Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Jeff Lynne

”Hello, how are you? Have you been alright”
, sĂ„ inleds ELO:s Telephone Line, och det Ă€r de raderna jag försöker lĂ„ta bli att kasta ur mig, nĂ€r Jeff Lynne ringer upp. Jeff Lynne har under hela sin karriĂ€r i princip sett likadan ut med samma fluffiga frisyr och samma tonade glasögon. Han har aldrig stĂ€llt till med nĂ„gra skandaler, gör sĂ€llan intervjuer och sysslar med att göra det han Ă€lskar: skriva musik, spela och producera. Det Ă€r ibland lĂ€tt att man glömmer bort hur bra Jeff Lynne egentligen Ă€r! För min egen del brukar det vara sĂ„ att jag sitter och botaniserar i min skivsamling och kommer till bokstaven E, och dĂ€r stĂ„r vilka skivor? Yes, rĂ€tt, sitt ner. Även om det inte Ă€r min ELO-favorit sĂ„ plockar jag gĂ€rna ut Discovery, som jag naturligtvis inte lyssnat eller ens tĂ€nkt pĂ„ under flera Ă„r; dammar av konvolutet, lĂ„ter vinylplattan försiktigt, nĂ€stan ljudlöst, glida ur innerpĂ„sen, hĂ„ller upp LP:n snett mot ljuset, studerar spĂ„ren, blĂ„ser försiktigt bort eventuella dammkorn, snurrar i gĂ„ng skivan, sĂ€nker ner pickupen, för att i nĂ€sta ögonblick sitta i soffan och spela lufttrummor till Bev Bevans komp i Don’t Bring Me Down. Och sĂ„ kan det i princip fortsĂ€tta resten av den dagen


Det har aldrig varit speciellt frĂ€ckt att gilla Jeff Lynne och ELO – ja, om vi nu bortser frĂ„n 1977, mitt under brinnande punk, dĂ„ deras dubbelalbum Out of the Blue slog försĂ€ljningsrekord sĂ„ det visslade om det. Det blev ett av historiens mest omtalade dubbelalbum. LĂ€gg dĂ€rtill deras efterföljande 92 dagar lĂ„nga herre-jesus-jĂ€vlar-Out of the Blue-turnĂ©, som innefattade rökmaskiner, rymdskepp, belysning och en laserteknik som fick sjĂ€lvaste Pink Floyds ljusshow att framstĂ„ som nyckelringsbelysning! Ja okej, jag överdrev kanske nĂ„got angĂ„ende Pink Floyds ljusshow dĂ„, men bara nĂ„got! Det har alltid svĂ€ngt som bara den om Lynnes lĂ„tar och produktioner och jag har alltid gillat hans arrangemang, torra sĂ„ng, snygga stĂ€mmor och hans i det nĂ€rmsta patenterade ljudbild. Speciellt trumljudet med STORA cymbaler som skramlar lĂ€nge, likt en upp- och nedvĂ€nd kökslĂ„da full med bestick, som han med framgĂ„ng hyrt ut till polarna Petty, Harrison och Orbison. Och vem kan egentligen motstĂ„ ELO:s fiolgnidande version av Roll Over Beethoven, dĂ€r tagel flyger som söndriga gummisnoddar runt strĂ„kar och cellos? Inte jag i alla fall, och för en ung gosse var detta storartad underhĂ„llning. Det Ă€r det för övrigt fortfarande, Ă€ven om gossen blivit nĂ„got sĂ„ nĂ€r vuxen och kraven blivit större och
 ja visst, jag skriver gĂ€rna under pĂ„ att saker och ting framstod som sĂ„ mycket lĂ€ttare innan jag hade utvecklat förmĂ„gan till ett kritiskt granskande, men vissa saker och musiker gillar jag oavsett deras för tillfĂ€lligt rĂ„dande status bland alla ”Harry Boy”-recensenter.

