Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Cherry Is The Thing

NĂ€r den prisbelönta saxofonisten Mats Gustafsson trĂ€ffade basisten Ingebrigt HĂ„ker Flaten och batteristen Paal Nilssen-Love började de framgĂ„ngsrikt att enbart lira Don Cherry-lĂ„tar, och dĂ€refter var det helt naturligt för dem att kalla trion för The Thing, efter Don Cherrys lĂ„t frĂ„n albumet Where is Brooklyn (1967). Mats Gustafsson spelar saxofon och framför live-elektronik och musicerar inom ramarna för komposition/fri improvisation/experimentmusik/noise/jazz och kreativ rockmusik pĂ„ den internationella scenen, och Ă€r ett vĂ€rldsnamn inom sĂ„ kallad extended techniques. Till sitt musikaliska uttryck behövde han musiker som ”kan leverera” och vĂ€nde sig till Norge och fick tag pĂ„ det vassaste som gick att uppbringa pĂ„ den fronten. Om man vill – och det finns det ju tyvĂ€rr fördomsfulla typer, som sĂ„ gĂ€rna vill! – sĂ„ Ă€r det lĂ€tt att pĂ„stĂ„ att The Thing gör musik att skrĂ€mma grannarna och/eller olydiga barn med. Bandet har sedan starten 2000 samarbetat med andra banbrytande musiker som aldrig förlorar kĂ€rleken till att föra ovĂ€sen som Thurston Moore, Joe McPhee, Ken Vandermark, Otomo Yoshihide, Jim O’Rourke och Peter Evans, för att nĂ€mna nĂ„gra. Och visst, det ska sĂ€gas, det finns tillfĂ€llen dĂ„ Mats Gustafsson och hans manskap sprĂ€nger den musikaliska ljudvallen, och vĂ€snas och skramlar som en trio som samtidigt ramlar ned för en trappuppgĂ„ng frĂ„n tredje vĂ„ningen kl 03.27, med instrumenten i ett stabilt grepp, bara för att i nĂ€sta ögonblick spela sĂ„ tyst att saxen lĂ„ter som en vĂ€sande reptil eller lĂ€ckande ventil, och rytmsektionen som ett jĂ€ktat restaurangkök pĂ„ avstĂ„nd. Det Ă€r högt. Och lĂ„gt. Tyst. Och vĂ€ldigt högt. Bullersamt. Öronbedövande. Vackert. SkrĂ€mmande. Kusligt. Obehagligt och förbaskat kul. Som ni förmodligen redan gissat sĂ„ snackar vi alltsĂ„ inte om en genomsnittlig dussintrio med rödvinsnĂ€sor och mjĂ€ll pĂ„ kragen som framför gubbig tradjazz för en trivselpublik som stampar takten med sina hĂ„lfotsinlĂ€gg. Inget fel med den typen av musik alls, men detta Ă€r nĂ„got helt annat. Det Ă€r jazz i nutid, som vill vidare, som hela tiden utvecklas, sprĂ€nger ramar och som blĂ„ser bort unkna, ömt vĂ„rdade fördomar om hur jazz mĂ„ste framföras och lĂ„ta. Olyssningsbart? Sola tandköttet! Snarare tillbaka till framtiden, skulle man kunna sĂ€ga! Don Cherry hade nĂ€mligen tillsammans med folk som Coltrane och Davis en sĂ€rstĂ€llning inom sitt musikaliska utövande.

Connie Lindström, som driver Strand i Stockholm, föreslog att The Thing och Neneh Cherry borde trÀffas, vilket ocksÄ skedde i London 2010. Personkemi, musik, energi och stÀmning infann sig omedelbart. The Cherry Thing was born to be wild.

– NĂ€r Connie först föreslog att jag skulle trĂ€ffa The Thing var det ett spĂ€nnande förslag som jag omedelbart ville göra. De spelade ju min fars musik, sĂ„ omgivningen och förutsĂ€ttningarna för ett lyckat samarbete var verkligen de rĂ€tta. Det visste jag, och det var dĂ€rför som jag gav mig in i samarbetet frĂ„n början. Fast jag hade varit utanför musiken under en ganska lĂ„ng period och gjort andra saker. Men hemma i TĂ„garps skola fick jag lĂ€ra mig att lyssna pĂ„ jazz, eftersom min pappa stĂ€ndigt spelade antingen sjĂ€lv eller sĂ„ snurrade det plattor pĂ„ grammofonen. SĂ„ det har funnits med mig hela livet.

Är TĂ„garp fortfarande hemma?

