Tuesday August 4th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

”Engang”

Thomas Millroth

Text: Thomas Millroth. Orden sprider ut sig. Alla dessa ord som hamnar i artiklar, recensioner och i bÀsta fall mellan hÄrda pÀrmar. De ligger dÀr och blir snart ett höstlandskap av glimrande röda och bruna löv.

Utspridda, sÀrskilt dÄ skrivandet Àr ett yrke, nÄgot som dagligen hÄller mig sysselsatt. Ett bra och hedervÀrt yrke.

Men det rÀcker med att gÄ in i sitt arkiv och betrakta alla rubriker och ord för att inse att hÀr ligger tid utspridd.

Det rÀcker med nÄgra klick pÄ datorn eller pÀrmvÀndningar för att drabbas av en svindlande kÀnsla att förlora alla sammanhang. Och inte kommer jag ihÄg allt som stÄr dÀr. Mycket skulle dunsta direkt om jag förlorade klippen. Det ger en kÀnsla av otillrÀcklighet att orden Àr utspridda pÄ detta vis.

Den kÀnslan Àr melankolisk.

Den Àr egenartad. Har inte sÄ mycket med nertryckthet, tungsinne eller depression att göra. PÄ ett vis har den med livets grundkÀnsla av Ängest att skaffa.

Melankolikern Àr inte pessimist. Inte heller optimist. Det handlar om annat. Ett slags försjunkenhet, som sitter rotad i sig sjÀlv sÄ starkt att tankar pÄ förÀndring inte kommer för en.

Men en sak föder melankolin. NÄgot viktigt. I alla fall för mig som skriver. Den irriterar i sin försjunkenhet, och just denna klÄda jagar mig ur varje försök att förbli sentimentalt grÄtande, jag hÀver mig ur Ängesten.

Jag finner mig tillrÀtta.

Att jag skriver detta har med Pia Tafdrup att göra. Den danska poeten. Hon fyllde nyss 60 Ă„r. Hon har beskrivit melankolin som att ”det har gĂ„tt hĂ„l. / Ängelns vĂ€sen Ă€r melankoli, men samtidigt möjligheten att skriva och dĂ€rigenom hĂ€va sig över den.”

Hennes debut 1981 hette just ”NĂ„r der gĂ„r hul pĂ„ en engel”. Den öppnar med en reflektion över det lilla hoppfulla men avlĂ€gsnande ordet ”engang”. Bortom nu blir det bra. ”engang / skulle vi male med aegte farver / og ikke bare bruge pensler / dyppet i vand og grus.”

För mig Àr den dikten likt ögonblicket, dÄ melankolin trÀtt in. Den förlamning som kanske föregÄtt i skalle och hjÀrta börjar luckras upp. Alla de dÀr orden som stÄr i anteckningsblocket, utspridda över papper pÄ papper, blir plötsligt nÄgonting.

Finns det nÄgra mer fantastiska upptÀcktsresor Àn att jumpa som pÄ isflak över alla dessa ord, som blir meningar. FÄ se vart man flyter.

I bĂ€sta fall kan en galopperande livskĂ€nsla trĂ€da in. BedrĂ€glig eller Ă€kta? Vad vet jag. Den signalerar i alla fall sitt ”engang”!.

Tafdrups fyra senaste diktsamlingar Ă€r en mĂ€ktig kvartett, dĂ€r var bok hĂ€nger samman med ett av elementen. ”Hvalerne i Paris”, ”Tarkovskijs heste”, ”Traekfuglens kompas” och nu senast ”Salamandersol”.

Dikt ska lÄta; naturligtvis. Om den har med liv att göra krÀvs andedrÀkt och kropp. NÄgra av mina starkaste upplevelser av kultur över huvud taget har varit upplÀsningar med Pia Tafdrup.

Senast som en hyllning och avslutning pĂ„ CO HultĂ©ns utstĂ€llning pĂ„ Moderna Museet Malmö. Vi hade ett samtal i soffa med Niclas Törnlund, Lasse Söderberg, Pia Tafdrup mig sjĂ€lv och Carolina Söderholm. DĂ„ jag bett Pia lĂ€sa ur ”Salamandersol” begĂ€rde hon mikrofon och stĂ„plats. Dikter kan man inte sitta och lĂ€sa i soffan, förklarade hon.

Det förstÄr jag dÄ jag hör henne.

En gĂ„ng hörde jag henne lĂ€sa ur ”Hvalerne i Paris”. Återigen kommer frĂ„gan om det liv som finns i dikten, orden, in. Det Ă€r som om ord saxades med varandra i en parallell tillvaro med det alldeles vardagliga livet. Man vet aldrig vad dĂ€r blir.

”Hver dag opfindes vores liv;

en hidtil ny kombination af det kendte og ukendte,

opstĂ„r mĂ„ske i dag –

det afhaenger af, hvad falder os ind,

falder ind i os, omfavner os med erindringsdybt blik,

nÄr vi söger en indgang til noget,

der er frihed for sjaelen –

og ikke tĂ„ler anden begraensning end den vide himmel.”

