Thursday January 23rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Vad göra?

Text: Thomas Millroth: Det Àr mörkt och mÀnniskorna verkar huttra pÄ trottoarerna. Egentligen Àr inget fel med den mörka Ärstiden, bortsett frÄn att jorden ska gÄ under i Är enligt Maya-kalendern. Att detta lÀr intrÀffa pÄ min namnsdag kÀnns onekligen litet snopet.

I den uppkomna situationen vÀljer jag att göra som vanligt. Jag söker upp lÀmpliga platser och sysselsÀttningar.

Varje morgon jag svettas pĂ„ gymmet, tĂ€nker jag att tragglandet ger utdelning. SĂ„ hĂ€r Ă„rs Ă€r det ofta för dĂ„ligt vĂ€der att löptrĂ€na lĂ€ngs Öresund, vilket annars Ă€r ett Ă„terkommande glĂ€djeĂ€mne. Men ocksĂ„ det banala löpbandet kan ge oanade upplevelser. Som underhĂ„llning brukar amerikanska relationskomedier med unga vackra mĂ€nniskor visas i nĂ„gra monitorer i redskapshallen. Ljudet Ă€r avstĂ€ngt för att inte störa den spolformade gymnastikmusik, som ska ackompanjera trĂ€ningen av vĂ„ra muskler. Eftersom dessa komedier ibland Ă€r otextade kan det vara rĂ€tt roande att titta och försöka fylla i replikerna sjĂ€lv. I dag handlade det om en grupp yngre giftaslystna kvinnor ur medelklassen. Att de var giftaslystna förstod jag, dĂ„ de rusade ivĂ€g till en butik, som realiserade brudklĂ€nningar. Först trĂ€ngdes de i kön med andra köpsugna kvinnor, en kö som bara den kunde vara ett freudianskt fynd. Alla störtade in i butiken, och vĂ€l inne knuffades och slogs de med andra unga kvinnor om de baraxlade klĂ€nningarna. Bara axlar!? HĂ€r blev jag litet stĂ€lld. TĂ€nk om det inte var bröllopsklĂ€der det handlade om. DĂ„ hade jag svĂ„rt att förstĂ„ den poĂ€ng jag trodde mig ha rĂ€knat ut. Att klĂ€nningarna var Ă„trĂ„vĂ€rda framgick, dĂ„ de slogs om dem pĂ„ golvet. NĂ„gon fick dĂ€ng och förlorade sitt byte till en av vĂ„ra huvudpersoner, som triumferande förde det till kassan. Det oprovocerade vĂ„ldet förvĂ„nade mig. Avsnittet verkade ovanligt rĂ„tt, sĂ€rskilt som det öppet propagerade för en stark heteronormativitet. Vad var det för syn pĂ„ familj och vĂ„ld som fördes fram? Kanske var anslaget kritiskt. Antagligen inte att döma av den stumma dramaturgin. Jag skulle nog inte rekommendera nĂ„gon minderĂ„rig att se detta komediavsnitt utan vuxet sĂ€llskap.

SÄdant upplever jag pÄ gym. Men umgÀnget med skivstÄng och hantlar ger ocksÄ fina upplevelser. De goda idéerna brukar dyka upp efter tjugo minuter och jag kommer överens med min kropp att fördriva mörker och spleen med att anteckna, skriva, sippa vin och kura med tankarna pÄ trevliga platser.

SĂ„ hĂ€r Ă„rs Ă€r det vĂ€ldigt viktig var jag befinner mig för att Ă€gna mig Ă„t tanke och skrift. Det Ă€r förresten alltid viktigt. En som vet besked om det Ă€r författaren Claes Hylinger. SĂ„ hĂ€r berĂ€ttar han om ett av sina vackra fynd: ”Ett av mina nöjen i Paris var att Ă„ka in till Quartier Latin pĂ„ kvĂ€llen, gĂ„ pĂ„ cafĂ©, gĂ„ pĂ„ bio, och besöka bokhandeln La Joie de Lire som var öppen till midnatt. Jag gjorde flera fynd dĂ€r, bland annat en pocketbok med dikter av Omar Khayyam illustrerad med persiska miniatyrer. Jag visade den för min granne pĂ„ Svenska huset, en svart kille frĂ„n Kongo, som jag brukade jogga tillsammans med. Han blĂ€ddrade i den och sa: DĂ€r har du gjort ett kap, Claes! Du har fĂ„tt en vacker bok för en billig penning.”