Okej, sĂ„ hamnar vi ofrĂ„nkomligt dĂ€r igen. Ja alltsĂ„, vid vinylskivans överlĂ€gsenhet nĂ€r det gĂ€ller skivomslag, sĂ€rskilt dubbelkonvolut. ELO:s skivomslag pryddes oftast av enorma rymdskepp, och sĂ„dana hade man inte sett till i Simrishamn, inte ens nere i hamnen, pĂ„ den tiden. Har dĂ€rför följaktligen aldrig riktigt kommit över att jag bytte bort A New World Record – en ovanlig utgĂ„va med rymdskeppet pĂ„ omslaget upphöjt – mot Hank C Burnettes Don’t Mess With My Ducktail, till en betydligt Ă€ldre och rökande fiskare med en Tuffa Viktor-tatuering pĂ„ underarmen som vĂ€ldigt tydligt lĂ€t mig förstĂ„ vad som skulle hĂ€nda med mina öron om jag inte gick med pĂ„ att byta!

Jeff Lynne Àr dubbelt aktuell med tvÄ plattor: Mr Blue Sky, som bestÄr av nyinspelningar av Lynnes personliga ELO-favoriter, som han ansÄg aldrig lÄtit riktigt som han velat att de skulle i originalutförande, och Long Wave, pÄ vilken han tolkar lÄtar som han lyssnade pÄ under sin uppvÀxt.

I Ă„r firar du 40 Ă„r med ELO.

– Ja, 40 Ă„r Ă€r ju en ganska lĂ„ng tid, men trots det kĂ€nns det faktiskt som att jag inte Ă€r riktigt fullĂ€rd Ă€n. Det finns hela tiden saker och ting inom musiken som fĂ„r mig att vilja lĂ€ra mig mer. Det var ju lite grann dĂ€rför som jag spelade in en del av ELO-lĂ„tarna igen eftersom de inte lĂ€t som jag alltid önskat att de skulle.

Har du nÄgon speciell favorit bland dina lÄtar?

– Ja, men det Ă€r ingen av lĂ„tarna som varit hits utan en liten obskyr lĂ„t som heter One Summer Dream, en enkel lĂ„t vars ackordföljd jag Ă€r vĂ€ldigt förtjust i och som har en melodi som Ă€r vĂ€ldigt direkt. Det Ă€r egentligen lite svĂ„rt att förklara, men jag tycker helt enkelt om att lyssna pĂ„ den.

Har alltid undrat över rymdskeppet, vem klÀckte denna idé?

Det var faktiskt en pÄ skivbolaget som först föreslog att vi skulle anvÀnda oss av ett rymdskepp, men det var en annan typ av rymdskepp Àn det som senare blev vÄr logo. Det första rymdskeppet sÄg ut som en korsning mellan en glödlampa och ett rymdskepp som pryder ELO 2. Vi gillade idén och vidareutvecklade den.

Jag som alltid inbillat mig att det var pÄ grund av att du gillade science fiction!

– Jo, du har rĂ€tt, jag Ă€lskar science fiction, men jag gillar Ă€ven vetenskap och forskning rent generellt. Over here har vi till min stora glĂ€dje NASA Jet Propulsion Laboratory som jag Ă€r oerhört intresserad av och som jag snart ska besöka. Och nyss landade en rymdfĂ€rja hĂ€r i LA som just nu Ă„ker runt pĂ„ gatorna och visas upp, pĂ„ vĂ€g till sitt nya hem som Ă€r ett museum.

Ni turnerade med rymdskeppet pÄ scen!

– Ja, det var, med den tidens mĂ„tt mĂ€tt, en ganska avancerad teknologi. Det öppnade sig och vi stod dĂ€r inne och spelade till sista lĂ„ten dĂ„ det Ă„terigen stĂ€ngde sig. Det blev aldrig nĂ„gra extranummer, nĂ€r locket var pĂ„ plats var konserten slut. Det sĂ„g vĂ€ldigt coolt ut men det var ibland oerhört varmt dĂ€r inne. Faktum Ă€r att det ibland blev sĂ„ varmt sĂ„ att instrumenten stĂ€mde om sig, och det var ju inte sĂ„ lyckat.

Xanadu var en stor succé, har du inte funderat pÄ att skriva musik till andra filmer?

