Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

GAZA, VÄRLDENS STÖRSTA FRILUFTSFÄNGELSE


Text: Noam Chomsky.

Man behöver bara tillbringa en enda natt i fÀngelse för att fÄ en aning om vad det Àr att leva under en yttre makts kontroll.

Och man behöver bara vistas i Gaza under en dag för att förstÄ nÄgot om hur det mÄste vara att försöka överleva i vÀrldens största friluftsfÀngelse. Cirka en och en halv miljoner mÀnniskor pÄ ungefÀr 360 kvadratkilometer utsÀtts för slumpÀssig terror och godtyckliga bestraffningar, med det enda syftet att förödmjuka och förnedra dem.

Grymheten tjĂ€nar till att krossa palestiniernas hopp om en drĂ€glig framtid, och rasera det övervĂ€ldigande globala stödet för en diplomatisk lösning som garanterar grundlĂ€ggande mĂ€nskliga rĂ€ttigheter. De israeliska politiska ledarna har nyligen tydligt visat sin övertygelse nĂ€r de varnade för att de skulle ”bli vansinniga” om palestiniernas rĂ€ttigheter ens fĂ„r ett begrĂ€nsat erkĂ€nnande frĂ„n FN.

Hotet att “bli vansinnig” (“nishtagea”), det vill sĂ€ga att sĂ€tta hĂ„rt mot hĂ„rt, har djupa rötter som gĂ„r tillbaka till 1950-talets regering under Arbetarpartiet, och till det beslĂ€ktade ”Samsonkomplexet”: Om vi inte fĂ„r som vi vill, sĂ„ raserar vi templets murar.

För trettio Ă„r sedan lĂ€mnade israeliska politiska ledare, inklusive nĂ„gra kĂ€nda ”hökar”, en chockerande rapport till premiĂ€rminister Menachem Begin: BosĂ€ttare pĂ„ VĂ€stbanken utförde regelbundna ”terroraktioner” mot araberna som bodde dĂ€r, utan att fĂ„ nĂ„got som helst straff.

Den framstĂ„ende militĂ€ra och politiska analytikern Yoram Peri förfĂ€rades över uppgifterna och skrev att det verkade som om den israeliska armĂ©ns uppgift inte var att försvara staten utan ”att krossa oskyldiga personers rĂ€ttigheter bara för att de Ă€r Araboushim (en grovt rasistisk benĂ€mning) som bor i omrĂ„den som Gud har lovat oss.”

Just invĂ„narna i Gaza utsĂ€tts för sĂ€rskilt grym bestraffning. För trettio Ă„r sedan beskrev advokaten Raja Shehadeh i sina memoarer ”The Third Way” hur hopplöst det kĂ€ndes att försöka försvara grundlĂ€ggande mĂ€nskliga rĂ€ttigheter i en lagstiftning som Ă€r utformad för att detta ska misslyckas. Han skriver om sina egna erfarenheter nĂ€r han, som en Samid, ”en orubblig”, bevittnade hur brutala ockupanter förvandlade hans hem till ett fĂ€ngelse och han inte kunde göra nĂ„got annat Ă€n att ”uthĂ€rda”.

Situationen har förvÀrrats sedan dess. I Osloavtalet, som firades med pompa och stÄt nÀr det tillkom 1993, faststÀlldes att Gazaremsan och VÀstbanken Àr en territoriell enhet. DÄ hade USA och Israel redan börjat förverkliga sina planer att separera Gazaremsan och VÀstbanken för att förhindra en diplomatisk lösning och bestraffa Araboushim i bÄda omrÄdena.

InvĂ„narna i Gaza bestraffades Ă€nnu hĂ„rdare i januari 2006, dĂ„ de var sĂ„ kriminella att de röstade ”fel” och valde Hamas i den arabiska vĂ€rldens första fria val.

USA och Israel, med stöd av det timida EU, visade genast sin “lĂ€ngtan efter demokrati” med en brutal belĂ€gring och militĂ€ra angrepp. USA hemföll Ă€n en gĂ„ng Ă„t sitt vanliga agerande nĂ€r ett olydigt folk vĂ€ljer fel regering: SĂ€tt igĂ„ng en militĂ€rkupp och Ă„terstĂ€ll ordningen.

Ett Är senare begick man ett Ànnu större brott i Gaza genom att förhindra kuppförsöket. Det ledde till att belÀgringen och attackerna dramatiskt förvÀrrades. Angreppen kulminerade vintern 2008-2009 med Operation Cast Lead (Gjutet bly), en av de fegaste och ondskefullaste militÀra aktioner i nutidshistorien: En försvarslös civil befolkning, fÄngen i sitt eget land, utsattes för obevekliga angrepp frÄn ett av vÀrldens mest avancerade militÀra system, med stöd av amerikanska vapen och i skydd av amerikansk diplomati.