Besök pÄ olika lokaler krÀver en anteckningsbok i fickan. Min Àr röd med apelsinfÀrgade sidor och ett glansigt band att utmÀrka sidor med. Den Àr en superstark magnet pÄ tankarna. Raderna ser orden slingra sig fram. Ibland gÄr det sÄ fort att jag inte kan lÀsa efterÄt. DÄ fÄr jag gissa, och det Àr intressant nog.

DÄ jag för ett tag sedan fick ett sms om en konsert i Galleri Ping Pong i min nya hemstad Malmö, sade jag till mig sjÀlv: Thomas, hÀr har du ett riktigt fynd!

Galleri Ping Pong har verkligen atmosfÀr. Jag vet inte hur mÄnga utstÀllningar jag sett dÀr, alla har varit vÀrda besöket. Och ett insiktsfullt samtal med konstnÀren eller galleristen har alltid kommit som extra intellektuell bonus. EfterÄt har sprÄktÄget rusat ivÀg över raderna i anteckningsboken. DÀrför tycker jag det var vÀlförtjÀnt nÀr galleriet för ett tag sedan rankades som nummer ett bland Malmös gallerier, Àven om jag Àr motstÄndare till bÄde topplistor, omröstningar och tÀvlingar.

Denna hÄglösa grÄmulna söndag leddes jag dit av sms:et. Tio- tolv personer var redan dÀr, i det nÀrmaste fullsatt med andra ord. KonstnÀren Kristina Matouschs pleixglasskulpturer veks in mot vÀggen, medan musikerna Anders Lindsjö och Fred Lonberg Holm gjorde sig beredda i ett hörn.

Inget Àr sÄ pirrigt som det lÄgmÀlda surret före en konsert. Snart hade musikerna vankat runt och smÄpratat tillrÀckligt. Affe, som Lindsjö brukar kallas, tog gitarren i knÀt, och Fred grenslade cellon. Det dÀr initiala knastrande, knirriga ljudet i improvisation har jag hört sedan urminnes tider, dvs 70-talet. Av det fÄr jag samma ilande kÀnsla som pÄ ett bibliotek med nyinkomna böcker. Ibland stannar musikknastret bara av, för att musikerna inte kommer lÀngre med varandra, men Affe och Fred skalade barken av musiktrÀdet och nÄdde snabbt in till den glansiga stammen. Med hjÀlp av en flaskbotten pÄ gitarrens hals, svirrande toner pÄ cellon flödade plötsligt musiken över. Precis sÄ nyfunnen och kalvigt yster som impro Àr i bÀsta stunder. Dess svaghet Àr trött rutin och dess styrka Àr nymornad nyfikenhet. Hos impromusiker Àr det inte viktigt att visa upp hantverket och den blÀndande rutinen, det Àr att komma till bords som om de aldrig Àtit förr.

Denna eftermiddag var verkligen ett fynd. Min blyertspenna gled över raderna i blocket tills udden var trubbig. EfterÄt tydde jag krÄksparkarna och lÀste nÄgot om musik utan metaforer, och att vi bara brukar höra vad vi minns, men hÀr hörde jag hela tiden i stunden vad Affe och Fred gjorde. Och efterÄt fanns ett nytt minne att kÀnna sig runt i. SÄdan Àr denna musik. Nöjer mig med det, ögnar över alla orden, som ramlar runt pÄ sina rader i anteckningsboken. Ord sviker ofta, de Àr ÄtervÀndsgrÀnder, eller gÄr upp i rök. Men litet brandrök mÄste dröja kvar till nÀsta gÄng.

NÀr Anders Lindsjö och Fred Lonberg Holm inför den entusiastiska publiken avslutade med ett kort stycke som surrade som ettriga sommarinsekter i höstmörkret, drog jag andan för att behÄlla sÄ mycket energi det gick frÄn denna eftermiddag.

Nu gnistrar i minnet de litet kÀrva ljuden frÄn gitarr och cello i akrylglasskulpturerna, som vikts in mot vÀggen. Och jag tycker om att förestÀlla mig att dessa ljudskÀrvor kommer finnas kvar dÀr ocksÄ sedan Kristina Matousch monterat ner dem. Undrar om hon kommer mÀrka nÄgot av musikens trolleri i ateljén? Vart skulle annars alla dessa toner ta vÀgen?

