Monday February 18th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Nils Lofgren

I en karriÀr som spÀnner över 40 Är har Nils Lofgren lyckats skaffa sig en unik nisch i musikbranschen. Nils Àr lyhörd, spelar med en subtil elegans och utgör en trygg musikalisk grund för de stora artisterna att stÄ pÄ. Han Àr stjÀrnan som fÄr andra stjÀrnor att blÀnda oss, utan att krÀva nÄgot ljus sjÀlv. Hemligheten med den hÀr typen av stora gitarrister Àr inte att de klarar av att vrÀka pÄ med flakvis av gitarrer, utan att de istÀllet ransonerar och spelar exakt rÀtt saker pÄ rÀtt stÀllen och undviker att spela dÀr det inte behövs, och det mina vÀnner, det Àr en svÄr konst.

Nils Lofgrens far föddes i VÀrmland men emigrerade till USA med sina förÀldrar som treÄring. Men sina vÀrmlÀndska rötter glömmer han aldrig. Han har besökt sina kusiner i VÀrmland flera gÄnger under Ärens lopp och pÄ youtube finns ett klipp dÀr han med midsommarkrans pÄ huvudet spelar dragspel med ett gÀng folkmusiker. Han ser fram emot att fÄ trÀffa tjocka slÀkten nÀr han ÄtervÀnder i sommar.

Ska vi kanske göra intervjun pÄ svenska?

–      Nej, det tror jag inte skulle bli sĂ„ lyckat, ha ha, det enda ordet jag Ă€r riktigt sĂ€ker pĂ„ Ă€r ”tak”, sĂ€ger Nils pĂ„ knagglig svenska. Jag föddes i Chicago och tyvĂ€rr kan jag, likt mĂ„nga andra amerikaner, bara tala ett sprĂ„k. Men jag har varit i Sverige mĂ„nga gĂ„nger under Ă„rens lopp och jag trivs i Sverige. Det kĂ€nns tryggt, och jag och min hustru Amy gillar att ströva runt.

Du började med dragspel.

–      Ja, jag spelade klassiskt dragspel frĂ„n 6 Ă„rs Ă„lder tills jag fyllde 15. Det var min bror Tommy som fick mig att upptĂ€cka gitarren eftersom han lirade hemma och i den vevan upptĂ€ckte jag rock’n’roll.
Tommy visade mig en del gitarrackord och jag Àlskade det och arbetade hÄrt pÄ att lÀra mig. Efter ett tag hittade jag nÄgra lÀrare i nÀrheten av dÀr jag bodde, och tog gitarrlektioner. Under ett par Är var det bara en stor hobby men 1968, som sextonÄring, bildade jag bandet Grin och gav mig ut pÄ vÀgarna. Och det var 44 Är sedan, sÄ det har varit en stor och lÄng resa. Jag Àr verkligen tacksam över att jag fortfarande fÄr jobba med det jag Àlskar.

Dragspel, har du hört Livet i Finnskogarna med Kalle Jularbo?

–      Hmm
 nej, det tror jag inte att jag gjort.

Du mÄste be dina vÀrmlÀndska slÀktingar skicka över nÄgra svenska heta dragspelsvax till dig.

Kan du kÀnna att Clarence Àr nÀrvarande pÄ scen?

– Absolut. Jag stod vid sidan om honom under 27 Ă„r och jag kĂ€nner hans nĂ€rvaro varje kvĂ€ll vi spelar. Clarence var en av mina bĂ€sta vĂ€nner bĂ„de pĂ„ och vid sidan av scenen. Vi talade med varandra varje vecka Ă€ven nĂ€r vi inte arbetade tillsammans, sĂ„ jag kĂ€nner att han Ă€r nĂ€rvarande varje gĂ„ng vi gĂ„r ut pĂ„ scenen med the E Street Band.

Är det sĂ„ att du nĂ€stan hör Clarence pĂ„ de stĂ€llen han brukade spela?

– Numera har vi ju tvĂ„ som spelar saxofon, bland annat Clarence svĂ„ger, och jag tycker att de Ă€r vĂ€ldigt duktiga musiker. De gör ett fint arbete pĂ„ ett vĂ€rdigt och trovĂ€rdigt vis men visst, Clarence var unik. Han hade ett eget sound i sin saxofon och var en speciell person och en fantastisk musiker, men jag mĂ„ste ju lyssna pĂ„ de musiker som jag arbetar med för tillfĂ€llet.