Det fanns naturligtvis förevĂ€ndningar – det finns det alltid. Den som oftast förs fram nĂ€r det behövs Ă€r ”sĂ€kerhet”, i det hĂ€r fallet sĂ€kerhet mot hemgjorda raketer frĂ„n Gaza.

2008 infördes vapenvila mellan Israel och Hamas. Inte en enda Hamasraket avfyrades förrÀn Israel bröt vapenvilan vid det amerikanska presidentvalet den 4 november. Gaza invaderades utan nÄgon giltig anledning och flera medlemmar i Hamas dödades.

Den israeliska regeringen fick rĂ„det av högt uppsatta personer inom sin underrĂ€ttelsetjĂ€nst vapenvilan kunde Ă„terinföras genom att lĂ€tta pĂ„ den olagliga blockaden och upphöra med de militĂ€ra angreppen. Men Ehud Olmerts regering – han rĂ€knas sjĂ€lv som en ”duva” – avvisade det förslaget och valde det mest vĂ„ldsamma alternativet, Operation Cast Lead.

Den internationellt respekterade mĂ€nniskorĂ€ttsaktivisten och advokaten Raji Sourani analyserade angreppsmönstret under Operation Cast Lead. Bombningarna koncentrerades norrut dĂ€r försvarslösa civila bor i de mest tĂ€tbefolkade omrĂ„dena. Det fanns absolut ingen militĂ€r anledning att bomba dĂ€r. Enligt advokat Sourani kan mĂ„let ha varit att driva den skrĂ€ckslagna befolkningen söderut, mot den egyptiska grĂ€nsen. Men ”de orubbliga” förblev dĂ€r de var.

Ett annat mĂ„l kan ha varit att driva dem över grĂ€nsen. Ända sedan den tidigaste sionistiska kolonisationen har man sagt att det inte finns nĂ„got verkligt skĂ€l för araberna att finnas i Palestina: De kan ha det lika bra nĂ„gon annanstans och borde flytta – eller ”omplaceras”, som duvorna artigt föreslog.

Detta Àr naturligtvis ett orosmoment för Egypten, och kanske ett skÀl till varför Egypten inte öppnar grÀnsen för civila eller ens för förnödenheter som det rÄder förtvivlat stor brist pÄ.

Advokat Sourani och andra vĂ€lunderrĂ€ttade kĂ€llor har observerat att ”de orubbligas” goda disciplin Ă€r en kruttunna som kan explodera nĂ€r som helst och ovĂ€ntat, liksom den första intifadan i Gaza 1987, som intrĂ€ffade efter flera Ă„r av förtryck.

Efter att ha varit flera dagar i Gaza Àr mitt intryck, som inte kan vara annat Àn ytligt, förundran. Inte bara förundran över att invÄnarna kan leva sina vardagliga liv men ocksÄ över de ungas kraft och vitalitet, sÀrskilt pÄ universitetet dÀr jag deltog i en internationell konferens.

Men man kan ocksĂ„ spĂ„ra tecken pĂ„ att trycket kan komma att bli för hĂ„rt. Det finns rapporter om en sjudande frustration bland unga mĂ€nniskor – en medvetenhet om att det inte finns nĂ„gon framtid för dem sĂ„ lĂ€nge USA och Israel ockuperar Gaza.

Gazaremsan ser ut som ett land i tredje vĂ€rlden, dĂ€r smĂ„ fickor av vĂ€lstĂ„nd omges av fruktansvĂ€rd fattigdom. Men det Ă€r inte ett outvecklat omrĂ„de. Det Ă€r snarare ”av-utvecklat” (de-developed) pĂ„ ett mycket systematiskt sĂ€tt, för att lĂ„na ett uttryck frĂ„n forskaren Sara Roy, vĂ€rldens frĂ€msta expert pĂ„ Gazaremsan.

Gazaremsan hade kunnat bli en vĂ€lmĂ„ende region i medelhavsomrĂ„det. DĂ€r finns bördiga Ă„krar, en blomstrande fiskeindustri, fantastiska badstrĂ€nder och för tio Ă„r sedan upptĂ€ckte man att det fanns goda chanser för betydande naturgastillgĂ„ngar i Gazaremsans territoriella vatten. Det kanske var en tillfĂ€llighet, men det var just dĂ„ som Israel intensifierade sin sjöblockad. De goda utsikterna kom pĂ„ skam 1948, nĂ€r omrĂ„det fick ta emot en ström av palestinska flyktingar som flydde i skrĂ€ck eller tvingades ut frĂ„n det som skulle bli Israel – i vissa fall flera mĂ„nader efter formellt eldupphör. Israels erövringar 1967 och följderna av dem förvĂ€rrade situationen Ă€nnu mer, med fruktansvĂ€rda grymheter som fortsĂ€tter Ă€n idag.

