Monday March 1st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Juni 2012

Text: Jan-Erik Zandersson. HĂ€ngivenhet Ă€r ibland synonymt med kvalitetsmedvetenhet. UngefĂ€r samtidigt sĂ„g jag dels dokumentĂ€ren Pianomania (2009) om pianostĂ€mmaren Stefan KnĂŒpfer i Wien som gav ett helt nytt perspektiv pĂ„ de övermĂ€nskliga insatser en av Steinways utsĂ€nda gör för att nĂ„ det ideala ljudet, ett tillstĂ„nd som Ă€r högst personligt och skiljer sig frĂ„n pianist till pianist, dels den tredelade BBC-dokumentĂ€ren The Genius of Mozart, dĂ€r presentatören Charles Hazelwood odelade kĂ€rlek för Wolfie lyser klart; BBC visar var dokumentĂ€rfilmsskĂ„pet ska stĂ„ i Ă€nnu en pĂ„kostad och med sanningen överensstĂ€mmande livsteckning och visar ocksĂ„ genom de dramatiserade delarna av handlingen varför det t.ex. Ă€r helt onödigt att göra ”moderniserade” tolkning av av operorna: det rĂ€ckte med en plankscen, nĂ„gra kandelabrar och uttryckfulla klĂ€der för att spela Trollflöjten.

Christian Gottlob Neefe, skrothandlare frĂ„n Eslöv eller bara en av de mer kĂ€nda tyska emigranterna som var med nĂ€r Wasa sjönk? Nej, han var Ludwig van Beethovens förste lĂ€rare i Bonn och Susan Kagan, nordamerikansk Beethoven-kĂ€nnare, pianist och den som spelat in Ferdinand Ries’ klavermusik pĂ„ Naxos, har nu spelat in hans tolv sonater frĂ„n 1772 tillsammans med Dresslervariationerna, lille Ludwigs första publicerade verk (Grand Piano). Det Ă€r stundtals förlösande och smĂ„tt förgörande (ack, dessa fördomar!) att höra musik man aldrig hört förr, det Ă€r ett starkt spĂ€nningsfĂ€lt som skapas runt cd-spelaren, pĂ„ den hĂ€r dubbeln blir det blandat bandat dĂ€r varje sonat har egen karaktĂ€r, vissa bakĂ„tblickande mot barocken, andra framĂ„ttittande och kanske, kanske verkade inspirerande för Ludde, vad vet jag. Kagan har tidigare lyft Ries’ inte helt översvallande musik med hjĂ€lp av bĂ„de insikt och driv, sammaledes transformeras Ă€ven de enklare neefeska slingorna till nĂ„got hyfsat elektriskt. En kvart i en vĂ€ldigt ung Ludwigs sĂ€llskap Ă€r inte trĂ„kig alls, tvĂ€rtom, Ă€ven om kuriosavĂ€rdet törhĂ€nda Ă€r störst. Vi vandrar vidare med Ludwig Van (för, som Alex i A Clockwork Orange, sade: ”He did no harm to anyone. Beethoven just wrote music!”), Steven Osborne har fyllt en skiva med bagateller (Hyperion), nĂ€stan sjuttio minuter med kortmusik som mestadels Ă€r sprĂ€ngfylld med innehĂ„ll, nĂ„got Osborne verkligen tar tillvara för att, sĂ€kert med ett leende, avsluta med ”KlavierstĂŒck ’FĂŒr Elise’” – en praktfull uppvisning i det lilla formatet. Variationer av mer sant mytiskt slag frĂ„n Ludwigs hand Ă€r ”Diabellivariationerna” och Andreas Staiers fĂ€rska version pĂ„ ett fortepiano (Harmonia Mundi) sĂ€llar sig till de yppersta av de snart De fyra Ă„rstiderna-mĂ„nga tolkningarna och jag slĂ„s vid lyssnandet av det pianisten Ronald Brautigam sade i en intervju, att man inte bara ska spela musiken pĂ„ de instrument tonsĂ€ttaren avsett och var van vid, idag ska man spela pĂ„ sĂ„ bra kopior som möjligt. Det finns ju inte mĂ„nga fortepianon kvar som inte lĂ„ter som ett rasslande skelett nĂ€r de spelas pĂ„, för varje Ă„r blir det svĂ„rare att hĂ„lla dem ens spelbara, dĂ€rför skönt att Staiers inlevelsefulla skiva Ă€r utförd pĂ„ en förtrĂ€fflig kopia – och han ger oss ocksĂ„ ett axplock av de Diabellivariationer andra tonsĂ€ttare levererade till initiativtagaren. Till Beethoven-skörden vill jag ocksĂ„ lĂ€gga Eschenbachs livetag om Missa Solemnis (LPO) frĂ„n London 2008, inte i Nelson-klass, men Ă€ndĂ„ en stark prestation, samt berĂ€tta att Decca Ă„terutgivit Claudio Arraus mĂ€sterliga, legendariska tolkning av de 32 pianosonaterna, inspelningarna Ă€r frĂ„n 1964–68, det Ă€r en stĂ„tlighet, en innerlig övertygelse om storslagenheten i varje ton som Arrau förmedlar, det Ă€r bĂ„de galet och romantiskt, med en fantastisk inlevelse och förstĂ„else av vad Beethoven kan ha kĂ€nt, konkurrensen Ă€r bred, djup, stor, knivskarp, men denna, tillsammans med, medges, pĂ„ tok för mĂ„nga frĂ„n tider som svunnit hĂ€n, stĂ„r sig. Jag blir ocksĂ„ nyfiken pĂ„ vad en av dagens frĂ€msta Beethoven-uttolkare pĂ„ pianot, Paul Lewis, kommer att  prestera nĂ€r han blivit Ă€ldre och visare.