– Ja, absolut. Jag har ju flyttat runt ganska mycket i livet och det har fungerat vĂ€ldigt bra det ocksĂ„, vi Ă€r trygga i oss sjĂ€lva i familjen. Men nĂ€r barnen skulle börja skolan ansĂ„g vi att Sverige var ett bra land för vĂ„ra barn att vĂ€xa upp i. Vi bor i Stockholm nu, men TĂ„garp kommer alltid att vara det stĂ€lle som jag kallar för hemma. PĂ„ hösten Ă„kte vi över till New York dĂ€r min pappa arbetade men i maj Ă„tervĂ€nde vi alltid till TĂ„garp igen. Jag minns ett Ă„r dĂ„ vi Ă„tervĂ€nde, dĂ„ hade en tysk man som hette Manfred flyttat in i vĂ„r vedbod och bodde dĂ€r. Han hade skött lite trĂ€dgĂ„rdssysslor sĂ„ att det var fint nĂ€r vi kom dit. Det gjorde oss ingenting att han bodde dĂ€r, det var en tillĂ„tande miljö. Vi lĂ„ste aldrig dörrarna under somrarna dĂ„ vi bodde dĂ€r. Hemmet var mellan varven mer eller mindre ett öppet hus för mina förĂ€ldrars vĂ€nner som hĂ€lsade pĂ„ och bodde över. ÄndĂ„ rĂ„dde alltid en harmoni hemma. Trots det var det ingen helt okomplicerad uppvĂ€xt, bör jag kanske pĂ„peka. Vi var ju en annorlunda familj. Men jag var alltid vĂ€lkommen hem till mina klasskompisar och Ă„t med glĂ€dje köttbullarna som deras mammor lagat och annan husmanskost som inte serverades hemma hos oss, vi Ă„t bönor och annan typ av mat hemma. Det Ă€r lugnare tempo och folk Ă€r betydligt mer jordnĂ€ra pĂ„ landsbygden Ă€n i stĂ€derna, man kĂ€nner grannarna och pratar med varandra pĂ„ ett helt okomplicerat vis. En av grannarna, Kent, en mjölkbonde som vi alltid fĂ„r mjölk av pĂ„ sommaren, han brukar alltid frĂ„ga vaffan vi ska Ă„ka tillbaks till Stockholm för eftersom folk bara ”mallar sig dĂ€ruppe”. Jag kan förstĂ„ vad han menar och att det verkligen kan kĂ€nnas sĂ„ ibland.

Det Àr 16 Är sedan du gav ut albumet Man, nu Àr det Àntligen dags igen!

– Jo jag vet, det lĂ„ter som, och Ă€r, en ganska lĂ„ng period, men jag har alltid varit nĂ„got av en tidsoptimist. Dessutom Ă€r det sĂ„ att den ena epoken av mitt liv bara har rullat in i nĂ€sta och sĂ„ vidare, utan att jag egentligen har reflekterat speciellt mycket över det. Varje period i livet har sin tid. Men för tvĂ„ Ă„r sedan kĂ€nde jag att det var dags för mig att göra ett nytt album, och att jag Ă„terigen var mogen för att börja skriva. I samma veva rullade plötsligt The Cherry Thing igĂ„ng utan att jag riktigt visste var det skulle landa, men hela projektet visade sig bli en musikaliskt kreativ exorcism. Plötsligt, med all den energi som musiken frigjorde, insĂ„g jag att allt hĂ€nger ihop och att jag kunde slĂ€ppa lös och fĂ„ ut saker som behövde komma ut. Rent musikaliskt kan det i det nĂ€rmaste betraktas som intensiv terapi, eller en kreativ pĂ„nyttfödelse. Jag har ju som sagt jazzen i mina molekyler. Resan med The Cherry Thing gjorde att jag kunde stĂ€nga dörren om mig hemma, och ligga pĂ„ min sĂ€ng och skriva. Och just det dĂ€r med att tillĂ„ta sig sjĂ€lv att gĂ„ in i sig sjĂ€lv, att bli sjĂ€lvupptagen, har jag alltid haft svĂ„rt för. Jag har alltid varit duktig pĂ„ att ta hand om andra men pĂ„ bekostnad av att jag inte tillĂ„tit mig att vara sjĂ€lvupptagen. Men nu har jag kommit en bra bit pĂ„ vĂ€gen med min soloplatta. Jag multitaskar dĂ€r hemma och rör om i en gryta samtidigt som jag sjunger till musiken pĂ„ min laptop och skriver lite nya texter. Jag har dessutom varit en del i London i Ă„r och försökt att spela in, pĂ„ demo-vis, en lĂ„t om dagen, 6-8 stycken. IdĂ©er och utkast. Jag samarbetar ocksĂ„ med en del mĂ€nniskor textmĂ€ssigt, tycker att jag blivit bĂ€ttre pĂ„ att skriva tillsammans med andra. Tidigare var jag lite blyg, osĂ€ker och orolig för att göra bort mig. Jag har fĂ„tt en sĂ€kerhet som kommer med Ă„ren, vilket gör att jag kĂ€nner mig mer spontan och lekfull och vĂ„gar slĂ€nga ur mig texter pĂ„ ett annat vis i min laptop. Man blir ju bĂ€ttre pĂ„ att sĂ„lla bort allt oviktigt och man kan bara göra sitt bĂ€sta, nĂ„gonstans mĂ„ste man inse det.

