Monday November 20th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Hasse & Tage: Liv Àr en mÄngfacetterad sak

Text:  Martin Kristenson. ”I evighetens perspektiv Ă€r ett mĂ€nniskoliv bara en sekund”, sĂ€ger Tage Danielsson i revyn LĂ„dan frĂ„n 1967. Det Ă€r en visdom man kĂ€nner igen frĂ„n mĂ„nga av AB Svenska Ords produktioner. Hos inga andra svenska revyartister Ă€r insikten om alltings förgĂ€nglighet sĂ„ pĂ„taglig som hos Hasse & Tage. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng Ă„terkommer de till tanken pĂ„ livets korthet, om och om igen formulerar de sitt carpe diem; i sĂ„nger, sketcher och filmer försöker de besvĂ€rja den stĂ€ndigt hotande slentrianen och vardagsrutinen. Ett tidigt exempel pĂ„ detta tema Ă€r den scen i Svenska bilder (1964) dĂ€r Hasse Alfredson uppvaktar Lissi Alandh och bjuder hem henne pĂ„ middag. Det börjar romantiskt, men efter bara en kort liten stund glider scenen omĂ€rkligt över i tristess och grĂ„ vardag. Borta Ă€r den amorösa stĂ€mningen, istĂ€llet ser det ut som om de bott ihop i tjugo Ă„r. Ett helt livs Ă€ktenskap sammanfattat pĂ„ nĂ„gra fĂ„ minuter. (Eller som Ă€ktenskapsexperten Lindeman klarsynt konstaterat: ”Ett Ă€ktenskap kan liknas vid en mĂ„ltid, som börjar med desserten. Sen blir det mera den dagliga lunchkorven, och slutar i en allmĂ€n kĂ€nsla av lökströmming för mĂ„nga mĂ€nniskor”).
Denna drastiska tidsförkortning Ă€r ett vanligt grepp hos Hasse & Tage. I LĂ„dan ingĂ„r en sketch dĂ€r ett helt liv komprimerats till tvĂ„ minuter, frĂ„n det lilla barnets ”Nulle vill ha saft!” till den slagrörde gamlingens ”Nulle vill ha saft!”. I Hasse & Tages sista gemensamma produktion, Fröken Fleggmans mustasch (1982), Ă€r hela förestĂ€llningen gjord efter denna princip: nĂ„gra mĂ€nniskors liv skildras i ett rasande tempo frĂ„n 20-talet fram till idag. I tvĂ„ av filmerna fĂ„r vi följa ett mĂ€nniskoliv frĂ„n vaggan till graven: I huvet pĂ„ en gammal gubbe (1968) och Picassos Ă€ventyr (1978).
Livets mening och vÀrde Àr ett stÀndigt Äterkommande tema hos Hasse & Tage. Att det blivit sÄ kan ha flera orsaker. Hasse Alfredson har i en intervju berÀttat om att han lÀnge var övertygad om att han skulle dö vid fyrtiosex Ärs Älder, eftersom bÄde hans far och farfar hade gjort det.
Vad gör vi av vÄra dagar? Livet Àr tomt och innehÄllslöst om vi inte fyller det med nÄgonting, har vi lÀrt oss av pastor Jansson. I revyfinalerna vÀnder sig Hasse & Tage mÄnga gÄnger direkt till publiken, ibland för att höja dess livskÀnsla, ibland med uppmaningen att rÀtt ta till vara pÄ tiden. Tydligast blir det i finalen till Fröken Fleggmans mustasch:
Veckan innehĂ„ller mest‹… vĂ„nda!‹Men pĂ„ fredag ska en fest‹… stĂ„nda!‹Och pĂ„ lördag sitter man och suckar att i övermorgon Ă€r det‹… mĂ„nda’!‹‹Tappa inte din livs-‹… gnista!‹Efter mĂ„ndag kommer dock‹… tisda’!‹Ty bananen i din kassakista, den var sĂ€kert inte vĂ€rldens‹… sista!
I sin bok Typer lanserar Tage Danielsson begreppet ”levnadsklĂ„pare” (i motsats till levnadskonstnĂ€r) om dem som arbetar sĂ„ hĂ„rt för att höja sin levnadsstandard att de glömmer bort att leva, och samma tema Ă„terkommer i sĂ„ngen ”Vi har det bra” frĂ„n revyn Konstgjorda Pompe (1963).