Att en uttalad budgetetikett som Brilliant Classics allt mer framstÄr som en riddare pÄ vit springare nÀr det gÀller att plocka fram de tonsÀttare historien glömt bort Àr bÄde överraskande och glÀdjande, men Giovanni Battista Bassani Àr Ànnu en i raden frÄn det hollÀndska skivbolaget, hans nÀstan-sonater opus 5 med Ensemble Stil Moderno, minnande om Corelli, sÀkert komponerade med god kÀnsla för utförandemöjligheterna eftersom Bassani Àven var bÄde violinist och organist; en dubbel-cd som hÄller mitt intresse rakt igenom. Ska ocksÄ nÀmna att det uttalade Äterutgivningsbolaget Newton Classics gÄr frÄn klarhet till klarhet, nu med cembalosonater av Baldassare Galuppi, 25 stycken pÄ fyra cd under Ilario Gregolettos fingrar, sorgligt bortglömda, hÀrligt uppstudsigt experimentella, relativt fÀrska tolkningar, inte heller Galuppi fyller cd-stÀllen trots att han under sin levnad var vÀl sÄ kÀnd som Vivaldi, kanske mer Àn sÄ.

Hem till Sverige sĂ„. I Lund, pĂ„ universitetsbiblioteket, finns partitur som bytt antagen kompositör frĂ„n Hoffstetter till Joseph Martin Kraus, denne unge tysk, född 1756, som tog sig till Gustav III:s hov, fann nĂ„d dĂ€r och fick bege sig pĂ„ studieresa i fem Ă„r, trĂ€ffade nog Mozart och komponerade en uppsjö fantastiska verk som numera Ă„terfinns hyfsat frekvent i cd-utgivningen, mestadels startad av sorgligen avsomnade Musica Suecia-projektet. Partituret har nu fĂ„tt sin första inspelning, tvĂ„ konserter för viola och orkester, en för cello och orkester. Som vanligt, Ă€r jag tvungen att skriva, Ă€r det inte en svensk utgĂ„va, utan det Ă€r Tapiola Sinfonietta, 20 Ă„r och 41 stolar stark, som pĂ„ finska Ondine tagit med David Aaron Carpenter och hans fördelaktigt spĂ€nstiga viola, det blir virtuost och riktigt kul, trots att han uteslutande representerats av senare musik pĂ„ skiva, verkar Carpenter trivas och man önskar att det grĂ€vs vidare i biblioteksgömmorna i Lund. ”Det himmelska lefver i hans toner” som det stĂ„r pĂ„ Kraus’ gravsten vid Brunnsviken. (Missa inte heller Hans Åstrands Kraus-böcker: dels hans biografi, dels breven 1776–1792.) Johan Helmich Romans klavermusik, skriven nĂ„gon gĂ„ng mellan 1735 och 1748, har nu ocksĂ„ kommit i en dubbel-cd-utgĂ„va (Daphne) med stor ljudbild och ett – piano! Joseph Payne trakterade en hyfsat lĂ„gmĂ€ld cembalo pĂ„ en Bis-skiva för femton Ă„r sedan, Eva Nordenfelt Ă€n bĂ€ttre nĂ„got Ă„r tidigare för Swedish Society. KĂ€nnaren Ingmar Bengtsson skrev en gĂ„ng: ”Cembalosonaterna Ă€r inte skrivna i nĂ„got specielt syfte. De Ă€r inte ett bestĂ€llningsverk och Ă€r dĂ€rför inte bundna till nĂ„gon stil och Ă€r dĂ€rför de verk som Roman visar sin konstnĂ€rliga egenart.” Right. Det Ă€r unge Oskar Ekberg (född 1977) som gĂ„tt grundligt tillvĂ€ga, studerat originalmanuskriptet, spelat verken vid flera konserter och nu dessutom förbereder en tryckt utgĂ„va av dem. BĂ€ttre förberedd kan man nog inte vara och Oskar har fyllt Romans musik med nyanser och fĂ€rger som cembalon inte frammanar, men utan att tappa en sorts vĂ€rdig trohet till kompositörens intentioner, liksom det givetvis Ă€r ett sĂ€tt att fĂ„ denna mer bortglömda och i Drottningholmsmusikens skugga stillsamt vandrande men sĂ„ innehĂ„llsrika musik spelad. En av Ă„rets mest spĂ€nnande inhemska utgĂ„vor. Fortepiano, nĂ„gon?

