Thursday September 24th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Phil Manzanera

Varje höst arrangeras IB Expo i Halmstad. Det Ă€r rĂ€varna i kammarrockgruppen Isildurs bane, startad redan 1976, som hĂ„ller i en vecka med musicerande, clinics, trĂ€ffar med musikstuderande, föredrag och annat med inbjudna internationella gĂ€stmusiker. Allt kulminerar pĂ„ lördagen med en lĂ„ng konsert dĂ„ man i olika konstellationer spelar varandras musik. I Ă„r var det Ă„ttonde Ă„ret IB Expo arrangerades och bland gĂ€sterna fanns trummisen Pat Mastelotto, cellisten Iris Thissen, violinsten Liesbeth Lambrecht, trumpetaren Luca Calabrese, gitarristen Christian Saggese, gitarristen Samuel HĂ€llkvist, klaviaturspelaren Katrine Amsler, basisten Guy Pratt – och Phil Manzanera, en av vĂ€rldens förnĂ€msta gitarrister.

Tillsammans med Bill MacCormick och Charles Hayward, bland andra, bildade Phil (egentligen Phillip Targett-Adams) en rĂ€cka band vars avslutning i ungdomen blev det progressiva, grĂ€nsöverskridande Quiet Sun men som inte slĂ€ppte sin enda skiva förrĂ€n 1975, ”Mainstream”. 1971 blev han brĂ€dad som Roxy Musics gitarrist, men nĂ€r David O’List och Roxys envetne trummis Paul Thompson kom ihop sig, lyckades Phil pĂ„ andra försöket och kom med 1972. Resten Ă€r historia.

Phil Manzanera har alltid varit flitig i studion, inte minst den period pĂ„ sjuttiotalet nĂ€r han körde treskift och spelade in Roxy Music, sin egen debutskiva och Brian Enos LP samtidigt. Phils sydamerikanska pĂ„brĂ„ har varit influensmĂ€ssigt tydligt pĂ„ senare soloskivor och han har haft en framgĂ„ngsrik karriĂ€r som producent (debuterade som sĂ„dan 1974 pĂ„ John Cales ”Fear”) av sydamerikansk musik med skivor som sĂ„lt lastbilsvis. I nĂ€rtid har dels hans soloskivor allt mer lĂ„tit som de tidiga med mycket experimentlusta och hans sĂ€rprĂ€glade gitarrljud, dels har han haft en karriĂ€r som parhĂ€st med vĂ€nnen David Gilmour.

Jag trĂ€ffade Phil mellan IB Expos soundcheck och middagen före konserten. Phils fru, Claire, hĂ€mtade kaffe och fika och sade att IB Expo Ă€r ”a hidden gem”, hon förstod inte att man kunde lĂ€gga ner sĂ„ mycket energi pĂ„ sĂ„ fantastiskt musikskapande och ”bara” ha en konsert, och att inte ens spela in det för utgivning! Sedan slog vi oss ner i Isildurs banes studio för ett samtal, ett samtal som snabbt tappar sin tĂ€nkta linje och mina förberedda frĂ„gor efter en inledning om Talk Talk och Mark Hollis. Det blir mer en trevlig pratstund som bjuder pĂ„ Phils hjĂ€rtliga skratt som hela tiden interfolierar anekdoterna.

Jag har alltid gillat ditt sĂ€tt att spela gitarr och nĂ€r jag funderade pĂ„ vad vi skulle prata om, tĂ€nkte jag tillbaka pĂ„ nĂ€r jag började köpa LP-skivor i de nedre tonĂ„ren och att alla LP jag köpte verkade ha samma musiker pĂ„ dem, oavsett vad som stod pĂ„ omslaget: Roxy Music, Brian Eno, UK, King Crimson. Och det var samma med dina ”Diamond Head” och ”K-Scope” t.ex.

Ja, samma mĂ€nniskor – och det Ă€r det fortfarande! De Ă€r en del av familjen.

Hur har veckan hĂ€r i Halmstad varit för dig och din fru – och varför valde du att komma?