– Folk frĂ„gar mig faktiskt med jĂ€mna mellanrum om lov till att anvĂ€nda min musik i filmer och jag sĂ€ger alltid ja, om jag gillar filmen. Men jag inbillar mig sjĂ€lv att jag nĂ„gon gĂ„ng i framtiden kommer till att tacka ja till att skriva ett soundtrack till en film. Problemet med ett sĂ„dant uppdrag Ă€r att du tvingas arbeta ihop med en hel kommittĂ© med alla som Ă€r involverade i projektet, och det Ă€r vĂ€ldigt anstrĂ€ngande. Jag Ă€r inte helt övertygad om att jag skulle klara av just den biten med folk som lĂ€gger sig i och ber mig Ă€ndra Ă€n hĂ€r och Ă€n dĂ€r i musiken för att det ska bli ”rĂ€tt” för de 13 sekunder som musiken anvĂ€nds som bakgrundsmusik, för att dĂ€refter frĂ„ga om jag kan spela in ledmotivet igen! NĂ€r man vĂ€l gjort det sĂ„ Ă€ndrar nĂ„gon sig igen
 suck
 Men som sagt, om rĂ€tt förfrĂ„gan och ett bra manus dök upp sĂ„ skulle jag nog Ă€ndĂ„ faktiskt kunna tĂ€nka mig att göra det, trots att jag vet att det Ă€r en kĂ€mpig process.

Vad anser du sjÀlv Àr den största skillnaden mellan ELO och Jeff Lynne solo?

–      Ja du, pĂ„ dessa tvĂ„ nya album Ă€r det ju ingen större skillnad eftersom det Ă€r jag som skrivit alltsammans och spelar och sjunger allt sjĂ€lv, och ELO bestĂ„r ju numera enbart av mig och Richard. Vi umgĂ„s fortfarande och Ă€r kompisar frĂ„n den gamla ELO-tiden. SĂ„ skillnaden Ă€r inte speciellt stor numera.

PÄ Mr Blue Sky dyker en tidigare outgiven Point of No Return upp, med Byrds-ringande gitarr. Var har du haft den gömd?

–      Den skrev jag faktiskt redan för fem Ă„r sedan men fĂ€rdigstĂ€llde till just denna skiva. Min manager tjatar alltid pĂ„ mig om fler bonusspĂ„r, oavsett hur mĂ„nga bonusspĂ„r jag spelar in, och han ansĂ„g naturligtvis att Ă€ven denna behövde ett bonusspĂ„r. LĂ„ten utgĂ„r ifrĂ„n den stora bankkrisen, dĂ„ den trĂ„kiga historien började uppdagas och allt gick Ă„t pipan med ekonomin.

Det var alltsÄ ingenting som du hade förberett för Traveling Wilburys?

–      Nej, intressant att du nĂ€mner det. Jag har aldrig tidigare haft en tanke pĂ„ att de skulle kunna ha ett samband, men kanske i ett annat avskalat format


Har ni nÄgonsin diskuterat Traveling Wilburys volym 5?

–      Haha, den var bra den. Nej, det var Georges (Harrison) idĂ© att hoppa över tvĂ„an och gĂ„ direkt pĂ„ volym 3 för att pĂ„ sĂ„ vis göra volym 2 lite mytomspunnen och fĂ„ folk att fundera pĂ„ om det verkligen fanns en volym 2 nĂ„gonstans, och om nĂ„gon har den och kanske kommer att ge ut den nĂ„gon gĂ„ng! En lite barnslig idĂ© kanske, men det Ă€r sanningen bakom varför vi hoppade över volym 2.

Jag har alltid gillat dina produktioner och speciellt ditt trumljud, hur gör du?

– Jag har egentligen inget speciellt bra svar pĂ„ det. Jag gör som jag alltid gjort, det Ă€r vĂ€l det enda och mest sanningsenliga svaret jag kan ge dig pĂ„ din frĂ„ga. Jag vet att mĂ„nga anser att jag har ett eget sound som producent och visst, sĂ„ Ă€r det ju, men det enda jag har som regel Ă€r att jag gillar att hĂ„lla sĂ„ngen torr sĂ„ att den lĂ„ter riktigt nĂ€ra, och det enda reverb, om man nu kan kalla det för det, som jag tillĂ„ter pĂ„ sĂ„ngen Ă€r sjĂ€lvljudet i rummet som uppstĂ„r dĂ€r sĂ„ngen spelas in. Jag vet att det Ă€r sĂ€llsynt att man inte drĂ€nker sĂ„ngen i effekter. NĂ€r jag producerar andra artister sĂ„ producerar jag dem helt enkelt pĂ„ det viset som jag sjĂ€lv önskar att de lĂ„ter nĂ€r jag köper en skiva med dem.

Har du alltid klart för dig hur du vill att en sÄng ska lÄta nÀr du börjar pÄ den?