LĂ€ste hon ur  ”Hvalerne i Paris”.

Vad sÀger man efter sÄdan dikt. Att den gÄr in i oss? Som jag gÄr in i den.

PÄ nÄgot vis handlar det om lÀsning. Den krÀver nÀrvaro. DÀrför Àr det ocksÄ sÄ uppslukande att fÄ den lÀst för sig av Pia Tafdrup sjÀlv. Men det rÀcker ju inte med att bara vara dÀr. Jag tror vi Àr mÄnga som delar erfarenheten av entusiasm, att bli uppfylld av ande. Eller kort och gott uppfylld.

Det kan mycket vÀl ta sin början i nÄgot mycket vardagligt. SÄdant som Tranströmer Àr mÀstare pÄ. Det vardagliga förblir inte lÀngre vardagligt i orden. De stöter ut oss ur detta bekanta för nÄgra sekunder. SÄ som melankolin lyfter oss ur förlamande Ängest.

LÄt oss likna det vid en stilla glÀdje, för att det inte ska kÀnnas alltför allvarligt.

”Faldet er til / for at vi skal rejse os igen” skriver Pia Tafdrup i sin senaste samling, ”Salamandersol”.

Vi faller för att vi ska resa oss igen. ”Salamandersol” innehĂ„ller 60 dikter, en för vart och ett av de Ă„r hon levt. Det Ă€r en form, som jag inte sett nĂ„gon annan stans.

Det ger orden Ă€nnu mer bredd eftersom tiden blir en sĂ„ viktig faktor. Ibland gĂ„r det identifiera sig i sökord till dĂ„tiden. Namn skrivs, slogans upprepas (”Vi tolkar vĂ€rlden olika, men det handlar om att förĂ€ndra den”), politiska hĂ€ndelser dyker upp (”Glasnost”, ”Murens fall”) etc. Men genom alla dem drar hennes eget liv. Och behĂ„llningen Ă€r ju inte en krönika över de senaste 60 Ă„rens hĂ€ndelser, men hur hon Ă„tervĂ€nder och liksom backa in i olika Ă„ldrar, för att se med en annan blick. Var Ă„lder sin egen kĂ€nsla, men Ă€ndĂ„ hĂ€nger allt samman. Hon lĂ€ser sig sjĂ€lv, dĂ„ hon skriver. Och hon öppnar jublande: ”Först er glaeden, / smuglet over graensen / gennem en trang tunnel.”

Hon skriver sig framÄt, Är för Är, erfarenhet för erfarenhet. Stundtals med den bevarade, eller gestaltade, kÀnslan av vad som kunde hÀnda. Politiska kriser. Ofattbara. Den dÀr ristningen genom barndomens trygghet kÀnns gÄng pÄ gÄng.

Jag vet inte ens om hon tidigare kunnat binda ihop alla dessa hÀndelser och reflexioner utspridda över 60 Är, innan hon stÀllde samman dem i denna volym med 60 dikter.

Jag följer henne ord för ord och hajar till inför kasten och ler inför konstateranden. Och inte minst inför hennes förmÄga att fÄnga ögonblick ur tid; varje gÄng pÄ ett mÀrkligt vis i kroppen. De kanske Àr rÀtt banala egentligen, men diktens ord krÀnger sig loss frÄn sÄdana personliga sÀnken.

Naturligtvis kan orden bli större Àn skrivaren. Om man har tur. PÄ ett sÀtt Àr deras förmÄga att flyta större Àn minnets.

UngefĂ€r sĂ„ som hon sjĂ€lv beskriver ”Breve”: ”Endnu har brevene ingen anelse om, / at de tilhörer en Ă„ndfuld genre, der snart / har overlevet sig selv / som ekko af Ă„rhundreder.”

HÀr sitter jag nu med orden yrande runt mig, spridda över tid. Ibland fransade av minnesförluster. SÀllan av kÀnslobortfall.

Och Pia Tafdrup skriver till mig i dikten ”Salamandersjaelens dröm”:

”Salamandersjaelens dröm:

at lÄne sit lys til alle.

Salamandersol:

Et livgivende og skĂ„nselöst möde.”

SĂ„ Ă€r jag i tankarna tillbaka till den allra första dikten i debutsamlingen ”NĂ„r der gĂ„r hul pĂ„ en engel”. Engang – fĂ„r allt verklig existens. Engang Ă€r löftet som fĂ„r oss att göra mycket.

I den sista dikten i ”Salamandersol” lĂ€ser jag, hur ”Jeg syr pĂ„ kjolen, som kan baeres / trygt af den, der kender hĂ„bet
”

Hon ger mig en nĂ€rmast euforisk kĂ€nsla av möjlighet, som hon sjĂ€lv uttryckt i ”Vinterdans”:

”Jag kan hĂ€mtas, lyftas –

Men först ska jag vÀcka

Det döda pappret.”

Pia Tafdrup, Salamandersol, Àr utgiven pÄ Gyldendal.