte alls till.

I stÀllet tog vi ett pendeltÄg ut till förorten. Vi vandrade runt lite pÄ mÄfÄ först för att fÄ ett grepp om geografin. Vi hittade en gatstump med Saties namn, men det var en ÄtervÀndsgrÀnd. Det var inte dÀr han hade bott. Till slut fann vi dock rÀtt gata och rÀtt hus; platsen han bott de sista tjugofem Ären av sitt liv. DÀr satt ingen plakett pÄ huset. NÀr jag klivit in genom porten pÄ bottenvÄningen gick jag upp en trappa. DÀr stod en plankstrykare som var i fÀrd med att stryka en vÀgg. Jag frÄgade om Saties lÀgenhet. MÄlaren visste inte vem Satie var, frÄgade om han var lÄng, kort och vilken hÄrfÀrg han hade. NÀr jag pÄstod att han var en sedan sjuttio Är tillbaka död kompositör, skakade mÄlaren bara pÄ huvudet och slog ut med hÀnderna.

Jag gick in i en korridor och stÀllde mig framför en dörr som jag gissade skulle kunna leda till den lÀgenhet Satie bott i. Jag knackade pÄ. Inte ett ljud hördes frÄn andra sidan. Jag hade vid det hÀr laget blivit ordentligt nödig sÄ jag lade mÀrke till att det i korridorens hörn verkade var inrymt en sÄdan dÀr toalett som mÄnga Àldre, orenoverade franska hyreshus Àr utrustade med pÄ varje vÄningsplan; en skrubb med ett hÄl i golvet. Jag gick resolut in, lÄste om mig och lÀt mitt vatten i vad jag uppfattade som Saties toalett. Det var bÀttre Àn ingenting.

NĂ€r jag kom ut pĂ„ gatan fick jag syn pĂ„ Olof. Han stod med bekymrad min och en uppslagen bok i handen. PĂ„ den uppslagna sidan sĂ„g man en bild av det hus Satie hade bott i och fotot hade ett kryss mĂ„lat pĂ„ husfasadens tredje vĂ„ning. Jag hade urinerat pĂ„ fel vĂ„ning. AlltsĂ„ gick jag in i trappan igen och travade upp till tredje vĂ„ningen. DĂ€r fanns en likadan toalettskrubb med hĂ„l i golvet frĂ„n förra seklet. Jag steg in, lĂ„ste och lĂ€t nĂ„gra sista droppar falla ner i hĂ„let. Sedan steg jag ut i solskenet igen. Bara för att möta en fundersam Olof med ett stort veck i pannan. Jag frĂ„gade vad som stod pĂ„ och han sa att bilden möjligen var frĂ„n andra sidan huset. Vi traskade runt och jag gick upp till tredje vĂ„ningen och tog mig in pĂ„ toaletten dĂ€r bara för att konstatera att urinblĂ„san var tom. Inte en droppe. SĂ„ gav jag fan i allt och vi vandrade tillbaka till tĂ„gstationen. PĂ„ vĂ€gen passerade vi ett rör- och toalettstolsmuseum och jag tĂ€nkte i mitt stilla sinne att Satie Ă€r man inte sĂ€rskilt stolt över i Frankrike men ett toalettstolsmuseum smĂ€ller man gladeligen upp. Å andra sidan var det ett land med en klart levande historia inom toalettstolsgenren, vilket inte minst jag fĂ„tt erfara.

Ornella Volta var en mĂ€rklig bekantskap. Vi korsade centrala Paris, promenerade tvĂ€rs över Île Saint Louis och vidare upp genom Maraiskvarteren, förbi Place de Vosges dĂ€r Victor Hugo bott, och hittade sĂ„ smĂ„ningom hennes adress. Damen ifrĂ„ga tog emot oss och visade oss in i vardagsrummet. DĂ€r bjöd hon pĂ„ te och vi satte oss att sprĂ„ka. Ju mer vi lĂ€rde kĂ€nna varann desto mer plockade hon fram (till en viss grĂ€ns), av originalnoter, texter och teckningar. Det dĂ€r fanns i ett annat rum. Men dit slĂ€pptes vi inte in. Hennes instĂ€llning till Satie och hans verk var extremt possessiv. Hon tycktes ha skaffat sig entreprenad pĂ„ hans verk. Och hon odlade en devot, slavisk instĂ€llning. Som envĂ€ldig tolkningsrĂ€ttsinnehavare deklarerade hon hur saker skulle spelas, att musiken inte fick interfolieras med text till exempel. Vad som var bakgrundsmusik och vilka som var regelrĂ€tta konsertstycken. Vi tröttnade allt mer pĂ„ hennes hĂ„llning, förstod att Satie sjĂ€lv nog hade kastat ut kĂ€ringen om han fĂ„tt bestĂ€mma. Vi nickade oss igenom slutet av audiensen och gjorde sedan en ansats att gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, pĂ„ ett sĂ€tt berikade men ocksĂ„ underliga till mods.

NÀr vi skulle gÄ upptÀckte vi att jag glömt den gröna kavajen i vardagsrummet. Hon gick tillbaka dit in för att hÀmta den. DÄ passade jag pÄ att glutta in i det hemliga rummet. Mina ögon föll pÄ skrivbordet dÀr det lÄg en hög med papperslappar med Saties typiska handstil. PÄ den översta lappen stod det:

Bakom skjulet Àter sig en oxe halvt fördÀrvad

Detta Àr ingen tid för Àlskog

Jag hörde fru Voltas steg genom serveringsgÄngen och smög försiktigt tillbaka till hallen. Nej, det var sannerligen ingen tid för Àlskog, vi tog istÀllet farvÀl.