Tycker du att E Street Band lÄter annorlunda nu nÀr Clarence inte Àr med lÀngre?

–      Absolut. Ingen har Clarence sound och den speciella personkemin finns ju inte lĂ€ngre i bandet. Hans historia tillsammans med Bruce Ă€r betydligt lĂ€ngre Ă€n sĂ€g mina 27 Ă„r i E Street Band. Vi har ju utökat medlemmarna i bandet och Ă€r numera 18 personer pĂ„ scen. Vi har anpassat oss efter vĂ„ra förutsĂ€ttningar. Även om vi saknar Clarence och Danny oerhört mycket och aldrig kan ersĂ€tta dem, sĂ„ tycker jag att vi Ă€r i storform. Bruce sjĂ€lv har kanske aldrig varit bĂ€ttre Ă€n just nu. NĂ€r vi vĂ€l gĂ„r ut pĂ„ scen sĂ„ vet vi vad vi ska göra, och gör det. VĂ„r mĂ„lsĂ€ttning Ă€r alltid att ge alla som köpt biljett en speciell kvĂ€ll som de aldrig ska glömma.

Man fÄr uppfattningen att ni bara spelar och har roligt hela tiden nÀr ni Àr pÄ turné!

–      Jo lite grann Ă€r det ju sĂ„, faktiskt. Bruce har valt mĂ€nniskor som han gillar och som han trivs tillsammans med, inte bara rent musikaliskt utan Ă€ven pĂ„ det rent personliga planet. Vi Ă€r ju ute under sĂ„ pass lĂ„g tid att vi nĂ€stan blir som en enda stor familj. DĂ„ Ă€r det vĂ€ldigt viktigt att vi trivs tillsammans, och det gör vi verkligen. Vi trĂ€ffas pĂ„ och vid sidan av scenen. VĂ„r show Ă€r vĂ€ldigt fysiskt krĂ€vande och lĂ„ng, sĂ„ det krĂ€vs att vi trĂ€nar och hĂ„ller oss i form. NĂ€r vi spelade i New Orleans sĂ„ ramlade jag och slog i en högtalare och skadade mig. DĂ€rför Ă€r jag tvungen att göra sjukgymnastik varje dag. NĂ€stan alla trĂ€nar pĂ„ hotellens gym under turnerandet, inte galet mycket utan enbart för att vara i form och ta hand om sig. Det handlar ju om att mĂ„ bra och att klara av att framtrĂ€da.

Hur ser det ut backstage, inför en show, vad gör ni?

–      Det Ă€r lite olika, men sjĂ€lv sĂ„ trĂ€nar jag och försöker att rĂ€kna ut vilka lĂ„tar som Bruce kommer att vilja kasta in oannonserat. Han Ă€ndrar lĂ„tlistan hela tiden vilket Ă€r kul. Bruce Ă€ndrar inte bara lĂ„tarna utan Ă€ven solon och arrangemang utan att han egentligen riktigt tĂ€nker pĂ„ det sjĂ€lv. Han kanske bara pekar pĂ„ en mitt i lĂ„ten, vilket betyder att man ska spela ett solo. Det Ă€r verkligen kul att utsĂ€tta sig sjĂ€lv för den typen av risk och improvisation med lĂ„tar som man aldrig spelat förr. Jag har ju lĂ€rt kĂ€nna Bruce vĂ€ldigt bra och kan mer eller mindre se pĂ„ honom nĂ€r han planerar att kasta in nĂ„got ovĂ€ntat i showen. DĂ„ ser jag till att ge mig ivĂ€g för att plocka upp en ny gitarr, men oftast Ă€ndrar han sig igen vilket innebĂ€r att jag trots att jag bytt, Ă€ndĂ„ har fel gitarr. Jag har ju cirka 50 instrument med mig, dĂ€ribland dobro, banjo, pedal-steel, gitarrer, pedaler och en massa annat. SĂ„ det finns stĂ€ndigt saker att trĂ€na pĂ„, och sĂ„ mĂ„ste jag trĂ€na pĂ„ sĂ„ngen. Det Ă€r som ett stort pussel att fĂ„ ihop alla delar. Men aldrig pĂ„ ett galet sĂ€tt, utan det Ă€r sĂ„ arbetet ser ut och det Ă€r vĂ€ldigt lĂ€tt att vakna varje morgon och se fram emot kommande framtrĂ€dande. Jag reser alltid tillsammans med min akustiska gitarr, och trĂ€nar och testar nya idĂ©er. Vi har frihet att testa nya infall i lĂ„tar, men det Ă€r en resa, inget race. Visst sker det musikaliska misstag, men det Ă€r kul, och man kan aldrig göra mer Ă€n sitt bĂ€sta.