Jag hade gjort en intervju med Sid Smith [kĂ€nd brittisk musikkritiker och -fan, som bl.a. skrivit den tĂ€mligen definitiva biografin pĂ„ King Crimson] om det första Soft Machine-albumet och han rekommenderade mig till Thomas [i Isildurs bane] som i sin tur skickade mig ett e-brev som jag begrundade och tĂ€nkte: efter att ha varit i musikbranschen i fyrtio Ă„r Ă€r det hĂ€r exakt det jag borde göra, delta i IB Expo, för att bekrĂ€fta min ”musikalitetitet” [skratt]. Jag skulle hamna nĂ„gonstans dĂ€r jag inte kĂ€nde nĂ„gon (för dĂ„ var Guy [Pratt, en av Phils vĂ€nner]) Ă€nnu inte inbjuden), jag visste att alla deltagarna var oerhört duktiga musiker och att jag skulle lĂ€ra mig nĂ„got, att detta skulle driva pĂ„ mig ytterligare. Definitivt nĂ„got jag borde göra nu, eftersom det hĂ€r pĂ„ ett sĂ€tt summerade varför jag började med musik en gĂ„ng: att vara social, trĂ€ffa mĂ€nniskor och ha musikaliska konversationer med dem. DĂ€rför var det underbart att mĂ€rkte att jag gillade alla hĂ€r och att de dessutom Ă€r strĂ„lande musiker, sĂ„ jag och min fru har haft en fantastisk musikvecka. Varenda punkt i min förvĂ€ntans önskelista Ă€r avprickad, det hĂ€r har varit en vecka jag verkligen vĂ€rdesĂ€tter.

SÄ dÄ har du fÄtt nya vÀnner, kanske framtida samarbetspartners?

Exakt. Du kan inte arbeta med samma mĂ€nniskor hela tiden, vilket i och för sig Ă€r trevligt eftersom de flesta Ă€r vĂ€nner jag kĂ€nt i fyrtio–femtio Ă„r, men det Ă€r hĂ€rligt att komma hit och trĂ€ffa yngre mĂ€nniskor, fantastiska musiker. Samma sak med musiken, ibland spelar jag bara lĂ„tar hela tiden, mina egna gamla eller gamla Roxy-lĂ„tar, men hĂ€r Ă€r nĂ€stan allt annorlunda, nytt.

KĂ€nner du slĂ€ktskap med musikerna hĂ€r – tjejerna frĂ„n Belgien som spelar modern, minimalistisk musik bl.a. i Aranis eller Samuel HĂ€llkvists jazz?

Jag kĂ€nner en stor samhörighet, det stĂ€mmer med allt jag var intresserad av före Roxy, i Roxy och som fortsatte med t.ex. Robert Wyatts musik, i Storbritannien med andra musiker, och Ă€ven med David Gilmour – allt utspelar sig i samma ”omrĂ„de”, men jag gillar olika sorters musik. Den hĂ€r veckan Ă€r som att spela i en liten kammarorkester, du delar upp styckena/lĂ„tarna. Jag har med mig tvĂ„ nya lĂ„tar [tredje lĂ„ten som Phil hade med sig var ”Out Of The Blue” som han skrev tillsammans med Bryan Ferry till ”Country Life”] som jag skrivit de senaste mĂ„naderna. NĂ€r jag spelar lĂ„tarna hĂ€r, de Ă€r instrumentala, nĂ€r jag spelar med det hĂ€r gĂ€nget blir det fantastiskt, för jag hör dem med xylofon, med trumpet, kan prova nya infallsvinklar, ville och fick med alla pĂ„ att delta och spela dem.

SÄ det hÀr Àr ditt nya kompband? [skratt]

Nej, inget kompband! [skratt]. Jag önskar vi spelade in det hĂ€r, för jag skulle verkligen vilja anvĂ€nda det pĂ„ mitt nya album. Alla. Bortsett frĂ„n Guy Pratt. [som precis passerar och sĂ€ger ”Ja, det Ă€r sant, jag har lĂ€rt pojken allt han kan” och fortsĂ€tter skĂ€mta med Phil – det mĂ€rks att Guy har en karriĂ€r som stĂ„uppkomiker nĂ€r han inte spelar bas]

NĂ€r jag sĂ„g att du skulle delta i Ă„r pĂ„ IB Expo kĂ€ndes det tĂ€mligen sjĂ€lvklart – och dĂ„ tĂ€nkte jag först pĂ„ din gamla grupp Quiet Sun.

Ja, verkligen! Jag började ju med den gruppen före Roxy, det var vĂ€ldigt mycket i samma grĂ€nsland som IB Expo. Experimentera, olika taktarter, fĂ„ olika delar att fungera tillsammans – tack! [Phils fru, Clarie, kommer med kaffe och fikabröd]

Jag köpte den uppsnyggade cd-utgÄvan för nÄgra veckor sedan och slogs av hur oerhört modernt albumet lÄter, trots att det utgavs 1975 första gÄngen.

