Wednesday April 14th 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Mabel Normand

Den 22-24 mars gĂ€stas Landskrona Teater av det irlĂ€ndska sĂ€llskapet Rush Musical Society, som spelar musikalen Mack & Mabel frĂ„n 1974. Den handlar om kĂ€rlekshistorien mellan stumfilmsproducenten Mack Sennett, mannen som upptĂ€ckte Chaplin, och hans stjĂ€rna, komikern Mabel Normand. Trots flera fina sĂ„ngnummer av kompositören Jerry Herman gjorde den ingen större succĂ© vid urpremiĂ€ren, den spelades bara ett 60-tal gĂ„nger och föll snabbt i oförtjĂ€nt glömska. Förklaringen till det ljumma mottagandet Ă€r sannolikt pjĂ€sens brist pĂ„ romantik och ett lyckligt slut, anslaget ansĂ„gs alltför realistisk för att kunna fungera som glittrig Broadway-musikal. I sitt stora sĂ„ngnummer ”I won’t send roses” förklarar den hĂ„rdföre Sennett att han aldrig kommer Ă€gna sin blivande fru nĂ„gon större uppmĂ€rksamhet, eftersom han egentligen bara Ă€r intresserad av sig sjĂ€lv. NĂ„got glatt finalnummer kunde det inte heller bli tal om med tanke pĂ„ Mabel Normands död i tuberkulos vid endast 35 Ă„rs Ă„lder. Mack and Mabel börjar med pajkastning och dratta-pĂ„-Ă€ndan-humor, men slutar i sjukdom, knark, skandaler och mord. TyvĂ€rr var det ocksĂ„ precis sĂ„ det sĂ„g ut i verkligheten.
Mabel Normand kom till filmen som sjuttonĂ„ring 1910, och var redan tvĂ„ Ă„r senare en etablerad stjĂ€rna. PĂ„ Griffiths bolag Biograph var hon runt 1912 det största namnet pĂ„ komedisidan. Detsamma gĂ€ller den första tiden pĂ„ Mack Sennetts bolag Keystone, för vilket hon skulle komma att göra en lĂ„ng rad stumfilmsfarser, ofta i sĂ€llskap med den storvĂ€xte komikern Fatty Arbuckle. NĂ€r sedan Chaplin kom till Keystone 1914 gjorde hon Ă€ven flera filmer med honom, och som framgĂ„r av titeln pĂ„ deras första film tillsammans – Mabel’s Strange Predicament – var det Normand som var det publikdragande namnet vid den hĂ€r tidpunkten. (Det skulle dock inte vara sĂ„ lĂ€nge: nĂ€r filmen hade svensk premiĂ€r fick den titeln Chaplin pĂ„ hotellĂ€ventyr.)
Mabel Normand fick snabbt flera arbetsuppgifter hos Sennett. Hon skrev och regisserade ett tiotal filmer. Hon medverkade med liv och lust i filmernas ofta livsfarliga scener: ”Jag har slagits med björnar, ramlat ut ur bilar i hög hastighet, hoppat frĂ„n taket pĂ„ ett tvĂ„vĂ„ningshus ner pĂ„ en blomsterbĂ€dd, och riskerat livet, hĂ€lsan och sinnesfriden bara för att fĂ„ folk att skratta”, sammanfattade Normand sitt liv i Keystones farsfabrik. Enligt legenden var det ocksĂ„ hon som kom pĂ„ idĂ©n att kasta pajer i amerikansk filmfars, i sĂ„ fall en pionjĂ€rinsats av omĂ€tlig betydelse. NĂ„gon film dĂ€r hon slĂ€nger pajer finns dock inte bevarad. I den Ă€ldsta pajkastarfilmen, The Ragtime Band (1913), tar hon sjĂ€lv emot en paj i ansiktet – nĂ„got som numera Ă€ven kan beskĂ„das pĂ„ Youtube.
Mabel Normand var pionjĂ€r i flera avseenden. Hon medverkade Ă€ven i den första komedin i lĂ„ngfilmsformat, Chaplins dollarbrud (1914). Hon var ocksĂ„ en av de första filmstjĂ€rnor som fick sin karriĂ€r spolierad p g a skandaler. Än i dag kan man se exempel pĂ„ hur Normands rykte som ”dĂ„lig flicka” lever kvar. I Richard Attenboroughs film Chaplin (1992) framstĂ€lls hon som en bakslug manipulatör, som avundsjukt sĂ€tter kĂ€ppar i hjulet för det stora geniet Chaplin. Det Ă€r en bild som inte har stöd i nĂ„gon samtida kĂ€lla, och Chaplin sjĂ€lv hade bara gott att sĂ€ga om Normand.
Vad som satte stopp för Normands karriĂ€r var bland annat mordet pĂ„ hennes gode vĂ€n regissören William Desmond Taylor, en otrolig röra av knark och sex, dĂ€r Normand hade oturen att vara den sista som sĂ„g Taylor i livet. PĂ„ svenska kan man lĂ€sa om fallet i Sidney Kirkpatricks spĂ€nnande Död i drömfabriken (1988). Normand fortsatte att göra film nĂ„gra Ă„r, men biograferna vĂ€gra visa hennes filmer och sedlighetsföreningar organiserade bojkotter. 1927 gjorde hon sin sista film. Hennes gamle fĂ€stman Mack Sennett klarade inte övergĂ„ngen till ljudfilm, han Ă€r för evigt förknippad med sina slapstick-filmer, som han fick en heders-Oscar för 1938. Macks och Mabels förhĂ„llande var stormigt och slutade illa, men i sina memoarer skriver Sennett lakoniskt – skuldfyllt, kĂ€rleksfullt eller bĂ„da delarna: ”Jag gifte mig aldrig. Det fanns bara en kvinna.”