Ditt bÀsta Àr ganska bra Nils.

– Tack Lars, som musiker som gillar jag ju verkligen att framtrĂ€da och har hĂ„llit pĂ„ med det under större delen av mitt liv. Jag var ju bara 18 nĂ€r jag gjorde After the Goldrush med Neil Young. Jag gillar att vara med i ett band, och Ă€ven att ha ett eget band. Jag har ocksĂ„ en del idĂ©er om att samla musiker som improviserar, sĂ„ kallade blind date-jam, dĂ€r ingen vet vad som kommer att spelas, man bara gör musik för stunden. VĂ€ldigt spĂ€nnande och det skulle vara kul att dokumentera.

Du och Mark Knopfler tillsammans i ett blind date-jam, det vore nÄgot!

– Mark Knopfler Ă€r en av mina favoritgitarrister, sĂ„ det vore verkligen kul. Jag minns nĂ€r Dire Straits spelade pĂ„ Wembley Arena, och Mark bjöd in mig ett par kvĂ€llar till att vara med och spela, sĂ„ det vore verkligen kul.

Är dĂ€r nĂ„gon skillnad pĂ„ Boss-Bruce och Bruce-vĂ€n?

–      Ja sjĂ€lvklart, men ingenting som Ă€r konstigt utan bara den helt vanliga skillnaden som med mig sjĂ€lv. NĂ€r jag Ă€r pĂ„ scen och arbetar Ă€r jag fokuserad och vet vad som ska prioriteras. PĂ„ scen Ă€r Bruce bara en vanlig hygglig kille och utanför scen nĂ€r vi reser Ă€r allting vĂ€ldigt vardagligt. Vi Ă€r som sagt ett gĂ€ng som umgĂ„tts under mĂ„nga Ă„r och vi har vĂ€ldigt trevligt tillsammans.

Vad gör ni egentligen backstage före en spelning?

–      Vi diskuterar musik och spelar lĂ„tar. Vi brukar turas om att agera DJ:s, Steve Ă€r vĂ€l den flitigaste av oss. Alla hĂ„ller pĂ„ med musik. Roy Bittan arbetar med en vacker instrumental soloplatta som jag medverkar pĂ„ i ett par lĂ„tar. Den kommer förmodligen att slĂ€ppas senare i Ă„r. Vi gör vĂ„rt hemarbete, gör oss redo för showen. Vi har en VIP-avdelning dĂ€r inbjudna mĂ€nniskor kan mingla, men jag tycker inte att det Ă€r sĂ„ bra med gĂ€ster nĂ€r vi ska spela, det Ă€r ju en arbetsplats och att trĂ€ffa vĂ€nner pĂ„ sin arbetsplats blir sĂ€llan sĂ„ bra.

Har du nÄgonsin tröttnat pÄ musik?

– Aldrig. Visst hĂ€nder det att jag blir frustrerad nĂ€r jag hĂ„ller pĂ„ med en ny lĂ„t, men dĂ„ lĂ€mnar jag det en stund och sysslar med nĂ„got annat ett tag. Min hustru gav mig en harpa för ett par Ă„r sedan som jag anvĂ€nder pĂ„ nya plattan. Harpa Ă€r ett speciellt instrument som Ă€r lite knepigt att lĂ€ra sig att behĂ€rska, men jag har lĂ€rt mig en del licks. Fast jag Ă€r ganska lĂ„ngt ifrĂ„n att kunna behĂ€rska instrumentet.

PĂ„ din senaste skiva Old School heter en av lĂ„tarna Ain’t Too Many of Us Left, Ă€r det lite sĂ„ du kan kĂ€nna?