Ja, jag Àlskar det, jag menar, jag och Bill [William MacCormick] och Charles Heyward pratade i mer Àn fyra timmar om det, det finns pÄ hemsidan [manzanera.com] dÀr vi tre sitter och pratar om musiken dÄ, musiken nu, om Quiet Sun, vad vi gjort med vÄra liv och karriÀrer och varför vi fortfarande verkar överraska folk. Och fler köper skivan nu Àn dÄ!

NÀr jag trÀffade Bill Bruford vid en Tonbruket-konsert i Malmö i höstas, pratade han mycket om att han saknade den musikaliska struktur brittisk progressiv rock/jazzrock hade pÄ sjuttiotalet, tyckte han Äter hörde den i Tonbrukets musik, men han kunde nog lika gÀrna pratat om Quiet Sun [tvÄ överblivna Quiet Sun-lÄtar Äterfinns pÄ Phils senaste soloskiva]. Men rollerna: komponist, gitarrist, producent, vilken roll roar dig mest idag, vad vill du helst göra?

Jag vill göra mÄnga olika saker! Har jag varit i studion större delen av Äret, har jobbat med David Gilmour, men man fÄr inte glömma hur viktigt det Àr att spela live. Det Àr först dÄ du förstÄr dynamiken, hur svÄrt det Àr att överföra det du gör pÄ scenen till studiomiljön. Det hÀnger sÄ intimt samman och du inser hur mycket du missar genom att inte spela tillsammans med andra musiker. Idag skapas för mycket i smÄbitar, en del i taget, ett instrument i taget, i studion.

Du har kÀnt David Gilmour lÀnge.

Ja, jag trÀffade honom första gÄngen nÀr jag var sexton, han var en av min brors vÀnner. Vi flyttade till England (mamma var frÄn Columbia, min pappa dog i Sydamerika) och nÀr jag förstod att jag ville bli musiker hade hon ingen aning om hur hon skulle hjÀlpa mig. Men min bror sade att att han kÀnde en kille som precis blivit proffsmusiker och hÀrom mÄnaden blivit medlem i ett band som hette Pink Floyd, lÄt oss trÀffa honom och frÄga vad som krÀvs. Vi Ät lunch och jag minns inte vad David sade till mig och han kommer inte ihÄg vad han sade till mig, men det mÄste varit nÄgot vÀldigt vettigt, eftersom jag kom med i Roxy Music bara nÄgra Är senare! Vi har varit vÀnner sedan dess.

Du var ganska enveten pĂ„ den tiden –

ja, jag misslyckades pÄ provspelningen! [skratt]

Men andra gĂ„ngen, dĂ„ hade du övat in alla Roxy Musics lĂ„tar! –

– utan att berĂ€tta det för dem, yeah! [skratt]

För att imponera pÄ dem eller bara för att du var noggrann och enveten?

Bara för att, att – de hade lurat dit mig under falska förespeglingar, jag skulle komma dit för att vara ljudtekniker. Jag visste ju inget om hur man rattar ljudet, Eno brukade, frĂ„n scenen, mixa ljudet publiken hörde, sĂ„ jag sade, jag vet inte riktigt, Eno kan vĂ€l lĂ€ra upp er? NĂ€r jag kom dit, sade de ”dĂ€r Ă€r en gitarr, varför inte spela en eller tvĂ„ lĂ„tar?” Jag bad dem visa hur de gick, men jag kunde dem, hade lĂ€rt mig dem utantill, sade bara, ”visa hur en gĂ„r – dumdedum dedum – bra – nĂ€sta – dumble dumbe dumbedum” – och de sade ”den hĂ€r killen Ă€r otrolig!” SĂ„ jag klarade min andra provspelning, men jag berĂ€ttade inte för dem hur det egentligen var pĂ„ flera Ă„r – och det gjorde inte de heller!

I intervjuer har du ofta, ödmjukt och inkÀnnande, sagt att du hade tur, utan den dÀr annonsen dÀr Roxy skrev att de sökte en gitarrist, hade ditt liv varit annorlunda.

Bill MacCormick hade precis slutat i Quiet Sun och han och Charles sade att de sett en annons i Melody Maker att Roxy Music sökte en gitarrist, det Ă€r ett nytt band som precis börjat spela tillsammans, varför inte provspela för dem? – sĂ„ jag Ă€r Bill och Charles evigt tacksam.