En snabb taxi förde Olof och mig till Café de Flore. Nu fick det rÀcka med te. Vi bestÀllde in varsin Pernod. Jag var rejÀlt less pÄ förmyndare av alla slag, mÀnniskor som satt som korpar och som girigt bevakade sina intressen. Satie var tvÀrtom. En fattig, frihetsÀlskande, antiauktoritÀr, kÀnslig och lyrisk anarkist och individualist med ett oerhört sinne för humor. Han gav bort och bröt mot regler. Hade han nÄgon gÄng pengar köpte han tio likadana kostymer och bjöd sina vÀnner pÄ krogen tills pengarna tog slut. Han Àlskade hundar, dem kunde man lita pÄ till skillnad frÄn sÄ kallade hederliga medborgare av mÀnniskoslÀktet, var hans Äsikt. En gÄng om Äret tog han med sig de fattiga barnen i grannskapet pÄ utfÀrd med picknick. Han var socialist i ordets riktiga bemÀrkelse. Jean Cocteau, som han samarbetade med under Parade, baletten, berÀttade att man aldrig kunde fÄ stopp pÄ Saties eviga ordvitsande, hans stÀndiga ironier. Hans skratt. Men han kunde ocksÄ bli arg. Oresonligt arg. Som nÀr han i ett brev skÀllde ut musikkritikern Henry Gaulthier-Villars, ett brev som recensenten ramade in och hÀngde pÄ vÀggen:

”Min herre; Konstens heliga natur gör kritikerns funktion ytterligt ömtĂ„lig: ni förnedrar denna funktion genom den oförlĂ„tliga respektlöshet och inkompetens som ni Ă„dagalĂ€gger. Ni skall vid Gud veta att alla med samvete fördömer er för att ni vill uppnĂ„ det som Ă€r över er, genom att fördunkla det. FörmĂ€tenhetens djĂ€vulska drake förblindar er. Avundsjuk som ni Ă€r, sĂ„ rör storslagna karriĂ€rer och varaktiga triumfer upp den galla varmed ni försöker smutskasta allt ni kommer i nĂ€rheten av. Ni utvecklar er inkompetens med hjĂ€lp av extravaganta ordsammansĂ€ttningar, med vad Victor Hugo kallade, andens exkrementer. Er andedrĂ€kt utandas lögner, er mun sprider frĂ€ckheter och oanstĂ€ndigheter. Er skĂ€ndlighet har slagit tillbaka mot er sjĂ€lv, och avslöjar för de mest obildade ögon er oförlikneliga vulgaritet. Jag kan inte annat Ă€n strunta i förolĂ€mpningar frĂ„n en narr, men jag mĂ„ste höja min hand för att slĂ„ ner sĂ„dana som trycker ner Kyrkan och Konsten. Inbillar sig Gaulthiers-Villars, denna förening av tre skamligheter i en – att jag inte skulle vĂ„ga göra mot honom det jag vĂ„gar göra mot den vĂ€rste missdĂ„dare? DĂ€r misstar han sig, denna smutsiga pennas legoknekt. Detta arsle utan musik. Mina dynastiska melodier, mitt atletiska uttryck och asketismen i mitt liv ger mig makt att göra det. Med dessa ord beordrar jag er att hĂ„lla er pĂ„ avstĂ„nd frĂ„n min person, i sorg, tystnad och smĂ€rtsam meditation.”

Som jag satt dÀr med min Pernod erfor jag plötsligt ett inre raseri, en plötsligt uppflammande vrede sköt upp inom mig som en eldkvast. Jag ville bryta mig loss, kasta allt över Ànda, jag var trött pÄ att spela svensk Nice Guy. Jag ville göra revolt! Ville skÀlla ut alla sjÀlvutnÀmnda pÄvar och prelater, varför inte planera ett inbrott, som Al Pacino och hans gÀng. Det minsta jag kunde göra var att stjÀla nÄgot. En askkopp, till exempel. Som en symbolisk gest i detta de smÄborgerliga Parissnobbarnas kotteri-tempel.

I samma stund som kyparna sÄg Ät andra hÄll norpade jag en liten askkopp med högra handen och skulle just lÄta den lilla porslinspjÀsen glida ner i fickan pÄ den gröna kavajen nÀr jag stötte pÄ motstÄnd. Jag fick helt enkelt inte ner den. Fickan var inte uppsprÀttad! Jag hade ju bytt kavaj. Det var den första, large-mÀrkta kavajen som hade haft uppsprÀttade fickor. Inte den hÀr, mediumkavajen. Jag lade snabbt tillbaka askkoppen pÄ bordet. Tack vare eller pÄ grund av den gröna kavajen överskreds inte grÀnsen. Lagens rÄmÀrken hade inte övertrÀtts. Jag var Ànnu en laglydig svensk pÄ resa. En oförlöst samhÀllomstörtare. En jungfrulig revolutionÀr. Med kavajen pÄ. Och jag har vÀl aldrig riktigt lyckats fÄ av mig den dÀr kavajen. Hur mycket jag Àn har försökt.

Jag önskar ni kunde se den. Jag har den pÄ mig nu, i den stund jag skriver detta. Den har behÄllit sin gröna lyster. Jag bÀr den inte lika ofta som förr. Och det har kommit och gÄtt ett antal kavajer sedan den hÀr hade sin glansperiod. Men jag tycker om den alltjÀmt. Min omvÀrld och jag fÄr dras med den. Vare sig vi vill det eller ej. Kavajen och jag har pÄ nÄgot sÀtt blivit ett.