Sunday December 8th 2019
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

När du läser detta, finns jag inte kvar

Text: Sofia Rapp Johansson. När du läser det här är jag borta och jag hoppas vid gud att jag vilar i frid. För om det finns en himmel, finns det också ett helvete, och jag är rädd att jag hamnar där.
Jag har så många orätter i mitt hjärta, för svåra konflikter inom och djupa tragiska händelser som jag aldrig lyktats reda ut. Jag är ofullbordad och bristande, jag bär för mycket ilska för att få tillåtelse och nyckeln till den där pärleporten.
Man föds och man dör, så har det alltid varit.
Förlåt mej men jag är tvungen att göra det här. Jag vet att några av er kommer att säga att det var själviskt av mej men ni som är mina vänner förstår att jag var tvungen – att det aldrig fanns någon annan utväg:
Att det var så här det skulle sluta och bli och att vi alla någonstans djupt inom oss hela tiden har vetat det.
När du läser det här är min strävan förbi, hon som var jag är över och har lämnat plats för någon annan.
Jag hoppas ni inte blir arga på mej.  Min önskan är att ingen dömer mej utan att ni istället försöker förstå.
Jag vill inte såra någon genom min handling, inte skada någon med mitt brev, jag vill bara genom mina ord ge er chansen att förstå, att förlika er med mej.
Jag tycker det känns mest rättvist så.
Beslutet är inte taget på impuls eller i vredesmod, ej heller handlar det om hämnd eller förbittring – jag vill på intet sätt att ni ska tro det. Det här är något ofrånkomligt, något som måste göras och som jag egentligen inte kan styra över.
Beslutet är taget därför att jag helt enkelt inte orkar längre. Jag känner att jag inte vill eller mäktar kämpa emot.
Mitt beslut är mitt och låt inte din sorg fläcka ner ditt minne av mej. Försök hellre att förstå.
Fina vän, kanske gråter du nu. Kanske minns du vårt sista möte. Kanske sitter du i detta nu med ett fotografi och tänker tillbaka.
Men gör inte det, kära du. Gör inte det då jag hellre vill att du minns framtiden. Minns alla dagar som ligger framför och dom som ännu inte uppstått!
Jag kommer att finnas med dej där, jag kommer liksom en sommarbris kittla din hud och ge dej förnimmelser av något vackert.
Jag kommer att viska till dej om nätterna, djupt in i din dvala, – om tiden.
Om tiden min vän, om sekunderna som går som kommer och som ännu aldrig varit men som du med övertygelse väntar på.
Bida din tid, min vän. Ha is i magen!

Jag antar att jag förargat många och det var aldrig min mening. Min mening var att skriva ett kort stycke om tiden – tiden som blivit så viktig för oss men som vi glömt bort hur man förvaltar på bästa sätt.
Tidens sekunder rinner ifrån oss, kommer emot oss – finns hela tiden medan människor dör. Jag dör. Jag dör lite grann för varje dag och den jag var igår är redan på väg bort.
Den jag andades genom och skrattade med för ett par veckor sedan, avtar sakta, saka.
Den jag var för tre år sedan är inte bara döende utan helt borta idag – av henne finns knappt en spillra kvar.
Vid varje skymning kan jag göra dags avslut och vid varje gryning väntar en ny dag mej och den kan jag förvalta på det sätt jag själv önskar.
Tiden är min, alla minuter och timmar är mina och vem vet egentligen hur lång tid vi har kvar det enda sanna är att just den här stunden, den är vår.
Idag ska jag vara rädd om min tid, jag ska vara rädd om och handha den på det sättet jag tycker den vara värd.
Jag har fått den här dagen till låns
Om i morgon, vet vi ingenting.