En bootleg, ”When We Were Young”, fick mig att lyssna pĂ„ Roxy Music pĂ„ ett helt annat sĂ€tt Ă€n jag gjort pĂ„ studioalbumen. Den innehöll BBC-spelningar för John Peel, 1972–73, sĂ€rskilt lĂ„ten ”If There Is Something”, tolv minuter med framför allt dig och Andy och med Eno som konstrar med ljudet – en fantastisk upplevelse. Hur kĂ€ndes det att göra de dĂ€r John Peel-spelningarna?

Det var rĂ€tt spĂ€nnande eftersom John Peel tyckte om oss, och att han gjorde det, var bra nog för oss! Det spelade ingen roll om vi hade hitskivor, att John Peel gillade oss rĂ€ckte lĂ„ngt. Och sĂ„ var det. Varje dag nĂ€r nĂ„gon sade att de gillade oss, var det nog för oss. Det rĂ€ckte att bara fĂ„ göra en skiva, det rĂ€ckte att gĂ„ in i studion, det rĂ€ckte att resa till ett annat land, det rĂ€ckte att Ă„ka till USA – det Ă€ndrades hela tiden, mĂ„lsĂ€ttningarna flyttades fram, men Ă€ven om vi slutade i morgon, spelade det ingen roll, vi hade redan gjort nĂ„got som rĂ€ckte gott och vĂ€l – men det bara fortsatte och BBC-inspelningarna var vĂ€ldigt viktiga för unga musiker, mĂ„nga kĂ€nda band hade gĂ„tt den vĂ€gen. Och det var spĂ€nnande, ”vi ska fĂ„ trĂ€ffa John Peel!”

Mellan varje BBC-konsert mÀrks en stor utveckling, det gÄr att följa Roxy Music pÄ samma sÀtt som Pink Floyd och andra samtida gruppers snabba utveckling via bootleginspelningar, det tas rejÀla kliv mellan varje inspelningstillfÀlle.

Efter den första omgĂ„ngen gjorde vi en ny direkt efter det att vi spelat in vĂ„rt debutalbum, sĂ„ det kĂ€ndes som att spela in den skivan pĂ„ nytt! Med tiden blev vi mer vana, mer professionella, vi kallade oss för ”inspirerade amatörer” som försökte vara proffsmusiker, men vi lĂ€rde oss snabbt.

Hur gjorde du sjĂ€lv, för att bli den dĂ€r proffsmusikern? Öva, öva, öva, eller?

Ja, öva för att kunna spela live, fÄ ljudet rÀtt, inte spela surt, fÄ ljudet att smÀlta samman, men att kunna experimentera var ocksÄ viktigt, att vara annorlunda och göra det pÄ ett bra sÀtt.

Jag fÄr kÀnslan att Roxy Music utvecklades snabbare Àn sina fans ibland?

En stor, avgörande grej var att vi ville göra saker annorlunda varje gĂ„ng, ingen skiva fick kĂ€nnas som en kopia av den föregĂ„ende, vi skulle hela tiden komma med nya saker – ibland fungerade det, ibland inte, men oftast gjorde det faktiskt det. De flesta skivorna gjordes snabbt, vi turnerade och dĂ„ fanns inte sĂ„ mycket tid att spela in, utan snabbt in i studion, göra fĂ€rdigt ett album, ut pĂ„ vĂ€gen igen – det fanns helt enkelt inte tid. Men vi stĂ€llde alltid höga krav pĂ„ oss sjĂ€lva, dĂ„ fanns inga PR-mĂ€nniskor, vi levererade alltid skivan sjĂ€lva till skivbolaget, med omslag och allt, ”ni gör vad ni ska, vi gör vad vi ska”. Det fanns aldrig nĂ„gon som sade hur vi skulle göra vĂ„ra skivor, men sjĂ€lvklart försökte vi alltid att hitta den bĂ€sta producenten som kunde berĂ€tta hur vi skulle nĂ„ dit.

Solot i ”All I Want Is You” frĂ„n ”Country Life” Ă€r magiskt och ett av flera avgörande ögonblick, i bĂ„de din och Roxy Musics karriĂ€r.

