Friday September 20th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Deklarationen

Text: Jacques Werup. Djurens Ă„ngande piss. Dyngan. Hagelbyarna, avfolkningen. Rotmosresterna pĂ„ vaxduken. Ringarna frĂ„n kaffekoppen. Årets nytillskott: minirĂ€knaren. Den gör proceduren trösterikare: de fĂ„ posterna – samma gamla löjliga kolumner – fĂ„r nĂ„got Ă€nnu mera officiellt över sig. UtsĂ€de, sĂ„ och sĂ„ mycket. Kylaggregat. HĂ€sttransport. Etcetera. Man drar sina testar, man suckar: den rutinerade ilskan i det bleka ljuset vid köksbordet. Sedan det uppfriskande gnĂ€llet grannarna emellan: staten, den jĂ€veln, tar allt. Ingenting lönar sig. Den talande, manliga fĂ„ordigheten pĂ„ de sura gĂ€rdena mellan smĂ„bruken. Ingen tillstĂ„r sin hemliga glĂ€dje över att Ă„terigen, Ă€nnu ett par dystra februaridagar, ha fĂ„tt svart pĂ„ vitt, att man Ă€r nĂ„gon. Tack och lov, hur torftigt man Ă€n har det, hĂ„ller myndighetspersoner ögonen pĂ„ en.