Saturday October 23rd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Arkiv B

Arkiv B fortsÀtter sina strövtÄg i den psykedeliska filmhistorien med vad som skulle kunna kallas en systerfilm till den redan avhandlade The Trip. De kompletterar varandra sÄtillvida att medan nÀmnda film mer eller mindre Àr en instruktionsfilm i att ta LSD, tar Psych-Out likt en fattigmans-Shakespeare ett grepp om den kringliggande kulturen i form av en sedelÀrande tragedi.

Plats: Haight-Ashbury, San Francisco. Tid: sent 60-tal. Ämne: tunga syratrippar med Jack Nicholson och hans gĂ€ng av acid burnouts. Producent: Dick Clark!

Ja, ni lÀste rÀtt. Idag Àr knark lika med bajs enligt officiellt pÄbud, men 1968 var psykedelia sÄ hippt att t.o.m. den stomatolleende, slÀthyade ledaren för det kategoriskt dygdiga amerikanska tv-programmet American Bandstand sÄg det som ett smart karriÀrdrag att ge sig in bland LSD:ns talrika popkulturella utlöpare.

Visst – hippiekulturen och ”the summer of love” handlade inte bara om droger. Men man kommer inte ifrĂ„n, att det psykedeliska, alltsĂ„ den kĂ€nsla av mystisk förening och enhet som enklast frammanas medelst sinnesvidgande droger, var en betydelsefull katalysator för den tidens etik och estetik. Den utbredda vanan bland b-filmsregissörer att, om inte löpa linan ut med ren knarkspekulation som i denna film, sĂ„ Ă„tminstone kasta in en mer eller mindre malplacerad trippscen hĂ€r och var, bĂ€r syn för sĂ€gen.

Filmen inleds med ett hippt, kontrakulturellt fotomontage av demonstranter, atombomber och blommor, till tonerna av Strawberry Alarm Clocks underbart loja, drogade pop, som kommer att beledsaga oss filmen igenom och skÀnka de olika impressionistiska, hallucinogena scenerna en kÀnsla av drömsk verklighetsflykt.

Min sentida generations förvirrat genomromantiserade bild av Haight-Ashbury mĂ„las upp i alla regnbĂ„gens fĂ€rger. Tjejer i tunikor delar ut blommor och en gycklartrupp hoppar över gatan. Associationskranen skruvas pĂ„ för fullt. I bĂ€sta fall: ett icke Ă€nnu gentrifierat kreativt kaos med kĂ€rleken som ledstjĂ€rna och blomman som symbol; en Ă€rlig, spretig strĂ€van efter öppensinnig gemenskap och frihet. I vĂ€rsta fall: ett medelklassigt fejkbohemeri, en livsstilskommers dĂ€r en handmĂ„lad blomma pĂ„ ett kartongark kan sĂ€lja böcker till överpriser, precis som entreprenörer med griffeltavla idag krĂ€nger surdegsbröd till smĂ„borgarna för femtio kronor limpan. Ett överspĂ€nt poserande, möjligtvis – hey punk, where you goin’ with that flower in your hand? – I’m goin’ up to Frisco to join a psychedelic band. Troligtvis alltihop pĂ„ samma gĂ„ng. Men inte vĂ€rre.

En ung, vacker och döv Jenny, spelad av Susan Strasberg, har rymt hemifrĂ„n, anlĂ€nder till San Francisco pĂ„ jakt efter sin bror och övervĂ€ldigas av detta sprudlande hippiepanorama. DĂ€r kuskar en aningen för negativ och syrlig Jack Nicholson, alias Stoney, runt i en vilt mĂ„lad haschraket, som sjĂ€lvskriven ledare för det nĂ„got överĂ„riga psykedeliska bandet Mumblin’ Jim, vars stora hit Ă€r en undermĂ„lig efterapning av Purple haze. BlÄögd, storögd och full av förundran sugs Jenny in i en mĂ€rklig alternativvĂ€rld av gratisbutiker, blommiga kollektiv, kreativitet och snedtrippar, dĂ€r kristallerna dinglar och man klĂ€ttrar ut pĂ„ taket för att betrakta stjĂ€rnorna till de dĂ„siga tonerna av Rainy day mushroom pillow. Om man kryper in i det allra innersta, dunkla och mattbehĂ€ngda gemaket, kan man ha turen att rĂ„ka pĂ„ den sjĂ€lvgode ĂŒber-hippien Dave, som skĂ„dat djupare i sockerbiten Ă€n alla andra och vet att berĂ€tta att allt mĂ€nskligt, frĂ„n samlag till lönearbete, Ă€r fĂ„fĂ€nga sociala spel och inget annat. En dryg-budda som har rĂ€tt i sak, men som i sin iver att sprida Sanningen om lidandets upphörande lyckas göra alla nedstĂ€mda över sin egen otillrĂ€cklighet.

BerĂ€ttelsens motor Ă€r jakten pĂ„ brodern, Sökaren kallad. Den gĂ„r genom gator, kyrkor och en bilskrot, dĂ€r ett gĂ€ng sluskar och sportfĂ„nar gĂ„r till angrepp, drivna av ett maskulint hat mot bögiga freds- och kĂ€rleksbudskap. Men alltid tycks de ligga steget efter honom, och dessutom blir Jenny snart varse avigsidorna med det ”fria” livet. Hon finner sig inte tillrĂ€tta bland kackerlackor, travar av disk, sjĂ€lvupptagna, skenheliga gitarrister, frĂ€mmande karlar i sĂ€ngen och trakasserier pĂ„ gatan. I en gripande, nĂ€stan von Triersk scen, fĂ„r vi se hur hennes hatiska mor en gĂ„ng gjorde henne döv.

Visuellt Ă€r filmen underbar; en loppmarknadsmĂ€ssig fĂ€rgexplosion mĂ€ttad med kalejdoskopiska effekter, och Jennys eldfĂ€ngda tripp pĂ„ den fruktade hippiedrogen STP Ă€r en studie i hur man med minimala medel kan skapa en surrealistisk skrĂ€ckstĂ€mning. Men skrapar man pĂ„ den blommiga ytan, finner man en klassisk sedelĂ€rande melodram. Jenny Ă€r den Ă€delmodiga protagonisten, den ofördĂ€rvade hjĂ€ltinnan i en vĂ€rld av allehanda depravering. Stoney Ă€r en bluffhippie som döljer vanlig smĂ„borgerlig smĂ„skurenhet bakom batiktröjorna; all work and no weed makes Jack a dull boy … Dave, Ă„ sin sida, vill vĂ€l men saknar verklighetsförankring. Politiken glömdes bort direkt efter atombombsmontaget i inledningen. Krocken mellan madonnan och de reko killarnas alla fel och brister, djuriska drifter och droger, gör att vi sugs ned i en elĂ€ndesspiral som tar sin nĂ„got forcerade kulmen i en natt dĂ„ Jennys bror, hög som ett hus, brĂ€nner sig till döds, varpĂ„ Dave blir rammad av en bil pĂ„ Golden Gate. Hans sista ord: ”Reality is a deadly place. I hope this trip is a good one.”

Och trots den pÄklistrade sensmoralen och Hollywood-tragiken, har vi hÀr halvannan timmas tÀmligen habil verklighetsflykt.

Robert Huselius, radioaktivist