Är The Thing ett bra sĂ€tt för dig att pĂ„ ett mjukt vis Ă„tervĂ€nda till rampljuset?

– The Cherry Thing Ă€r definitivt ingen manipulerad comeback. Det Ă€r ett sĂ€tt att göra sin egen grej med musiker man tycker om. NĂ„gon recensent skrev i England att Neneh Cherry mĂ„ste sakna pengar eftersom hon gör det hĂ€r, och man undrar ju hur den personen tĂ€nkte? Om jag vore pank skulle knappast en skiva med The Thing vara det mest kommersiellt kloka valet att göra, right?

Varför tror du att jazz uppfattas som sÄ svÄrt?

– TyvĂ€rr överintellektualiserar man jazz ibland. MĂ„nga isolerar sig i musiken, och sĂ€ger sedan ”Jag förstĂ„r mig inte pĂ„ jazz”, men jazz Ă€r ett uttryck, ett sĂ€tt att uttrycka sig individuellt. Jazz Ă€r inget man behöver förstĂ„, utan nĂ„gonting man ska kĂ€nna. Don var nĂ€stan allergisk mot den stereotypa formen av jazz och ogillade musiker som spelade solon exakt likadant varje gĂ„ng de framförde sin musik. Han gillade att spela med unga musiker som var naiva i sin hĂ„llning till musiken och som dĂ€rför aldrig tvekade att ge sig in och utforska nya vĂ€gar i jazzen.

Lyssnar du pÄ dina egna gamla lÄtar?

– Egentligen inte, men nĂ€r jag gör det sĂ„ tycker jag faktiskt att de Ă€r helt okej. Det Ă€r lĂ„tar frĂ„n olika tidsperioder med allt vad det innebĂ€r. Men det mĂ€rkliga Ă€r att jag trĂ€ffade pĂ„ en DJ som lirar pĂ„ en klubb dĂ€r de spelar rock. Han berĂ€ttade att ingen dansade, men nĂ€r han snurrade igĂ„ng Buffalo Stance sĂ„ blev det fullt pĂ„ dansgolvet. Samma sak nĂ€r jag spelar live, nĂ€r jag framförde den pĂ„ Glastonbury sĂ„ sjöng alla med omedelbart.

FÄ sÄngerskor vÄgar blotta sig och sjunga sÄ naket som du gör i What Reason och ro i land med det.

– Tack. Jag har ingen klassisk soulröst, den Ă€r lite taggig och passar i en rĂ„ och lite ruffig omgivning. Dessutom har min röst utvecklats och mognat under resans gĂ„ng.

Vad tycker dina barn om dina gamla lÄtar?

– De var ju inte ens födda och har liksom missat hela den perioden dĂ„ det var som mest hysteriskt. SuccĂ©n med Buffalo Stance var helt Ă€rligt ovĂ€ntad av alla involverade. Men vi var en familj och vi bestĂ€mde oss tidigt för att inte balla ur, samtidigt som en helt ny vĂ€rld öppnade sig och mitt schema ungefĂ€r utökades med 150 000 procent, haha. Men vi ville vara kvar i den jordnĂ€ra verkligheten med allt vad det innebĂ€r, som att fortsĂ€tta att behandla folk pĂ„ ett bra sĂ€tt och kunna springa ner till ICA och handla mjölk insvept endast i morgonrocken, om sĂ„ krĂ€vdes. Det Ă€r en konstig vĂ€rld som öppnas och det Ă€r lĂ€tt att svepas med och förĂ€ndras om man inte har folk i sin nĂ€rhet som jag turligt nog har. Men för att besvara din frĂ„ga sĂ„ sa Tyson hĂ€romdagen: ”Mamma I’ve listened to Accordion over and over again, is that weird?”. Vilket Ă€r kul och kanske till och med ett tecken pĂ„ att The Cherry Thing Ă€ven kommer att tilltala folk som normalt sett inte lyssnar pĂ„ den hĂ€r typen av musik.

­–Tack.

Lars Yngve