SĂ„ngligt, sĂ„. Christopher Tye (född sisĂ„dĂ€r 1505) ramlar man inte över sĂ„ ofta, men hans sakrala musik och nu i synnerhet Hyperion-skivan med mĂ€ssorna Missa Euge bone och Western Wynde Mass med Westminster Abbeys kör under James O’Donnell Ă€r det bĂ„de enkelt och litet smĂ„trĂ„kigt att kommentera, eftersom det Ă€r som vanligt: utsökt, delikat, vĂ€lsjunget och fantastiskt inkĂ€nnande, en given rekommendation, Ă€nnu en körmĂ€ssigt vĂ€lsmakande ask kvalitetschoklad. Som vanligt. Samma skivbolag har lyft fram den med all rĂ€tt allt hetare countertenoren Iestyn Davies som jag tidigare pĂ„ dessa sidor sagt trevliga saker om, nu pĂ„ ”Arias For Guadagni”, denne kĂ€nde kastrat, en samling med HĂ€ndel, Hasse, Gluck, ett trevligt sammelsurium med vad rubriken pĂ„stĂ„r, Davies’ röst har egen klang som inte lĂ„ter varken anstrĂ€ngd eller pressad, hur naturlig som helst, ett potpurri typ ~1770. HĂ€ndel som Handel Ă„terfinns pĂ„ recitalen ”London Calling!” (Bis) som bara har staden gemensam med The Clashs epos, hĂ€r Ă€r det norska Barokksolistene och mezzosopranen Tuva Semmingsen som bjuder pĂ„ arior frĂ„n HĂ€ndeloperor frĂ„n hans tid i London interfolierade av samtida instrumentalmusik frĂ„n Corelli, Veracini och Francesco Geminiani, utsökt utfört med emfas och ett lĂ€tt mörker, ”smoky”?, hos Tuva. Och mer HĂ€ndel: Om du tycker att musiken i HĂ€ndels Alceste (Chandos) verkar bekant, Ă€r det sĂ€kert sĂ„ att du hört The Choice Of Hercules för det var dĂ€r det mesta hamnade nĂ€r HĂ€ndel och hans samarbetspartners lade ner projektet med en masque. Alceste i sin senaste cd-inkarnation Ă€r Christian Curnyn-ledda Early Opera Company som redan har en del smal HĂ€ndel-opera under sin hatt, idel goda om Ă€n inte namnkunniga solister, bevisligen var det inte verket som det var fel pĂ„ nĂ€r det aldrig blev framfört som det var tĂ€nkt under HĂ€ndels tid. En fullgĂ„ngen, fabulös och frenetiskt tillfredsstĂ€llande opera Ă€r HĂ€ndels Theodora och nĂ€r Glyndebournes egen skivbolag slĂ€pper framförandet frĂ„n 1996 pĂ„ skiva med Lorraine Hunt Lieberson som Irene och med ett sĂ„ngarlag som ocksĂ„ innehĂ„ller David Daniels och Dawn Upshaw uppstĂ„r ljuv musik, om uttrycket tillĂ„ts. William Christie har trĂ€tt upp sina succĂ©er som pĂ„ en snöre och, ja, jag blir inte förvĂ„nad, för jag har redan sett denna uppsĂ€ttning pĂ„ dvd och den Ă€r, liksom Boltons dryga tiotalet Ă„r senare, scenmĂ€ssigt modern (Peter Sellars, vem annars?), men just sĂ„ngarnas insatser Ă€r enorma, Hunt Lieberson sjunger i en egen division och hennes förtidiga död förbannar jag framför cd-spelaren. Ett ofrĂ„nkomligt köp, antingen som cd eller dvd. Ditt val, men gör det.

Avslutningsvis Ă„ter till samtiden. B. Tommy Andersson tillhör de som kan kombinera ett dirigentskap med att ocksĂ„ vara tonsĂ€ttare, och med den Ă€ran. Ny cd med tvĂ„ orkesterverk (Sterling), dels det stora balettverket ”Warriors” av koreografen Pontus Lidberg, dels det överraskande och precisa ”The Garden of Delights”, mitten av nittonhundratalet och dess modernism kallar, Norrlandsoperans orkester leds pĂ„ ett troligt definitivt sĂ€tt av Andersson sjĂ€lv, bĂ„da sĂ€llan hörda pĂ„ skiva, för sĂ€llan, med tanke pĂ„ att tonsĂ€ttaren redan lyckats fĂ„ en tonsĂ€ttarhelg för nĂ„gra Ă„r sedan pĂ„ Konserthuset i Stockholm.