Tuesday September 22nd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Att vara en del av nÄgot större

Text: Nina Natri.

Att vara en del av nÄgot större

Fotboll och musik har alltid varit det bÀsta jag vet. SÀrskilt att se och höra det live.

Att stĂ„ i en klack eller ett publikhav och bara existera dĂ€r och dĂ„- i den stunden och den sekunden ihop med en massa andra mĂ€nniskor. I den sekunden av eufori – och dĂ„ Ă€ven nĂ€r det gĂ€ller fotboll, stor besvikelse.

NÀr jag var i Porto för att se Sverige spela i EM 2004 minns jag att arenan dÀr vi skulle möta Italien var helt gul. Ett litet smalt strÄk av ljusblÄa italienare stod diagonalt mittemot min del av klacken. För italienare Äker inte pÄ gruppspel. De förvÀntar sig att deras lag alltid gÄr vidare.

Det gula havet av svenska fotbollsfans startade vĂ„gen och sjöng Markoolios Pet Shop Boys-refrĂ€ng ”In med bollen i mĂ„l” sĂ„ att konstant gĂ„shud planterade sig pĂ„ min kropp.

NÀr vÀl det svenska mÄlet Àntligen kom, fattade jag och de flesta andra med mig, ingenting mer Àn att just Sverige gjort mÄl och att det var Zlatan som gjort det. Det var bara ett virrvarr av gulklÀdda armar, ben, flaggor, peruker, tutor, avslitna klÀder och handvÀskor som svÀvade framför mitt synfÀlt och vrÄlet verkade aldrig ebba ut.

Jag fick inte se Zlatans klack förrÀn jag var hemma i Sverige igen och Äterigen hade kontakt med the world wide web.

NÀsta match mot Danmark var mycket mer pÄfrestande trots att deras Roliganer kom med ett friskt och böljande ölkepsinslag pÄ arenan.

Det jag minns med stor glÀdje var att marschera in mot Porto city i ösregn och sjunga After Shaves Ciao Ciao Italia för fulla muggar och fÄ alla nationaliteter vi mötte pÄ vÀgen ge oss tummen upp. För varenda kotte tyckte det var gott att vi kickat ut Spotti och de andra hÄrfagra superstjÀrnorna ur slutspelet.

SmÀrtan vÀl hemma i ett stort ökenhett öltÀlt vid Röda Sten i Göteborg nÀr Sverige i kvartsfinalen förlorar pÄ straffar mot Holland var brutal.

Jag har varken kunnat sÀga nÄgot gott om Holland som nation sedan dess eller Nistelrooy som mÀnniska och fotbollsspelare heller för den delen.

Nu Ă€r det snart dags igen för ett mĂ€sterskap. Återigen hoppas jag pĂ„ att kunna Ă„ka ivĂ€g och vara pĂ„ plats. Till en början mot England och Frankrike.

SÄ klart funkar det att se matcherna pÄ storbild hÀr hemma, men pÄ nÄgot sÀtt, och du fÄr plats i klacken.

Varenda mÀnniska i klacken med sin strupe kan pÄverka resultatet och vrÄla in bollen i mÄl.

Ni fÄr gÀrna kalla mig töntig, naiv eller tokig, oavsett detta sÄ kÀnns det som om man kan pÄverka slutresultatet ifall och man finns pÄ plats i klacken.  För jag tror verkligen att varenda mÀnniska i klacken, med sin strupe, sin gula tröja och sina armar uppstrÀckta mot himlen kan pÄverka resultatet och vrÄla in bollen i mÄl.

SÄ det sÄ.

Nina Natri