Tecknen Àr lÀtta att mÀrka, Àven vid ett kort besök. NÀr man sitter pÄ ett hotell nÀra kusten kan man höra de israeliska kanonbÄtarnas automateld nÀr fiskare drivs bort frÄn Gazas territorialvatten, in mot land. Fiskare tvingas bedriva sitt fiske i starkt förorenat vatten eftersom USA och Israel vÀgrar att tillÄta att avlopps- och elsystemen som de sjÀlva förstörde byggs upp igen.

I Osloavtalet finns planer för tvÄ avsaltningsanlÀggningar, en nödvÀndighet i detta torra omrÄde. En avancerad anlÀggning har byggts, i Israel. Den andra ligger i Khan Yunis, i södra Gaza. Ingenjören som Àr chef för anlÀggningen förklarade att den hÀr anlÀggningen Àr gjord sÄ att den inte kan anvÀnda havsvatten utan bara kan behandla grundvatten. Det Àr en billigare procedur som ytterligare försÀmrar den redan dÄliga grundvattentillgÄngen och kommer att ge svÄra problem i framtiden.

VattentillgĂ„ngen Ă€r fortfarande mycket begrĂ€nsad. FN:s hjĂ€lporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA), som hjĂ€lper flyktingar men inte andra Gaza-invĂ„nare, har nyligen gett ut en rapport som varnar för att skadorna pĂ„ grundvattentillgĂ„ngarna snart kan bli ”oĂ„terkalleliga”. Enligt rapporten kan Gaza upphöra att vara en ”beboelig plats” 2020, om inte nĂ„got görs snart för att förbĂ€ttra grundvattensituationen.

Israel tillÄter införsel av betong för projekt som drivs av UNRWA, men inte för den enorma Äteruppbyggnad som mÄnga Gaza-bor Àr engagerade i. Den begrÀnsade tunga utrustningen ligger för det mesta outnyttjad eftersom Israel inte tillÄter reparationsmaterialen.

Allt det hĂ€r ingĂ„r i den stora plan som Dov Weisglass, rĂ„dgivare till premiĂ€rminister Olmert, beskrev nĂ€r palestinierna inte hade lytt order i valet 2006: ”Tanken Ă€r att palestinierna ska hĂ„lla diet, men de ska inte dö av hunger.”

Efter flera Ă„rs kamp lyckades den israeliska mĂ€nniskorĂ€ttsorganisationen Gisha fĂ„ ett domstolsbeslut för att regeringen ska offentliggöra sina planer för ”dieten”. Journalisten Jonathan Cook sammanfattar planerna: ”HĂ€lsomyndigheterna har angett ett minimum för hur mĂ„nga kalorier de 1,5 miljoner Gazaborna behöver för att undvika undernĂ€ring. Siffrorna omvandlades till hur mĂ„nga billaster med mat som Israel skulle slĂ€ppa in per dag 
 I snitt anlĂ€nde bara 67 lastbilar per dag 
 mycket fĂ€rre Ă€n ens halva minimibehovet. Före blockaden kom mer Ă€n 400 lastbilar med mat per dag.”

Resultatet av dieten Ă€r, skriver mellanösternforskaren Juan Cole, att “cirka tio procent av de palestinska barnen under fem Ă„r Ă€r tillvĂ€xthĂ€mmade pĂ„ grund av undernĂ€ring 
 Anemi Ă€r ocksĂ„ mycket vanligt: tvĂ„ tredjedelar av smĂ„barnen, 58,6 procent av skolbarnen och över en tredjedel av alla gravida kvinnor Ă€r drabbade.”

MĂ€nniskorĂ€ttsaktivisten Sourani observerar att “Vi mĂ„ste vara medvetna om att ockupationen och den totala inspĂ€rrningen av befolkningen Ă€r ett pĂ„gĂ„ende angrepp mot den mĂ€nskliga vĂ€rdigheten, mot Gazaborna i synnerhet och mot palestinier i allmĂ€nhet. Det Ă€r en systematisk förnedring, förödmjukelse, isolering och fragmentering av det palestinska folket.”