Jag mĂ„ste röra mig mellan goda rum. NĂ„got som Claes Hylinger vet berĂ€tta om. HĂ€r Ă€r nĂ„gra tĂ€nkvĂ€rda konstateranden av honom: ”Ibland sĂ„gs vi ofta pĂ„ Columbus, oftare pĂ„ PĂ€rlan – eller Skansens PĂ€rla som krogen egentligen hette. Den lĂ„g vid Skanstorget.”

Eller: ”SĂ„ fort jag kom in i dunklet pĂ„ puben Tipperary kĂ€nde jag att det hĂ€rskade en sĂ€rskild frid i denna lokal. Det var en frid som jag kĂ€nde igen frĂ„n danska ölkafĂ©er och finska krogar.”

Vad skulle inte Hylinger kunna notera pÄ Sjöbo GÀstgifvaregÄrd? Ett stÀlle som alltid Àr vÀrt en utflykt.

Det ligger majestÀtiskt mitt i byn, detta pampiga hus, dÀr matsalen har kvar sin stuckatur och sina gamla paneler. Jag höll pÄ att skriva, att ocksÄ matsedeln var ursprunglig. Men det Àr vÀl inte helt sant, Àven om den goda, vÀllagade husmanskosten dominerar. Förnyad med ett alltid lika förnÀmligt salladsbord och uppdukade efterrÀtter som heter duga.

Utanför skiner solen över de höstgula trÀden. En barnfamilj har gjort en trevlig utflykt till matsalen, en liten flicka tar extra mycket av ananasen frÄn salladsbordet. MÄnga dricker mjölk frÄn den stora behÄllaren bredvid vattenkarafferna. En ensam herre bestÀller in ett par öl och dagens. I vinkylen ligger flaskor och vÀntar. Det Àr ett fantastiskt rum, dÀr det kÀnns som om mÀnniskor alltid kopplat av och Àtit hÀr.

Det gör inget att bord och stolar Àr litet banalt nya. Stuckaturen och panelen, som ocksÄ strÀcker sig ovanför de höga dörrarna, ger det en oemotsÀglig atmosfÀr. HÀr Àr det lÀtt att ta upp min röda anteckningsbok och lÀgga den bredvid tallrik och glas pÄ bordet. Upp med pennvÀssaren ur fickan, fram med faber castell.

Blyertsen ristar ord om min barndoms Vittsjö, jÀrnvÀgsstationen som inte lÀngre finns, deras gÀstis och parken med Ànder.

Den energi som vÀrmer mig i Sjöbo Àr tidlös, inga aktuella Àmnen dyker upp. Jag tÀnker inte pÄ en viss konsert eller ett visst konstverk, men börjar grubbla pÄ konst och improvisationsmusik i största allmÀnhet.

Och det svekfulla minnet, som jag ju Àgnar sÀrskild uppmÀrksamhet pÄ dessa olika platser dÀr jag lÀgger en bok eller ett anteckningsblock pÄ bordet. Innan jag betalt notan har jag kommit pÄ en bok jag vill lÀsa om.

Det fĂ„r bli Claes Hylingers lilla mĂ€sterverk ”KvĂ€llarna pĂ„ PĂ€rlan”, dĂ€rför att det nyckfulla minnet bjöd mig pĂ„ en sentens ur den boken: ”Allt jag har berĂ€ttat hĂ€r Ă€r sant. Mycket som jag inte har berĂ€ttat Ă€r ocksĂ„ sant.”

Det avgjorde saken. DÄ jag letat fram boken i bokhyllan mÄste jag fundera ut en ny lokal, dÀr jag kan lÀsa den.

PÄ vÀgen hem frÄn Sjöbo funderar jag pÄ tvÄ saker. Det ena Àr hur denna text hÀnger ihop med musiken jag hörde pÄ Ping Pong, för det gör den. Det andra Àr att skaffa cykel. Eftersom jag vill kunna ha hunden med mig stÄr valet mellan en sÀker korg för djur att hÀnga pÄ styret eller en tandemcykel. Jag beslutar mig för att det ÀndÄ Àr bÀst att vÀnta med inköpet tills efter min namnsdag.

Jag tÀnker att ocksÄ det dilemmat hÀnger ihop med den musik som undviker givna lösningar. Eller finner det ovÀntade i det banala.