Ja, jag brukade spela in alla mina solon och andra pĂ„lĂ€gg pĂ„ en bandspelare hemma, ta med dem till studion och sĂ€ga till Chris eller Bryan, ”hĂ€r har jag tre olika lösningar, detta Ă€r nummer ett: bum bumde bum, hĂ€r Ă€r nummer tvĂ„: dum dum, och nummer tre: dumbe dumbe dum”. Det fanns alltid en av dem de gillade. SĂ„ jag gjorde mitt ”jobb” hemma med bandspelaren och sedan i studion försökte vi gestalta ljudet pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt. Jag var vĂ€ldigt samvetsgrann pĂ„ den tiden, nĂ€r jag var yngre.

Andy Mackay. Ni samarbetade inte minst i Explorers, saknar du den tiden? Explorers verkade aldrig riktigt lyfta, vilket var synd.

Nej, de lyfte aldrig. Vi Ă€r fortfarande goda vĂ€nner, vi pratas vid ett par gĂ„nger i mĂ„naden, han Ă€r en strĂ„lande musiker, inte minst för att han kommer frĂ„n den klassiska musiken, hans kĂ€nsla, jag vet ingen annan som spelar oboe i rock’n’roll – jag tror han Ă€r unik. Vi brukade se oss som den musikaliska delen av Roxy. Bryan kom med ett par ackord som vi gjorde musik av sĂ„ Bryan kunde skriva en intressant text ovanpĂ„ en sorts musikalisk vĂ€rld vi skapade. Ett bra team, det fungerade ibland!

Är ni fortfarande ett team? Har det gjorts nĂ„gon Roxy Music-musik pĂ„ sistone?

Vi spelade in femton spĂ„r dĂ€r Eno ocksĂ„ var med, och vĂ„r ursprunglige producent, Chris Thompson. Bryan sade att han inte kĂ€nde att han kunde skriva lĂ„ttexter lĂ€ngre – nĂ„got jag hĂ„ller med om! [skratt] SĂ„ vi kunde dĂ€rför inte avsluta lĂ„tarna som vi brukade, det var omöjligt. De Ă€r trevliga, de dĂ€r spĂ„ren, dĂ€r Ă€r nĂ„gra vĂ€ldigt trevliga lĂ„tar med mmmm-hummande av Eno, men inga texter. Jag tror vi jobbat fĂ€rdigt.

Du skulle vÀl kunna skriva texterna?

Vi slutade turnera med Roxy för arton mĂ„nader sedan och jag och Andy tyckte att det kanske var dags att sluta, att sluta helt med Roxy. Vi fick inte lĂ€ngre ut nĂ„got av det, lika bra att fortsĂ€tta med annat, som att Ă„ka hit till Halmstad, det Ă€r mycket mer spĂ€nnande. Jag tror vi gav allt vi hade de dĂ€r Ă„ren 1972–82, i alla fall nĂ€r det gĂ€llde att skapa nĂ„got nytt. Vi har försökt nu, men det Ă€r inte direkt enastĂ„ende. Vi kunde fortsĂ€tta spela de gamla lĂ„tarna, men nĂ€r vi pĂ„ den senaste turnĂ©n spelade en massa lĂ„tar som vi inte spelat live tidigare, gillade inte publiken dem – de ville bara ha ”the same old”. Vi tyckte att, ”men ni har aldrig hört de hĂ€r live tidigare, de Ă€r bra!” – men tĂ€nkte sedan [sĂ€nker rösten] ”vi struntar i det!”

Vad tycker du om storbandsversionerna av Roxys musik som Bryan slÀppt pÄ skiva?

Jag har hört nĂ„gra spĂ„r och jag tycker det lĂ„ter jĂ€ttebra, a) för att han inte sjunger och b) pĂ„ grund av melodierna, de övergĂ„r i en sorts jazzjam, nĂ„got jag Ă€lskar, som Miles Davis och andra, i jazztradionen. Arrangören Colin Good Ă€r fantastisk, fĂ„r det att lĂ„ta retro. Jag Ă€lskar soundet, de har fixat ett tjugotalsljud som Ă€r vĂ€ldigt autentiskt. Det Ă€r en sorts ”novelty record” som jag tycker Ă€r bra – men jag vet inte om den kommer att sĂ€lja eller nyttan med den – men om Bryan Ă€r glad Ă€r det gott nog.

Jag tÀnkte pÄ din gamle vÀn Bill MacCormick: Matching Mole och Random Hold. Du var aldrig nyfiken pÄ att spela i Random Hold?

