Sunday December 8th 2019
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Tracy Thorn

Tracy Thorn utgör tillsammans med sin make Ben Watt duon Everything but the Girl, som fick ett våldsamt genombrott med den vemodiga singeln Missing 1995,efter det att låten centrifugerats några varv i Todd Terrys våldsamt dansgolvssvängiga bpm-apparater. Till tonerna av låten är det inte speciellt svårt att se Tracy stående med rinnande mascara i regnblandad blåst, väntande på bussen, längtande hem till köksbordet, och i tårar skållande en tepåse till underkastelse med kokande vatten. Tracys sorgsna ögon, mejkade läppar och hängande mungipor ger intrycket att hon är en av musikindustrins mest sorgsna personligheter, en roll hon för övrigt axlat genom hela sin karriär med bravur. Därför blir jag förvånad över hennes spontana PG Tips-skratt. Det är något av en högoddsare att Tracy ger ut Tinsel and Lights, ett album med jullåtar. Just därför känns det intressant. Hon har valt bort de traditionella jullåtarna och har spelat in egna favoriter innehållande orden ”kyla” eller ”snö”. Ett värdigt julalbum som, hör och häpna, kan spelas även efter julen.

Om du tittar tillbaka på Missing och vad den betytt för dig, hur ser du på den nu?

– Jag tänker väldigt sällan på låten, faktiskt. Jag är naturligtvis stolt över den, ungefär på samma sätt som man känner stolthet över sina barn, men precis som med ens barn så måste man någon gång släppa tyglarna och låta sin musik leva ett självständigt liv. Det är så jag känner med Missing, att den lever ett eget liv. Men då och då kan jag förundras över låten och känna: Wow. Det är min låt!

Tinsel and Lights, är det en julskiva för folk med brustna hjärtan?

– Ja, så skulle man kunna beskriva skivan, lite kort.

Kriteriet för vilka låtar du skulle spela in?

– Jag utgick helt enkelt från låtar som jag själv gillar, inte de mest traditionella utan mer låtar som är säsongsbetonade men som inte är alldeles uppenbara jullåtar.

Hur minns du dina egna barndomsjular?

– Väldigt traditionella. Det är ju det som julen handlar om: att föra en tradition vidare.

Vilka låtar utgjorde soundtracket till er familjs jular?

– Varje julafton började på samma sätt, med att min mor snurrade igång Happy Christmas, War is Over, på hög volym. Och just den är den absolut värsta jullåt jag kan höra, men jag vet ju också varför det är så!

Vad tycker du om Do They Know it’s Christmas?

– Jag sprang ut och köpte skivan precis som alla andra gjorde, för den goda sakens skull. Men jag kan inte påstå att jag är så förtjust i den. Men låten var viktig och tack vare den öppnades världens ögon en stund och gjorde folk uppmärksamma på en stor katastrof, och på vikten av hjälp. Ett hedervärt och viktigt initiativ.

Sjunger ni jullåtar hemma?

– Javisst! Våra barn gillar att sjunga och de körar till och med på låten Joy på skivan.

Nästa år ger du ut boken Bedsit Disco Queen?

– Ja du, det var en resa att skriva. Jag valde att skriva den sanningsenligt och berättar även om saker som gått riktigt fel i karriären. Det är ju ofta saker som går fel som så småningom leder fram till nya vägar och nya möjligheter.

Kommer ni att spela in nytt material med Everything but the Girl under 2013?

– Tveksamt. Både Ben och jag har fullt upp på varsitt håll, och det är svårare än vad man tror att leva och arbeta tillsammans. Vi håller det öppet för framtiden men som sagt, det finns ännu inga planer på någonting nytt med Everything but the Girl.

Lars Yngve