–      Ja, faktiskt. NĂ€r jag skriver en lĂ„t sĂ„ funderar jag alltid samtidigt pĂ„ hur sĂ„ngen ska arrangeras och hur stĂ€mmorna ska lĂ„ta, och nĂ€r det vĂ€l Ă€r dags sĂ„ gĂ„r jag inte omkring och funderar pĂ„ det speciellt lĂ€nge utan hela processen gĂ„r ganska snabbt. Oftast sker det kvĂ€llen innan jag ska spela in lĂ„tarna. DĂ„ bestĂ€mmer jag mig för hur de ska göras och nĂ€r jag vĂ€l testar det dagen dĂ€rpĂ„ sĂ„ brukar det alltid fungera, sĂ„ det Ă€r egentligen ganska okomplicerat.

Det Àr ju en gÄva att göra det pÄ det viset!

–      Ja, kanske! Alla har ju olika metoder och arbetssĂ€tt för att komma fram till resultat. Jag arbetar intensivt, snabbt och pĂ„ instinkt.

Hur gör du nÀr du kommer till studion med en ny sÄng i huvudet?

–      TillvĂ€gagĂ„ngssĂ€ttet Ă€r alltid detsamma. Det Ă€r oftast bara jag och teknikern i studion och musiken byggs upp frĂ„n grunden. Allt startar med ett tempo pĂ„ en metronom, dĂ€refter bygger jag upp lĂ„ten runt detta. StĂ€mmorna brukar jag fĂ€rdigstĂ€lla ungefĂ€r halvvĂ€gs in i lĂ„ten, dĂ„ brukar jag som regel fĂ„ klart för mig hur mycket plats sĂ„ngen tillĂ„ts att ta. SĂ„ng och stĂ€mmor fĂ„r anpassa sig efter instrumenten. Jag Ă€lskar verkligen att spela alla instrumenten sjĂ€lv, men inte alls av egoistiska skĂ€l utan helt enkelt för att jag tycker det Ă€r sĂ„ förbaskat roligt att spela i mitt enmansband.

Utöver dessa tvÄ plattor slÀpper du dessutom ett nytt soloalbum nÀsta Är!

–      Jag har Ă„tta lĂ„tar som Ă€r helt klara och som jag Ă€r vĂ€ldigt nöjd med, och just nu hĂ„ller pĂ„ med de övriga som ska vara med.

Om du skulle beskriva ditt nyskrivna material?

–      Hm, det Ă€r faktiskt ganska svĂ„rt att sĂ€tta fingret pĂ„ det eftersom det lĂ„ter lite annorlunda jĂ€mfört med vad jag gjort tidigare, mer varierat och som sagt inte direkt vad folk kanske förvĂ€ntar sig frĂ„n mig.

Dina produktioner funkar Ă„r efter Ă„r, de blir aldrig riktigt omoderna.

– Ja, det Ă€r jag vĂ€ldigt glad för, det pĂ„pekar folk ofta. LĂ„tarna spelas pĂ„ radio hela tiden trots att de Ă€r upp till fyrtio Ă„r gamla och det Ă€r jag vĂ€ldigt tacksam för. NĂ€r jag skrev lĂ„tarna sĂ„ var jag ju oerhört tacksam om de lyckades ta sig in pĂ„ listorna och jag hade absolut inte en tanke pĂ„ att de skulle spelas i framtiden pĂ„ radio. Men ofta fĂ„r jag höra att mina lĂ„tar fĂ„r folk att mĂ„ bra och kĂ€nna sig bra till mods, och det Ă€r ju nĂ„gonting som gör mig vĂ€ldigt glad. Ibland tror jag att det gĂ„r en sorts röd trĂ„d genom mina produktioner, utan att jag egentligen riktigt kan sĂ€ga vad den röda trĂ„den Ă€r.

Nytt album, dÄ Àr det vÀl dags att Äka pÄ turné!

–      Jag antar att du vet att jag inte Ă€r speciellt förtjust i att turnera, jag föredrar att turnera utan att resa nĂ„gonstans. Med dagens teknologi sĂ„ Ă€r det ju möjligt att möta hela vĂ€rlden hemma.

Jo, men det vore kul att fÄ se dig i Sverige med rymdskepp och allt.

