Thursday January 23rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Tomhet och tystnad Àr inte bara snack

Text: Thomas Millroth. Det Ă€r kallt, en av de första riktiga vinterdagarna i Malmö. Om nĂ„gra minuter öppnar kafĂ©et i Malmö konsthall. Ännu nĂ„gra huttrande minuter. Jag hinner se mig runt pĂ„ de stora omrĂ„den, som byggs om, byggs upp. Triangeln har blivit en helt ny stadsdel. NĂ€r dörren öppnas Ă€r det konsthallschefen Jacob Fabricius som bjuder in. Jag hinner gratulera honom till nya jobbet som chef för Charlottenborg i Köpenhamn, innan han ilar vidare till dagens uppgifter.

Jag slÄr mig ner. En av mina Àlsklingsplatser att jobba frÄn. Innan jag bodde i Malmö for jag ofta hit. Ibland gick hela dagar, dÀr jag bara fikade och satt och snackade. Jobb alltsÄ. Inget latande. Mer lattande! (FörlÄt!)

I tankarna har jag den stora tomheten. För nÄgon dag sedan sÄg jag den gestaltad i Tiril Hasselknippes examensutstÀllning pÄ Konsthögskolans galleri i Malmö.

Ett rum brukar omsluta en. TÀnker pÄ inredningar, hur det ser ut i vissa tidskrifter, som hÀlsar pÄ hemma hos kÀndisar eller i IKEA-katalogen. För att inte tala om oÀndliga tv-program dÀr hopplösa mÀnniskor ska fÄ hjÀlp att göra mysigt hemma. Alltid Àr det samma sak. Möblemanget ska dels omsluta och dels visa upp en fin personlighet. Originellt men igenkÀnnligt. En stor kram med egen doft, alltsÄ. Men vad Àr detta? En estetik slÀt som en nybakad vetebulle? Men har dÄ estetiken ingen idé? FörstÄs, men vilken dÄ. Hur ska jag kunna ramla ner i denna tomhet fylld av betydelser. Betydelser vars trÄdar laddas av samhÀllets ekonomiska och politiska högspÀnningsledningar.

Det var precis nÄt sÄdant Tiril Hasselknippe byggt upp. Mjukt vitt tjockt papper böjt kring stommar som kunde fogas till varandra. DÄ hon lagt ihop dem har egenartade landskap uppstÄtt. PÄ ett sÀtt liknar de en mÄlning av Caspar David Friedrich frÄn ishavet och jag tÀnker grundstötning, förlisning, alle man över bord, vi sjunker. PÄ ett annat sÀtt Àr det en inredning som böljar och reser sig. Hon har öppet redovisat bÄde hÀftklamrarna, som fixerar pappret, och metallkonstruktionerna, som tvingar bitarna samman. Ja, det kanske Àr samma sak, för i bÄda fallen ges en förestÀllning av genomklappning. Inte riktig undergÄng mer en möjlig genomgÄng. Hur baksidan ser ut, baksidan som ofta Àr brutal ekonomi, det vill sÀga hÀrskande tankegÄngar.

Det Àr inte konstigare Àn att jag vÀljer vilket apotek jag köper mina huvudvÀrkstabletter pÄ eller var jag hÀmtar ut min medicin, dÄ jag Àr sjuk. Det stÄr apotek, men betyder ocksÄ riskkapitalbolag. Det betyder flera apotek i Malmö eller Tomelilla men inga apotek alls i glesbygden. Miltals att Äka för dem som inte Àr lönsamma. Precis som med posten. LÀste hÀromdagen, hur mÀnniskor i norra Sverige fick brevlÄdorna nerlagda. En Àldre kvinna utan bil fick miltals till brevlÄdan. En smÄföretagare förlorade den dagliga servicen. Det betyder ocksÄ posten. BÄde posten och apoteket har baksidor, dÀr det syns hur de hÄlls samman av ekonomiska krÀmpor, konstruktioner som liknar Hasselknippes stÄlhÄllare. Detta syns i ett pussel utlagd av servicefunktioner dÀr service egentligen skall lÀsas avkastning. NÄde den by eller trakt som har för fÄ, för gamla eller i största allmÀnhet olönsamma individer. SÄ stavas riskkapitalet.