–      Ja, faktiskt. Jag fick idĂ©n till titeln dĂ„ jag lĂ„g pĂ„ sjukhus och hade fĂ„tt mina höftleder opererade, de var helt uppslitna pĂ„ grund av all basket jag spelat och alla trampolin-flips. Ett par dagar efter sjĂ€lva operationen nĂ€r jag lĂ„g i min sjuksĂ€ng och hade fruktansvĂ€rt ont, trots all medicin, sĂ„ började telefonen ringa och folk önskade mig ett snabbt tillfrisknande. Min fru Amy rĂ€ckte mig telefonen det var Neil Young som ringde. Vi pratade en god stund och innan vi sade hej sĂ„ sa han: ”You got to heal up and get well, we need you around, there ain’t too many of us left”. Mina höfter har Ă„terhĂ€mtat sig och jag har inte ont i dem lĂ€ngre, men jag kan inte spela basketboll som jag alltid gjort och min trampolin har jag tvingats placera i garderoben. Men annars Ă€r jag i fin form och rör mig obehindrat.

PÄ tal om Neil Young, du anvÀnder fortfarande samma akustiska gitarr som Neil anvÀnde pÄ After the Goldrush?

PÄ den tiden Àgde jag sjÀlv inte nÄgon gitarr sÄ Neil lÄnade ut sin Martin D 18 till mig. Det Àr faktiskt samma gitarr som Àr med pÄ den stora innerbilden pÄ konvolutet, den stÄr lutad mot vÀggen. Han lÄnade ut den till mig och dÀrefter fick jag den av honom. Just den gitarren Àr förstÄs vÀldigt speciell och jag tar den inte med mig nÀr jag turnerar. Men jag anvÀnder den pÄ skivan Nils Sings Neil. Just att i sÄ pass unga Är fÄ vara med om att spela in med Neil Young har betytt mycket för mig som musiker. Producenten David Briggs var som en storebror för mig under den hÀr tiden. Jag bodde hos honom och han lÀrde mig vÀldigt mycket. Bland annat hur viktigt det Àr att vara fokuserad och passionerad nÀr man jobbar.

Med Tonight’s the Night var det annorlunda. Det Ă€r en temaskiva dĂ€r allt gjordes live. Neil ville till och med att vi skulle spela in lĂ„tarna innan vi kunde dem ordentligt. Just för att fĂ„ en sĂ„ rĂ„ och osminkad inspelning som möjligt.

Du och din medverkan pÄ Neil Youngs MTV Unplugged, Àr en stor anledning till att den blev sÄ fantastisk som den blev!

– Tack. Jag vet att de först spelade in i New York, men Neil blev sĂ„ missnöjd att han ville göra en ny inspelning i Los Angeles istĂ€llet och bad mig medverka. Jag gillade verkligen hans dĂ„varande band frĂ„n Harvest Moon-plattan. Vid ett tidigare tillfĂ€lle hade jag spelat med bandet pĂ„ The Bridge School vĂ€lgörenhetskonsert, sĂ„ Neil visste att jag förstod hur jag skulle kunna förstĂ€rka och komplettera bandet pĂ„ ett bra sĂ€tt. Neil vet ocksĂ„ att jag gillar hans musik. Jag Ă€r ju i första hand en lĂ„tskrivare sĂ„ nĂ€r jag spelar tĂ€nker jag frĂ€mst pĂ„ sjĂ€lva lĂ„ten och hĂ„ller mig ur vĂ€gen för sĂ„ngaren. En av mina favoriter Ă€r Long May You Run, men den höll pĂ„ att inte komma med, Neil stoppade lĂ„ten tvĂ„ gĂ„nger och sade plötsligt: ”This ain’t gonna happen, let’s move on” och tittade ner pĂ„ nĂ€sta lĂ„t. Jag avbryter i princip aldrig och lĂ€gger mig inte i, men den hĂ€r gĂ„ngen tittade jag pĂ„ Neil och sade: ”Hey, please, don’t skip Long May You Run”. DĂ„ sade han: ”Well, it’s not feeling right”, och jag replikerade: ”Well, take som time till it feels right”. ”Well you count it off”, och det gjorde jag. Jag rĂ€knade in lĂ„ten och det blev den versionen som Ă€r med. Det var en av fĂ„ gĂ„nger jag har bett Neil om att inte överge en lĂ„t. Han har ju sĂ„ otroligt mĂ„nga att vĂ€lja mellan, men den Ă€r en av mina absoluta favoriter.

Du har tagit hand om Willie Nelsons legendariska gitarr ocksÄ!

