Monday October 26th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

KULTDRINKAR

Text: Björn Wallde.

Bild: Johan Holmquist.

– En Dry Martini, shaken, not stirred.

Kult?

Ja
 (tyvÀrr).

Det Àr naturligtvis Bond, James Bond, som stÄr för kultbestÀllningen och den har han vÀl fÄtt Àta upp Ätskilliga gÄnger i drink-, film- och litteraturhistorien med benÀgen hjÀlp av cocktailexperter av alla sorter frÄn proffs till populÀrhistoriskt inriktade journalister med smak för det goda livet, d.v.s. pop, rock, mat och cigarrer; en Dry Martini ska man röra, inte skaka och framförallt ska det narurligtvis vara gin i den och inte vodka. Har Bond, som sÄ ofta utger sej för att vara finsmakare nÀr det gÀller vin, sprit, champagne, gÄslever, bilar, eau-de-cologne (för mÀn) och pistoler, egentligen ingen koll alls? En kÀllkritisk granskning av vad den Bondkultifierade Dry Martinin egentligen bestÄr av och hur mycket det sups överhuvudtaget, och vad, ger följande intressanta och lÀrorika resultat.

I den första Bondagentromanen Casino Royale fĂ„r man vĂ€nta Ă€nda till sidan 37 i Pan Books pocketupplaga 1955 innan det Ă€ntligen börjar bli dags för en drink. Men det blir sensationellt nog ingen kultmartini. Bond bestĂ€ller en Americano i baren pĂ„ Hotel Hermitage i Monaco. (Lika delar Campari, röd vermouth och ett stĂ€nk club soda i ett Old Fashioned glas, gĂ€rna med en liten apelsinskiva som garnering). Bond ser sej omkring i den eleganta baren. MĂ€nnen dricker kvartsflaskor champagne (!), damerna dricker Dry Martini (!!). ”Moi, j’adore le ’Dry’, kvittrar en lokal fransyska. ”Fait avec du Gordon’s , bien entendu,” annonserar hennes lĂ€tt sliriga vĂ€nnina Daisy. ”D’accord, Daisy. Mais tu sais, un zeste de citron
”

SĂ„ lĂ„ngt fĂ„r man alltsĂ„ intrycket att Dry Martini Ă€r för damer och kanske inget för manschauvinisten 007 James Bond eftersom han tio sidor senare Ă„terigen avstĂ„r frĂ„n sin förmenta favoritdrink och istĂ€llet sveper en whisky ”on the rocks” (citat-tecknen Ă€r Bonds) utan nĂ€mnande av varumĂ€rke. SĂ„ smĂ„ningom (sid. 51) bestĂ€ller Bond för första gĂ„ngen i vĂ€rldshistorien den drink som Ă€nnu i denna dag sĂ„ ikonografiskt förknippas med hans gestalt. Han befinner sej i baren pĂ„ kasinot i Monte Carlo. Han har nyss trĂ€ffat CIA-agenten Felix Leiter (en roll som för evigt Ă€r fförknippad med Rik van Nutter, Anita Ekbergs gamla ex) och han sĂ€jer ordagrant: ”A dry martini. One. In a deep champagne goblet”. VĂ€rlden hĂ„ller andan, sedan kommer det: ”Just a moment.”  VanudĂ„! Har han Ă€ndrat sej? Ja, uppenbarligen. Han redogör i detalj för vad han vill ha: tre delar Gordon’s, en del vodka, en halv del Kina Lillet. Skakas vĂ€l. TillsĂ€tt ett stort tunt citronskal. ”Gosh”, utbrister Leiter. Det kan tillĂ€ggas att Kina Lillet var ett ganska bittert aperitifvin med genomtrĂ€ngande apelsinsmak, numera inte sĂ„ bittert. Bond Ă€r jĂ€ttenöjd med sin drink och pĂ„talar lite lillgammalt att han gĂ€rna hade velat ha vodka gjord pĂ„ spannmĂ„l istĂ€llet för som nu potatis och sĂ„ undslipper han sej en kamratlig grovhet, som har och göra med ett oerhört skabröst beteende gentemot vanliga flugor, riktad till den impade bartendern som glatt flinar tillbaka. Bond funderar pĂ„ patentansökan och döper sĂ„ smĂ„ningom den egendomliga drinken till Vesper. För övrigt verkar det ju inte klokt att bestĂ€lla en Dry Martini i ett djupt champagneglas, alltsĂ„ ett sĂ„dant glas fransoserna kallar flĂ»te (flöjt). I sĂ„dana dricker fransoser och hela övriga Europa champagne, medan amerikanerna Ă€r kloka nog att hĂ„lla sej till breda, grunda glas, som avleder de förbannade bubblorna pĂ„ ett behagligt sĂ€tt.