Även i din heminredning. Hur kök ser ut, vilka möbler som ska vittna om vĂ„r förtrĂ€fflighet. Vad vi vill berĂ€tta om som ska ge oss identitet.

Allting berÀttar historier om oss, som egentligen fÄtt nÀring av samhÀllets konstruktion, dÀr vissa har rÄd, andra varken post, apotek eller kanske inte ens nÄgon stans att bo.

SÄ ser baksidan av rummet ut. Det Àr inte tomhet, tystnaden Àr ocksÄ en berÀttelse att icke hÄlla kÀft om.

Medan jag sitter och vĂ€ntar i konsthallens kafĂ© fortsĂ€tter tankarna att rulla i mitt huvud. NĂ„gra fraser ur en skiva jag lyssnade till innan jag gick hemifrĂ„n dyker upp. Christine Owman sjunger i ett svajande, hotfullt arrangemang, dĂ€r musikrummet verkar sakna golv att stĂ„ pĂ„: ”Sing to the voices in my head / broadcasting all IÂŽve ever said / IÂŽd rather die than play dead / And all the tears that we have bled / dry them off and sing instead / IÂŽd rather die than play dead.”

SÄ kan ocksÄ tomhetens estetik vÀndas i desperation. Tomhet och tystnad Àr inte bara snack, det Àr en realitet. Men ocksÄ tystnaden som omger tomheten Àr en ekonomisk konstruktion.

Tystnaden dÄ posten stÀngt, tomheten dÄ apoteket tömt hyllorna pÄ sina sista huvudvÀrkstabletter för att det inte gav nog avkastning.

De dĂ€r kramporna som sĂ€rar, tar bort, binder fast allt utifrĂ„n ekomiska mönster, de slutar ju lĂ„ngt ifrĂ„n bara i ytliga livsstilsposer. De föder ocksĂ„ en lust – eller desperation – dĂ€r helt andra kvaliteter dyker upp. MĂ€nniskor vill identifiera sig, kĂ€nna igen sig, men ocksĂ„ upptĂ€cka nytt. Att berĂ€tta historier Ă€r viktigare Ă€n nĂ„gonsin, historier, vi kĂ€nner igen kanske, men Ă€ndĂ„ med nĂ„got nytt. Alla dessa berĂ€ttelser om mödrar och fĂ€der, vad Ă€r de annat Ă€n berĂ€ttelser om vĂ„ra egna mödrar och fĂ€der, om Ă€n pĂ„ avstĂ„nd sĂ„ finns alltid nĂ„got att kĂ€nna igen sig i. Samma gĂ€ller ju inte bara den biografityngda skönlitteraturen nu, men Ă€ven konsten. Det Ă€r museernas tid nu. Moderna Museet i Malmö, Skissernas Museum i Lund, Dunkers i Helsingborg, publiken strömmar till för att ta del av det bekanta berĂ€ttat pĂ„ nytt. Jag tror inte att det behöver betyda att den samtida konsten sĂ€tts pĂ„ undantag, Ă€ven om jag vĂ€l gĂ€rna unnade den mer ljus pĂ„ sig, fler besökare.

Det Àr konstmuseernas tid, berÀttelsernas epok, och rÀknar man samman förra Ärets museibesök i SkÄne torde i genomsnitt nÀstan varje skÄning ha besökte ett museum. Nu Àr det ju inte riktigt sÄ. Men av den gamla nerlagda modellen med gratis intrÀde, som alliansen skrotade, lÀrde vi oss att just de mÀnniskor, som behöver sina berÀttelser och nya, de mÀnniskorna började ta sig till museerna. FörstagÄngsbesökarna var nÀmligen en ansenlig del av de ökade besöken. En kortsiktig ekonomisk berÀkning rÀknar icke med detta som ett plus i kontot. SÄ Àr det. Det tomrum som uppstod kan icke fyllas av fler medelklassbesökare.