Grip dagen, alltsĂ„ – och Hasse & Tage Ă€r aldrig sĂ„ inspirerade som nĂ€r de besjunger livets alla glĂ€djeĂ€mnen, mat, dryck, konst, kĂ€rlek, sex. I Fröken Fleggmans mustasch brister Gösta Ekman ut i en hyllning till kvinnokroppen (”de har ju mjukare skinn / och de har rundare slut / och dĂ€r damer gĂ„r in / dĂ€r gĂ„r herrarna ut”), och i Spader, Madame! (1969) jublar hela ensemblen över den livgivande solen (”Hej alla glada! / Hej alla glada! / Solen Ă€r balla jĂ€ttekulan!”). ”Ät, drick, och var glad” Ă€r ett bibelord som Hasse Alfredson ofta och gĂ€rna citerar, till exempel i hans bidrag till Göteborgs filmfestivals stafettfilm 90 minuter 90-tal (1996).
Denna lyckliga hedonism genomsyrar allt vad Hasse & Tage gjort, Ă€ven deras politiska satirer. Man mĂ€rker det pĂ„ bildsprĂ„ket – nĂ€r Tage Danielsson skriver en dagsvers om regeringens mediepolitik Ă€r metaforen sjĂ€lvklar: han liknar Sveriges Radio vid en jĂ€ttekvinna, sĂ„ hĂ„rt Ă„tsnörd i midjan att kroppen gĂ„tt av pĂ„ mitten:
En sĂ„ vesen glĂ€djeflicka‹gör en sĂ€llan glad i hĂ„g,‹för hon saknar ju den spricka‹vari roligheten lĂ„g.
NĂ€r han skriver en dikt om vikten av att kunna se nyanser gĂ„r associationerna i samma riktning: ”flickor Ă€r vackra bĂ„d’ fram och bak / liv Ă€r en mĂ„ngfacetterad sak”.Motviljan mot slentrian och rutin fick sin praktiska tillĂ€mpning i de improviserade avdelningar som Hasse & Tage ofta la in i sina revyer, det gĂ€ller Lindemanmonologerna i synnerhet. SlĂ€kten Lindeman lever i en vĂ€rld dĂ€r ingenting Ă€r vad det frĂ„n början verkar: allting flyter och anything goes. VĂ€rlden förĂ€ndras frĂ„n den ena sekunden till den andra, frĂ„n den ena meningen till den andra, och logiken stĂ„r hjĂ€lplös. Lindemanfiguren sjĂ€lv Ă€r mĂ€nsklig, alltför mĂ€nsklig. Han Ă€r helt styrd av sina kĂ€nslor, vare sig det Ă€r fĂ„fĂ€nga, stolthet, vrede eller sjĂ€lvömkan. Han Ă€r lika paradoxal som livet sjĂ€lvt.
Det hĂ€nder ofta att man lĂ€ser satirer som verkar födda ur en ilska över att vĂ€rlden (och mĂ€nniskorna) vĂ€grar att anpassa sig efter satirikernas ideal. Om inte verkligheten stĂ€mmer med teorin, sĂ„ mycket vĂ€rre för verkligheten – det tycks vara den allmĂ€nna attityden. Hasse & Tages satir Ă€r av ett annat slag. De utgĂ„r istĂ€llet frĂ„n sin upplevelse av vĂ€rlden som nĂ„got brĂ€ckligt och skört, nĂ„got som mĂ„ste skyddas. De Ă€r inga revolutionĂ€rer, de vill hellre försvara vĂ€rlden Ă€n förĂ€ndra den. Politiken Ă€r inget sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l, utan ett nödvĂ€ndigt ont för att stoppa de krafter som vill slĂ€cka den balla jĂ€ttekulan för oss:
HĂ€r stĂ„r nu en höstdag förtrollande skön‹och pockar pĂ„ uppmĂ€rksamhet.‹Och hĂ€r sitter jag med mitt klank om miljön,‹en stĂ€ndigt förbannad poet. /…/‹Man skriver om minus. Men sĂ€llan förklarar‹man tydligt och klart vad det Ă€r man försvarar. /…/‹Jag tillönskar Sverige all lycka och medgĂ„ng.‹Sen blir jag vĂ€l arg, efter soljĂ€velns nedgĂ„ng.
Utopia kan aldrig förverkligas, men man kan ju alltid hoppas att barnen Ă€ndĂ„ fĂ„r ett glas öl. Hasse & Tage tog stĂ€llning i en rad samhĂ€llsfrĂ„gor, och det Ă€r sjĂ€lvklart att man inte alltid kan dela deras Ă„sikter. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ lĂ€tt att instĂ€mma i Tage Danielssons ord, som kunde stĂ„ som motto för AB Svenska Ords produktion: ”Åh, vad vĂ€rlden Ă€r vacker! LĂ„t den vara!”