MĂ„nga andra kĂ€llor har kommit till samma slutsats. I den ledande medicinska tidskriften The Lancet beskriver Rajaie Batniji, en lĂ€kare pĂ„ besök frĂ„n det amerikanska universitet Stanford, Gaza som ”nĂ„got av ett laboratorium dĂ€r man kan studera avsaknaden av vĂ€rdighet”, en situation som har ”förödande” konsekvenser för invĂ„narnas fysiska, mentala och sociala hĂ€lsa.

”Den oupphörliga bevakningen frĂ„n luften, den kollektiva bestraffningen genom blockad och isolering, intrĂ„nget i mĂ€nniskors hem och kommunikation, begrĂ€nsningar för dem som försöker resa, gifta sig eller arbeta gör det svĂ„rt att leva ett vĂ€rdigt liv i Gaza” skriver Batniji. Araboushim mĂ„ste lĂ€ra sig att inte sticka upp.

Det fanns förhoppningar om att Muhammed Morsis nya regering i Egypten, som inte Àr lika bunden av Israel som den vÀststödda Hosni Mubaraks diktatur, skulle öppna grÀnsen vid Rafah, Gazabornas enda möjlighet att nÄ omvÀrlden utan direkt israelisk kontroll. GrÀnsen har öppnats till viss del, men inte mycket.

Journalisten Laila el-Haddad skriver att Morsis Ă„teröppnande “bara Ă€r en Ă„tergĂ„ng till status quo sedan flera Ă„r tillbaka, det vill sĂ€ga att bara de palestinier som har id-kort som godkĂ€nts av Israel fĂ„r anvĂ€nda sig av grĂ€nsövergĂ„ngen i Rafah.” Detta exkluderar vĂ€ldigt mĂ„nga palestinier, dĂ€ribland el-Haddads egen familj dĂ€r bara en av makarna fĂ„r ha ett id-kort.

Dessutom, fortsĂ€tter hon, “leder inte grĂ€nsövergĂ„ngen till VĂ€stbanken. Man fĂ„r heller inte transportera varor. Det fĂ„r man bara göra vid de Israel-kontrollerade övergĂ„ngarna, dĂ€r det Ă€r förbjudet att ta in byggmaterial och exporten Ă€r belagd med restriktioner.

De begrĂ€nsade övergĂ„ngsmöjligheterna i Rafah Ă€ndrar inte pĂ„ det faktum att “Gaza fortfarande belĂ€gras bĂ„de frĂ„n havet och luften, och Ă€r avskuret frĂ„n kulturella, ekonomiska och akademiska centra i de övriga (av Israel ockuperade) palestinska omrĂ„dena, i strid mot vad USA och Israel förbundit sig till i Osloavtalet.”

Och följderna Àr smÀrtsamt uppenbara. Sjukhuschefen, tillika kirurgichefen, i Khan Yunis beskriver med ilska och inlevelse bristen pÄ lÀkemedel som gör lÀkarna vanmÀktiga och patienterna lidande.

En ung kvinna berÀttar om sin bortgÄngne fars sjukdom. Hon sÀger att han skulle ha varit stolt över henne som fÄtt en högt uppsatt tjÀnst i flyktinglÀgret, men han dog 60 Är gammal efter att ha kÀmpat mot cancer i ett halvÄr.

“Den israeliska ockupationen gjorde att han inte fick Ă„ka till nĂ„got israeliskt sjukhus för att fĂ„ behandling. Jag var tvungen att ge upp mina studier, mitt arbete och mitt liv för att vaka vid hans sĂ€ng. Vi satt alla dĂ€r, min bror som Ă€r lĂ€kare och min syster som Ă€r farmaceut, alla hjĂ€lplösa och utan hopp, och sĂ„g hur vĂ„r far led. Han dog 2006, under den omĂ€nskliga blockaden av Gaza, utan att ha fĂ„tt tillgĂ„ng till god sjukvĂ„rd.”

”Jag tror att vanmakt och hopplöshet Ă€r det mest destruktiva som vi mĂ€nniskor kan kĂ€nna. Det dödar sjĂ€len och krossar hjĂ€rtat. Vi kan kĂ€mpa mot ockupationen men vi kan inte kĂ€mpa mot kĂ€nslan av att vara hjĂ€lplös. Det gĂ„r inte att bli av med den kĂ€nslan.”

Som besökare i Gaza kĂ€nner man avsmak inför den skamliga ockupationen, samtidigt som man kĂ€nner skuld, eftersom vi skulle kunna fĂ„ slut pĂ„ lidandet och lĂ„ta ”de orubbliga” njuta av sina liv med den fred och den vĂ€rdighet som de förtjĂ€nar.

© 2012 Noam Chomsky

Noam Chomsky Àr professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.

ÖversĂ€ttning Lotta Askaner Bergström