Det Àr ett allvarligt tomrum, som gapar med skruvtvingars hjÀlp. Tomrum som tvÄng.

ApropĂ„ tomrum. Jag kommer ihĂ„g en av denna tidnings tillskyndare, HC Ericson. Nu mĂ„ste jag ju tyvĂ€rr tala i förfluten form om honom. Jag hade glĂ€djen att bĂ„de öppna utstĂ€llningar av honom och undervisa pĂ„ Österlenskolan samtidigt som han. Vi talade mycket om de berĂ€ttelser tomrummet var. Mellan bokstĂ€verna, det som mĂ„ste vara en egen form, det som konstituerade meningen och skapade orden. För glest och allt rasade. Form söker form och mĂ„ste kunna nĂ„ i skuggan av varandra. DĂ„ blir det ord. För glest, för sparsamt, för ekonomiskt och allt förblir vid intet. Meningslöst. HC betonade vikten att se, att teckna modell, lĂ€ra sig mellanrum, rytmer, och att detta var grunden för typografin, för bokstaven. Den lĂ€ser kroppen som Ă€r mĂ€nniskorna.

Ett mellanrum Àr aktivt, mÄste vara aktivt.

HC Ericson talade om sammanhang. Men han skrev ocksÄ om de dÀr mellanrummen, som var tomrum, dÀr han sjÀlv som barn for illa. SmÀrta och besvikelse och vÄld kan bo i de framtvingade tomrummen.

HC Ericson trodde pÄ boken, pÄ möjligheten att in i minsta detalj kunna skapa mening. DÀrför omformade han bokens form. Det blev en framgÄng, mÀnniskor lÀste, de tog till sig hans berÀttelse som kom ut i pocket i en form som den mest avancerade och nytÀnkande artists book.

Han visade att det gÄr att tala om mellanrummet, ja, att det gÄr att peka pÄ tomrummets vikt, dÄ en mÀnniska vill vara en mÀnniska och inte likna ett staffage i ett livsstilsmagasin. DÀr baksidan till sist mÄste vara pensionÀren som förlorat bÄde apotek och brevlÄda.

Det tar ett par minuter, medan jag vÀntar pÄ kaféet i Malmö konsthall, för dessa tankar att svepa genom rummet. Innan den person jag vÀntar pÄ dyker upp. Hon vill visa nya verk hon gjort, projekt pÄ gÄng.

Hon visar mig ett foto av en utsökt skuren trÀrelief. Detaljerad, exakt. Den förestÀller olika handgranater och bomber, det Àr första prototyperna för sÄdana stridsmedel. Tankarna pÄ tomrummet har inte riktigt lÀmnat mig Ànnu, och jag studsar till inför vad jag ser. En annan gÄng kanske jag berÀttar om detta i sitt rÀtta sammanhang. Nu small tystnaden precis sÄ farlig som den kan vara.

”I®d rather die than play dead.”

Det slĂ„r mig att denna tid, konstmuseernas tid, lĂ€ngtan efter nya berĂ€ttelser, historien förklarad pĂ„ nytt, all denna musik som fyller vĂ„ra rum, det Ă€r uttryck för lĂ€ngtan att se igenom. Det Ă€r ingen tillfĂ€llighet, att diktsamlingar vĂ€ger tungt pĂ„ alla vis. Göran Sonnevis ”Bok utan namn” omfattar 800 sidor. Jag har aldrig forsat med sĂ„dan törst och hunger fram och Ă„ter i en bok som denna. Den gĂ„r inte lĂ€gga ifrĂ„n sig. Och nĂ€r jag lĂ€ser kĂ€nns det som andedrĂ€kten frĂ„n alla de andra som lĂ€ser den omger mig. Fiskar upp pĂ„ mĂ„fĂ„ en rad av Sonnevi: ”I vilket krig tar jag del? Jag Ă€r i min tystnad  Den bĂ€r alla betydelsena”

Ute Àr den kalla klara vinterdagen utan snö. Vi sÀger pÄ Äterseende nÀr vi skils Ät.