Ja pÄ sÀtt och vis. Det var sÄ att nÀr jag spelade in plattan Sacred Weapon sÄ skrev jag min första lÄt pÄ bottleneck dobro, In Your Hands. LÄten var en julklapp till min hustru. Willie Nelsons manager fick Willie Nelson till att göra en duett med mig pÄ lÄten, en av mina absoluta höjdpunkter i min karriÀr. Willie skulle framtrÀda pÄ en gala som hölls av skÄdespelaren Robert Redford pÄ Kennedy Center. DÄ Willies gitarrist blev dÄlig och inte kunde medverka sÄ frÄgade Willies manager mig om jag ville ersÀtta honom, vilket jag naturligtvis gÀrna gjorde. De ville inte ta med en roadie och frÄgade om jag hade nÄgonting emot att ta hand om Willies kÀnda gitarr och stÀmma den till framtrÀdandet. SÄ jag hade hans gitarr i tre dagar och spelade, stÀmde och skötte om den pÄ bÀsta tÀnkbara vis, och det var naturligtvis en stor Àra.

LĂ€t den bra?

–      Naturligtvis. Fantastiskt. Men ingen kan fĂ„ den att lĂ„ta som Willie.

Som gitarrist, vem har inspirerat dig mest?

–      Jimi Hendrix och Jeff Beck, utan tvekan. Det finns mĂ„nga otroligt duktiga gitarrister, men dessa tvĂ„ Ă€r definitivt de absolut största för mig och spelade/spelar i en helt egen division. Jeff Beck Ă€r den största nu levande gitarristen utan tvekan. Mitt band Grin agerade förband till Jimi Hendrix vid tre tillfĂ€llen, och jag följde Hendrix konstant. Detsamma med Jeff Beck, jag brukar gĂ„ backstage och prata med honom nĂ€r tillfĂ€lle yppas.

Du tog ju över efter Little Steven i bandet. NÀr han ÄtervÀnde blev ni helt plötsligt fyra gitarrister!

–      Ja, vi kunde ju inte ha en massiv gitarrvĂ€gg, och jag Ă€r ju en ”swing man” som fuskat med en del andra instrument under alla Ă„r. Jag spelade till exempel piano pĂ„ After the Goldrush, men eftersom E Street Band redan hade tvĂ„ fenomenala keyboardspelare sĂ„ kĂ€ndes inte heller det som nĂ„gonting som lockade. Men en dag frĂ„gade Bruce Steve och mig om vi spelade pedal-steel, vilket ingen av oss gjorde, och dĂ„ kom jag pĂ„ att jag kanske skulle testa lite nya utmaningar pĂ„ nya instrument. Jag fick lite lektioner pĂ„ band av duktiga musiker och började lĂ€ra mig ganska snabbt. Jag rĂ€knar mig fortfarande som nybörjare, men jag har lĂ€rt mig en hel del. Jag beslöt mig för att jag ville lĂ€ra mig att hantera flera verktyg som kunde vara bra att ha i min verktygslĂ„da, och nĂ€r det gĂ€ller rock’n’roll sĂ„ finns det ingen större verktygslĂ„da Ă€n E Street Band.

Har du över huvud taget ork, lust och möjlighet att gÄ och lyssna pÄ andra band sjÀlv?

– Just nu Ă€r jag inne i en oerhört intensiv period med min egen skiva och turnerande sĂ„ jag har ingen chans att gĂ„ och lyssna pĂ„ nĂ„got band. Jag lĂ€mnade mitt hem den sjĂ€tte januari för att börja repa med E Street Band och dĂ€refter har det varit full rulle. Jag har sĂ„ mycket att spela sjĂ€lv och sĂ„ mĂ„nga egna idĂ©er att utveckla att jag inte hinner med nĂ„gonting annat. Och nĂ€r jag vĂ€l nĂ„gon gĂ„ng fĂ„r komma hem en stund sĂ„ vĂ€rderar jag det sĂ„ mycket att jag inte gör nĂ„gonting annat Ă€n att just vara hemma.

I slutet av mÄnaden Àr det dags för Göteborg, har du dragspelet i högsta hugg?

–      Nej, inte den hĂ€r gĂ„ngen. Förra gĂ„ngen framförde jag Idas sommarvisa pĂ„ dragspel. SĂ„ blir det inte denna gĂ„ngen, men vi ser alltid vĂ€ldigt mycket fram emot att fĂ„ besöka Sverige. Och nĂ€r denna turnĂ© Ă€r över sĂ„ hoppas jag kunna Ă„tervĂ€nda med min akustiska duo.

Full fart för Mr Lofgren, alltsĂ„, och 60 is the new 18, som han sjunger