Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Magna Charta: dess öde, vÄrt öde

Den senaste tidens hotande utveckling inom vÀrldspolitiken ger anledning att blicka framÄt nÄgra generationer, till tusenÄrsjubileet av en stor hÀndelse för mÀnskliga och medborgerliga rÀttigheter: utfÀrdandet av Magna Charta, fördraget om rÀttigheter för engelsmÀnnen som kung Johan utan land tvingades skriva pÄ Är 1215.

VĂ„ra handlingar idag kommer att vara avgörande för hur vĂ€rlden ser ut nĂ€r tusenĂ„rsjubileet ska firas. Utsikterna lovar inte gott – inte minst dĂ€rför att Magna Charta sĂ„ att sĂ€ga rivs itu rakt framför ögonen pĂ„ oss.

Den första vetenskapliga utgĂ„van av Magna Charta publicerades 1759 av den engelska juristen William Blackstone. Han s verk blev en kĂ€lla till USA:s grundlagar. Blackstones utgĂ„va hette ”The Great Charter and the Charter of the Forest”, enligt tidigare praxis. BĂ„da fördragen Ă€r högst aktuella idag.

Det första, Frihetsfördraget, ses av de flesta som en hörnsten i de engelsktalande folkens grundlĂ€ggande rĂ€ttigheter – eller, som Winston Churchill formulerade det, ”fördraget för alla mĂ€nniskor med sjĂ€lvrespekt, för alla tider i alla lĂ€nder.”

År 1679 utökades fördraget med lagen om habeas corpus (en lag som skyddar medborgare frĂ„n godtyckligt frihetsberövande utan domslut), det som formellt hette ”en lagstiftning för att sĂ€kra medborgarens frihet, och för att förhindra fĂ€ngslande pĂ„ andra sidan haven.” Den moderna, mer brutala versionen kallas ”utlĂ€mningsavtal” – fĂ€ngslande i syfte att tortera.

Tillsammans med mycket av den engelska lagstiftningen, införlivades lagen i den amerikanska författningen. DĂ€r stĂ„r det att ”lagen om habeas corpus skall inte upphĂ€vas” utom i hĂ€ndelse av uppror eller invasion. 1961 framhöll USA:s högsta domstol att de rĂ€ttigheter som skyddas av denna lag ”ansĂ„gs av författningsgrundarna som den största garantin för frihet.”

Mer specifikt garanterar författningen att “ingen mĂ€nniska skall berövas liv, frihet eller egendom utan en juridisk process och en snar offentlig rĂ€ttegĂ„ng” av jĂ€mlikar.

Det amerikanska justitiedepartementet har nyligen förklarat att garantin för att  dessa rÀttigheter  bevaras, tillgodoses av noggranna interna övervÀganden i ledningen. Det rapporterade Jo Becker och Scott Shane i New York Times den 29 maj. Barack Obama, den medborgarrÀttslige advokaten i Vita huset, var av samma Äsikt. Kung Johan skulle ha nickat gillande.

Den underliggande principen, att man antas vara oskyldig, har ocksĂ„ fĂ„tt en originell tolkning. I tabellen för Obamas ”dödslista” över terrorister rĂ€knas ”alla mĂ€n i stridsduglig Ă„lder i en anfallszon” som stridande soldater ”om det inte finns specifik information som kan bevisa postumt att de var oskyldiga”, sammanfattar Becker och Shane. Med andra ord rĂ€cker det numera att bevisa att nĂ„gon varit oskyldig efter att personen mördats, för att den heliga principen ska anses ha följts.

Det hĂ€r Ă€r ett litet prov pĂ„ hur ”fördraget för varje mĂ€nniska med sjĂ€lvrespekt” har nedmonterats.

Det andra fördraget, Fördraget om allmÀnningarna (mark som Àgs gemensamt eller av staten), Àr kanske Ànnu mer aktuellt idag. I det fördraget skyddas allmÀnningarna frÄn frÀmmande makter. Befolkningen livnÀrde sig pÄ allmÀnningarna. De fick brÀnsle, mat och byggmaterial frÄn dem. Skogen var ingen vildmark. Den vÄrdades omsorgsfullt med gemensamma krafter och bevarades för kommande generationer. AllmÀnningarna var tillgÀngliga för alla.

PĂ„ 1600-talet hade Fördraget om allmĂ€nningarna fallit offer för rĂ„varuhandeln och kapitalistisk praxis och moral. NĂ€r allmĂ€nningarna inte lĂ€ngre stod under gemensamt skydd och utnyttjande, begrĂ€nsades de till sĂ„dana omrĂ„den som inte kunde privatiseras – en kategori som stadigt minskas Ă€ven i vĂ„ra dagar.