Det blev alltsĂ„ ingen Dry Martini den gĂ„ngen heller. NĂ€, man fĂ„r plöja igenom hela fyra agentromaner till innan han Ă€ntligen kommer till skott (ev. vits ej avsedd) i Dr. No och dĂ„ har han redan hunnit fĂ„ i sej en Martini, vad den innehĂ„ller sĂ€js inte, men den beskrivs i alla fall som ”shaken and not stirred” i Diamonds Are Forever utan att man fĂ„tt avnjuta den klassiska bestĂ€llningsfrasen i direkt anföring. Till Martinin serveras nĂ„gra citronskal i ett vinglas. Bond vrider ur tvĂ„ av dem och lĂ„ter dem sakta sjunka till botten i drinken. Denna procedur utspelar sej tillsammans med en viss fröken Tiffany Case (fiffig produktplacering med den fördelen att den pĂ„ ett naturligt sĂ€tt kan upprepas hela boken igenom) pĂ„ alla kultstĂ€llens heliga moder, kulthakens gyllene Mecka, nĂ€mligen 21 Club pĂ„ 52:a gatan i New York City. HollywoodstjĂ€rnornas speciella hang-out sedan 20-talets speakeasy-tid och Ă€nda fram till vĂ„ra dagar; ett oslagbart kultstĂ€lle. Och dĂ„ ska man veta att bara nĂ„gra sidor tidigare har Bond svept nĂ„gra Martinis pĂ„ Sardi’s pĂ„ 44:e gatan, ett kultstĂ€lle fullt i klass med 21 fast kanske mer med betoning pĂ„ BroadwayskĂ„disar och författare. Det Ă€r Felix Leiter som bjuder och som en liten överraskning har drinkarna blandats med Cresta Blanca vermouth frĂ„n Kalifornien. ”Best Vermouth I ever tasted” tycker Bond. Vi kan inte bedöma Bonds smakpreferenser eftersom tillverkningen av Cresta Blanca upphörde i början av 1970-talet, men enligt dĂ„tida annonser skulle vermouthen ifrĂ„ga vara ”created especially for the Dry Martini”. Inom parentes kan tillĂ€ggas att Bond tagit sej till USA frĂ„n okĂ€nd flygplats i London via Shannon, Irland. DĂ€r, pĂ„ Shannon Airport, intog han den obligatoriska Irish Coffee som uppfanns pĂ„ Shannon – OK, Foynes mittemot, men det var en flygplats för stora sjöflygplan som landade pĂ„ floden dĂ€rstĂ€des. SĂ„dana flygplan finns inte lĂ€ngre och Foynes Ă€r nerlagt, dĂ€rför Ă€r det Shannon som gĂ€ller för Irish Coffee (hĂ€ll kaffe  i en mugg eller ett tjockt glas, tillsĂ€tt  tvĂ„ teskedar farinsocker, stjĂ€lp i ordentligt med Jameson’s Irish Whiskey, vispad grĂ€dde hĂ€lls försiktigt över baksidan pĂ„ en matsked ner i kaffet sĂ„ att flyter ovanpĂ„ kaffet). Irish Coffee en kultdrink som klippt och skuren för den moderna kaffe-latte mĂ€nniskan. En svensk variant heter kaffegök och bestĂ„r av renat brĂ€nnvin plus kaffe i helt fria proportioner. OvĂ€rderlig i den smĂ€llkalla svenska vintern som t.ex. i den roliga vitsen frĂ„n Roslagen: ”Fryser du, h’Österman?” ”Ja,tack.”

SĂ„ lĂ„ter det förvisso inte nĂ€r Dr. No frĂ„gar James Bond vad han vill ha och han för första gĂ„ngen Ă€ntligen fĂ„r uttala den kultförklarade repliken ”shaken, not stirred”. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter det ordgrant: And I would like a medium Vodka dry Martini – with a slice of lemon peel. Shaken and not stirred, please. I would prefer Russian or Polish vodka.” Det Ă€r alltsĂ„ inte en Dry Martini han bestĂ€ller utan nĂ„got han kallar Vodka dry Martini. Hur ska man tolka den preciseringen tillĂ€gget av vodka utgör i förhĂ„llande till alla Martinis i de fem tidigare böckerna? Har det varit vodka i de ocksĂ„? Eller ibland gin och ibland vodka utan nĂ„gon som helst ordning? Att han blandar bĂ„de gin och vodka under namnet Vesper, det vet vi ju. Man bör ocksĂ„ lĂ€gga mĂ€rke till det lilla oskyldiga ordet ”medium” i bestĂ€llningen. Det kan ju för all del syfta pĂ„ drinkens storlek, men inom den internationella mixologin kan det ocksĂ„ i liknande sammanhang betyda – ve och fasa: hĂ€lften röd och hĂ€lften vit vermouth. Gosh!

NÀr sedan filmerna kom och kultfrasen myntades ledde detta till total förvirring över hela vÀrlden. DÄ kunde man bestÀlla en Dry Martini i dess hemstad New York och fÄ den fullstÀndigt vansinniga frÄgan av bartendern om det skulle vara gin eller vodka. Till rÄga pÄ allt serverades drinken med glaset fullt av is. Men det var inte James Bonds fel.