– Ja, jo, men det Ă€r en sĂ„dan gigantisk apparat att ta sig ut pĂ„ vĂ€garna. Men det Ă€r verkligen lĂ€ngesedan jag besökte Sverige. Jag gillar hela Norden, sĂ„ jag fĂ„r vĂ€l helt enkelt försöka att bĂ€ttra mig pĂ„ den punkten.

Hur fungerade det med The Wilburys, jag antar att de inte var vana vid att det gick sÄ snabbt nÀr de spelade in!

–      Det var verkligen vĂ€ldigt okomplicerat med den inspelningen. Det var fem gitarrer som spelade samtidigt runt en metronom och om det behövdes sĂ„ gjorde vi det igen vilket innebar att vi pĂ„ tvĂ„ tagningar hade tio gitarrer, och det var egentligen den enda gĂ„ngen dĂ„ alla tvingades till att spela ihĂ„llande. NĂ€r vi vĂ€l gjort de akustiska gitarrerna sĂ„ Ă„kte vi hem till George i England och fortsatte att slutföra arbetet dĂ€r. Vi skrev lĂ„tarna pĂ„ tio dagar, men arbetet med att fĂ€rdigstĂ€lla dem gjordes i smĂ„ bitar Ă„t gĂ„ngen, och det tog ungefĂ€r ett par veckor att fĂ€rdigstĂ€lla dem helt.

Du gör en version av Roy Orbisons Running Scared pÄ Long Wave. Diskuterade du och Roy nÄgonsin hans musik och vad den betydde för dig?

– O yes, sĂ€ger Jeff, vördnadsfullt. Jag brukade be Roy spela sina lĂ„tar för mig enbart med sin akustiska gitarr, vilket han ocksĂ„ mer Ă€n gĂ€rna gjorde. Han sjöng vĂ€ldigt mjukt nĂ€r han framförde musiken bara tillsammans med sin akustiska gitarr, och det var sĂ„ vackert att lyssna pĂ„. Det var verkligen stort att sitta och fĂ„ höra Roy framföra sina lĂ„tar bara sĂ„ dĂ€r. Jag frĂ„gade Roy vilken som var hans egen personliga favorit av alla lĂ„tar han skrivit och han svarade att det var Running Scared. Och nĂ€r jag nu gjorde Long Wave sĂ„ funderade jag pĂ„ att det vore fantastiskt att göra en tolkning, en hyllning till Roy av hans personliga favorit pĂ„ plattan. Det var oerhört svĂ„rt för mig att sjunga lĂ„ten, inte bara för att jag skulle försöka matcha Roy. Vilket i sig Ă€r helt omöjligt, han var förmodligen runt 25 nĂ€r han sjöng den första gĂ„ngen, och jag insĂ„g hur svĂ„r den var att sjunga nĂ€r jag stod i studion med den. Jag korsade mina fingrar och hoppades pĂ„ det bĂ€sta. LĂ„ten Ă€r min hyllning till en vĂ€n som tyvĂ€rr gick bort alltför tidigt. Jag tycker det blev okej, det kommer ju aldrig att vara i nĂ€rheten av Roy Orbison, men det Ă€r trots allt min version av hans sĂ„ng.

Jag har förstÄtt att du gillar att spela ukulele!

– Jag Ă€lskar ukulele, man kan spela precis vad som helst pĂ„ en ukulele. Förutom att det Ă€r vackert och sĂ„ litet att det aldrig Ă€r i vĂ€gen, Ă€r det ett fantastiskt instrument. Det finns dessutom en banjolele med skinn som lĂ„ter vĂ€ldigt starkt om man spelar det rĂ€tt. Det var George som fick mig att förstĂ„ ukulelens storhet. Han samlade pĂ„ dem och köpte sĂ„ mĂ„nga att han höll igĂ„ng ukulelefabrikerna pĂ„ egen hand.

Du borde ge ut ett ukulele-album tillsammans med Tom Petty?

–      Ja varför inte? Jag fĂ„r vĂ€l ta upp det med Tom och höra vad han tycker om idĂ©n.

Har du nÄgonting som du kÀnner att du vill uppnÄ mer rent musikaliskt?

–      Jag har haft en lĂ„ng karriĂ€r, fĂ„tt vara med i samma band som mina hjĂ€ltar och dessutom producerat The Beatles, sĂ„ i Ă€rlighetens namn kan jag sĂ€ga: nej, jag har uppnĂ„tt allt jag kunnat drömma om och faktiskt mer dĂ€rtill.

Lars Yngve