För nĂ„gon mĂ„nad sedan beslöt VĂ€rldsbanken att det multinationella gruvföretaget Pacific Rim fĂ„r anklaga El Salvador för att ha försökt skydda landomrĂ„den och samhĂ€llen frĂ„n en mycket destruktiv guldutvinning. Om man vĂ€rnar om miljön, kommer företaget att gĂ„ miste om vinster i framtiden, vilket Ă€r ett brott enligt reglerna om investerarens rĂ€ttigheter. De rĂ€ttigheterna kallas felaktigt för ”fri handel”.

Det var bara ett exempel pĂ„ pĂ„gĂ„ende strider i vĂ€rlden. En del av striderna innebĂ€r extremt mycket vĂ„ld, som i det rĂ„varurika östra Kongo dĂ€r flera miljoner mĂ€nniskor dödats pĂ„ senare Ă„r, för att tillgĂ„ngen pĂ„ mineraler för mobiltelefoner och annan anvĂ€ndning skulle sĂ€kras – och naturligtvis, för att kunna ta ut stora vinster.

Skrotandet av Fördraget om allmĂ€nningarna gjorde att synen pĂ„ allmĂ€nningar, Ă€ven i den utvidgade betydelsen ”allmĂ€nna medel”, drastiskt har förĂ€ndrats. Ekologen Garret Hardin beskrev den Ă€ndrade uppfattningen i sin inflytelserika artikel The Tragedy of the Commons: ”Frihet för allmĂ€nningarna bringar oss alla i fördĂ€rvet.” Det som inte Ă€r privatĂ€gt kommer att förstöras av individuell girighet.

Men den uppfattningen stÄr inte oemotsagd. 2009 vann Elinor Ostrom Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sitt arbete dÀr hon visade att allmÀnningar och allmÀnna medel som sköts av anvÀndarna var de som fungerade bÀst.

Tanken att de allmĂ€nna medlen bringar oss i fördĂ€rvet skulle vara riktig – om vi accepterar den outtalade förutsĂ€ttningen: att mĂ€nniskor blint drivs av vad de amerikanska arbetarna i den industriella revolutionens vagga kallade ”Tidens nya anda, bli rik och glöm allt utom dig sjĂ€lv” – en regel som de med eftertryck fördömde. Den kallades förnedrande och destruktiv, ett angrepp pĂ„ fria mĂ€nniskors verkliga natur.

Sedan dess har enorma insatser gjorts för att inprĂ€nta Tidens nya anda. Stora industrier försöker göra det som den politiska ekonomen Thorstein Veblen kallar att ”skapa behov”. MĂ€nniskor hĂ€nvisas till ”de ytliga sakerna” i livet, som ”modern, elegant konsumtion”, för att citera Paul Nystrom, professor i marknadsekonomi vid Columbia University.

PÄ sÄ sÀtt kan mÀnniskor splittras och bara söka personlig vinning, och avledas frÄn de farliga sysselsÀttningarna att tÀnka sjÀlva, agera gemensamt och utmana makten.

Det Àr kanske inte nödvÀndigt att uppehÄlla sig vid de extrema riskerna med att förstöra de allmÀnna medlen ur en sÀrskild aspekt: vÄrt behov av fossila brÀnslen som banar vÀg för en global katastrof. Detaljerna kan diskuteras men det finns inga seriösa tvivel om att problemen Àr verkliga, och att ju lÀngre vi vÀntar med att ta itu med dem, desto vÀrre blir arvet till kommande generationer. FN:s miljökonferens Rio+20 som hölls i juni Àr den senaste ÄtgÀrden. MÄlen för konferensen var torftiga, och resultaten löjevÀckande smÄ.

De som bemöter krisen med de kraftfullaste ÄtgÀrderna Àr byar med ursprungsbefolkning. Bolivia, det enda land som styrs av ursprungsbefolkningen, har tagit starkast stÀllning. Bolivia Àr det fattigaste landet i Sydamerika och har varit offer för vÀstvÀrldens utsugning av sina naturtillgÄngar i flera hundra Är.

Efter den förödmjukande kollapsen av klimatmötet i Köpenhamn 2009 organiserade Bolivia ett Folkmöte med 35 000 deltagare frÄn 140 lÀnder. PÄ mötet krÀvde man mycket stora minskningar i utslÀppen samt en universell deklaration om Moder jords rÀttigheter. Det Àr ett av de viktigaste kraven frÄn vÀrldens ursprungsbefolkning.

Det kravet hÄnas av de sofistikerade vÀsterlÀnningarna. Men om vi inte fÄr nÄgot av den kÀnslighet som ursprungsbefolkningarna har, blir det nog de som skrattar sist. Ett bistert, förtvivlat skratt.

© 2012 Noam Chomsky

Noam Chomsky Àr professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.

ÖversĂ€ttning Lotta Askaner Bergström