Dry Martinins ursprung Ă€r höljt i dunkel. I mitten av 1970-talet dök det upp en skojare vid namn John Doxat som pĂ„stod att Dry Martinin uppfanns av bartendern Martini-nĂ„nting pĂ„ The Knickerbocker Hotel vid 42:a gatan i New York. Doxat redogör i sin bok med den fyndiga titeln Stirred – Not Shaken med ganska stor detaljrikedom hur det gick till vid det historiska tillfĂ€llet. Det Ă€r ungefĂ€r lika förtroendeingivande lĂ€sning som vilken historieberĂ€ttlse som helst av t.ex. Herman Lindqvist eller Erich von DĂ€niken, om nĂ„gon minns honom. Skillnaden Ă€r vĂ€l att Doxat försöker vara rolig, vilket man dĂ€remot inte kan beskylla allvarsmĂ€nnen Lindqvist och DĂ€niken för.

Det finns alltsÄ ingen kÀlla som tÄl en kritisk granskning. DÀremot finns det mÀngder av drinkrecept i urÄldriga drinkböcker med rötter i den tid dÄ man började blanda s.k. cocktails. NÀr och var man började med det Àr i sin tur höljt i Ànnu större dunkel inte minst pÄ grund av de fantastiska skrönor som florerar i Àmnet. Ett kulturhistoriskt trÀsk. Inte ens sjÀlva ordet cocktail har fÄtt en vetenskapligt godtagbar förklaring.

Men tÀnker man efter Àr det vÀl inte heller vetenskapligt bevisat vem som uppfann moderna kultdrinkar som UbÄt (en sexa JÀgermeister sÀnks ned i en stor starköl med glas och allt) eller Tequila Knack (en del Tequila fyra delar champagne, snÄljÄpar tar Pommac, hÀlles i ett stort stabilt dricksglas, sÀtt handen över glaset och slÄ det i bordet med en ordentlig smÀll, svep) Eller den amerikanska kultklassikern Egg Nog som Àr sÄ god sÄ hÀr i juletider (skaka vÄldsamt 1 Àgg, 4cl rom/bourbon/konjak eller sherry och 1,5 dl mjölk, sila upp i highball-glas, sprinkla över riven muskotnöt).

Trots det dunkla kunskapslĂ€get vĂ„gar man sej nog Ă€ndĂ„ pĂ„ en gissning att det började blandas straka drycker ganska sĂ„ friskt ungefĂ€r vid mitten av 1800-talet, i USA nota bene, och dĂ„ inte bara för att fĂ„ sej ett vĂ€lsmakande jĂ€rn, utan ocksĂ„ för att bli av med en otĂ€ck hosta eller irriterande tunnhĂ„righet. För att fĂ„ till den rĂ€tta medicinsmaken blev det mycket populĂ€rt att koka ihop rötter, torra buskar och bark frĂ„n exotiska trĂ€d till en bitter dekokt som fick utgöra kamouflage för ett mera lustfyllt huttande. Piffa upp det hela med en skvĂ€tt whiskey och en sockerbit och du har en Old Fashioned, en av de Ă€ldsta nu levande cocktails, som nydligen fĂ„tt ett rejĂ€lt uppsving pĂ„ grund av trendsĂ€ttande TV-serier och barer stateside. (HĂ€ll tvĂ„ teskedar sockerlag i ett Old Fashioned-glas,  stĂ€nk i tre stĂ€nk Angostura, blanda vĂ€l, hĂ€ll i cirka 3 cl whiskey – rye eller bourbon – och rör omsorgsfullt, lĂ€gg i en krossad isbit och fyll sedan upp med whiskey, garnera med ett rött cocktailbĂ€r). SĂ„ smĂ„ningom dyker det upp spridda recept bestĂ„ende av whiskey och röd alltsĂ„ söt vermouth i olika proportioner med eller utan nĂ„gon bitter tillsats och hĂ€r anar vi ursprunget till Dry Martinin. Ett sĂ„dant embryo Ă€r Manhattan. (En del röd vermouth, tvĂ„ delar whiskey, ett stĂ€nk Angostura, röres med is). DĂ€rifrĂ„n Ă€r steget inte lĂ„ngt till en gin och röd vermouthblandning i stora glas med bitters och likörer och nĂ€var med socker. Mycket populĂ€rt i slutet av 1800-talet. En naturlig reaktion mot denna sötsliskiga mixtur blev den enkla blandning av gin och vitt torr vermouth plus en vĂ€lsmakande oliv som gĂ„r under namnet Dry Martini. No more, no less. Proportionerna ska vara ungefĂ€r 7 till 1 och ska röras med iskuber i tillbringare och serveras i vĂ€l kylda cocktailglas pĂ„ fot, breda och grunda.

Kult?

Absolut.

God jul.