Jag har pratat med honom varenda vecka nu i femtio Ă„r. Han ansvarar för hemsidan, shopen, vi gör allt det dĂ€r tillsammans, han hĂ„ller ocksĂ„ koll pĂ„ finanserna, men han har en ovanlig sjukdom som gör att blodet blif som bly, hans hĂ€nder Ă€r förstörda sĂ„ han kan inte lĂ€ngre spela bas, vilket Ă€r vĂ€ldigt ledsamt. Jag mottog ett pris hĂ€romveckan och han följde med till ceremonin och jag fick tillfĂ€lle att Ă€n en gĂ„ng tacka honom för tipset om annonsen. NĂ€r jag lyssnar pĂ„ Ă€ldre grejor som 801 och Guy sĂ€ger att han gick i skolan nĂ€r han hörde Bill spela, att det var avgörande för att Guy skulle vĂ€lja basen, att han insĂ„g att det fanns mycket mer att göra med en elbas Ă€n ”thump-thump-thump”. Bill var vĂ€ldigt bra, inte bara i 801 utan ocksĂ„ i Matching Mole, det vĂ€xer med Ă„ren, nĂ€r man lyssnar till det. Och i Random Hold fanns ocksĂ„ David Rhodes som vi gick i skolan tillsammans med, sĂ„ det Ă€r som en enda stor familj.

Jag har alltid gillar Random Hold och alltid undrat varför sÄ fÄ kÀnner till dem.

Bill kommer att bli glad nÀr jag berÀttar det för honom.

Du arbetar med David Gilmours nya album nu?

Ja, vi har precis börjat, jag kommer nog att fÄ hÄlla pÄ med det de nÀrmaste tvÄ Ären. [suckar med ett brett leende]

Du var medförfattare till Pink Floyds “One Slip”.

Ja, men det var 1991 eller nĂ„got sĂ„dant, men pĂ„ hans “On An Island” delade jag producentsysslan med honom, sĂ„ vi har fortsatt vĂ„rt samarbete.

Och du hade inga problem med att lÀra dig de gamla Pink Floyd-lÄtarna innan du följde med pÄ Davids turné?

Jo, jag hade verkligen problem! [skratt] Han fick visa mig hela tiden, han irriterade Guy ocksĂ„ hela tiden eftersom David tror att alla kan Pink Floyds lĂ„tar, men Guy sade, ”jag har ju aldrig spelat dem!”. David fick visa mig i köket hur jag skulle spela ”Wish You Were Here”, jag spelade tolvstrĂ€ngad gitarr sĂ„ jag fick ta rĂ€tt mĂ„nga lektioner frĂ„n honom – dumde dumde dumdum


Har du tid att göra nĂ„got eget? ”Firebird”-skivan kĂ€ndes litet som en smĂ€rre tidsresa bakĂ„t?

Jag har spelat in ett instrumentalt album som Àr 75 % klart, tvÄ av spÄren jag spelar i kvÀll Àr dÀrifrÄn. Och sÄ hÄller jag pÄ med en skiva med gammal spansk musik, den Àr ocksÄ klar till 75 %, det Àr vad jag jobbar med just nu. Och sÄ Gilmour-grejorna.

Mer producentjobb i Sydamerika?

Nej, nej, jag har alldeles för mycket at göra redan med de hÀr tre projekten!

Mer radio, kanske?

Ja, jag har gjort en del radio, det var kul, en utmaning, rÀtt mÄnga program, fjorton stycken. Jag fick skriva manus sjÀlv och sedan spela in dem ocksÄ.

SĂ„ var det dags för middag och vi skildes och sade att vi skulle prata vidare pĂ„ efterfesten. Jag Ă„kte ner pĂ„ sta’n och Ă„t en bra middag i goda vĂ€nners lag för att sedan fĂ„ avnjuta det IB Expo skĂ€mmer bort oss besökare med varje Ă„r: en halsbrytande, fantastisk konsert som svĂ€ngde sig som en berusad mamba mellan genrerna, hela tiden överraskande, hela tiden med nerv och intensitet. Phils tvĂ„ nya lĂ„tar var dels en hommage till hans mors favoritmusik, dels nĂ„got som inte stod Quiet Sun lĂ„ngt efter i den hĂ€r kammarmusikaliska sĂ€ttningen – det blir nog ett spĂ€nnande album nĂ€r resterande 25 % Ă€r pĂ„ plats.

– Jan-Erik Zandersson