Monday March 1st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Pettytesser

Lars Yngve

Jag var stolt Ă€gare till en svart, robust Volvo 444 av Ă„rsmodell 1953 som var utrustad med banjoratt, en tuta sĂ„ lĂ„gfrekvent att mitt skelett ljöd som en stĂ€mgaffel, tre vĂ€xlar och 44 icke DNA-testade hĂ€stkrafter. Bilen var tung som ett hangarfartyg och accelererade frĂ„n noll till Ă„ttio pĂ„ tre och en halv förmiddag. Att trampa ner gasen och göra en akustisk kick-down var alltsĂ„ ungefĂ€r lika hĂ€ndelselöst som att trampa i en spann med ljummet vatten! Först hĂ€nde ingenting, dĂ€refter hĂ€nde ingenting och efter ytterligare nĂ„gra sekunder hĂ€nde absolut ytterligare ingenting
 DĂ„ baktĂ€nde den plötsligt (nej, vi sprĂ€ngde inte ljudvallen, för er som undrar!) med ett kraftigt ryck som fick huvudet pĂ„ de tvĂ„ som satt dĂ€rframme att slungas bakĂ„t och vika sig ned över ryggstödet sĂ„ att man klart och tydligt sĂ„g ut genom bakrutan (upp och ner förvisso, men Ă€ndĂ„) vilket gjorde att risken för whiplash var överhĂ€ngande! NĂ€r man skulle stĂ€nga dörren fick man anvĂ€nda bĂ„da armarna och orangutangsvinga igen dem. KupĂ©n var sĂ„ tĂ€t att om man glömde stĂ€lla upp det lilla trekantiga sidofönstret nĂ€r man stĂ€ngde dörren, sĂ„ slog det lock för öronen och trumhinnorna smattrade som om ni tĂ€nker er att nĂ„gon tappar ett gĂ€ng basketbollar pĂ„ gymnastikgolvet. Det bĂ€sta med den tidens bilar var att de inte hade nĂ„gra obehagliga, svĂ„rtydda och frĂ€mmande symboler som tĂ€ndes pĂ„ instrumentbrĂ€dan en gĂ„ng i timmen. Det fanns liksom i princip bara en endaste varningslampa för bilens alla Ă„kommor. Bilen hade en egen vilja och stannade nĂ€r – och var – den ville, och nĂ€r detta hĂ€nde gjorde jag samma sak: Först svor jag (naturligtvis), sedan anvĂ€nde jag tutan som boxboll, gick av bilen och slog igen dörren, öppnade huven med en tyngdlyftarstöt, tittade ned i motorrummet, hoppade ned i motorrummet, tittade pĂ„ de fyra kablarna och skakade dĂ€refter pĂ„ huvudet, slog igen huven efter att jag hade hoppat upp frĂ„n motorrummet, sparkade pĂ„ vĂ€nster framdĂ€ck (som om det skulle hjĂ€lpa?), gick in i bilen och satte mig och svor igen. VĂ€ntade en halvtimme, vred sĂ„ om nyckeln varpĂ„ motorn stĂ„nkade igĂ„ng igen och jag kunde körde vidare. Det var en bra bil. En fin bil, som luktade likt korridorerna pĂ„ Ă€ldreboende.

Jag gillade att köra med rutorna nere pÄ sommaren, speciellt nÀr rapsen blommade, det gjorde mig ivrig och upprymd. Jag spelade Tom Petty och Learning to Fly, och just dÄ, nÀr planeterna och solen stod i zenit, brukade jag inbilla mig sjÀlv att jag pÄ nÄgot vis hade Petty i baksÀtet med en Rickenbackertolva tolva i knÀet. PV:n tycktes svÀva fram som en rymdfÀrja mellan rapsen i den ljuva doften. PÄ torget lÄg korvkiosken och i den stod en dam med en permanent sÄ hÄrd att den garanterat skulle överleva ett anfall frÄn utomjordingar skjutandes med dödliga strÄlpistoler. Hennes egenhÀndigt ditmÄlade och lömskt guppande ögonbryn befann sig vÀldigt nÀra hennes vÀtesuperoxiderad hÄrfÀste. Hon var en skvallercentral, ville man nÄ ut med nÄgot var det bara att berÀtta i största förtroende. Hennes skratt gnisslade för övrigt som slitna bromsbelÀgg.

Min bĂ€sta kompis var begĂ„vad med ett lĂ„ngfinger med en helt egen vilja och taskig tajming, vilket ledde till att PV:ns hĂ€stkrafter dĂ„ och dĂ„ tvingades slita hĂ„rt, och att jag först blev torr i munnen, fick papegojtunga och dĂ€refter lödder i munvinklarna. Han kunde mycket vĂ€l kasta ur sig saker och ting som: ”Du, pĂ„ tal om bögar, hur Ă€r det egentligen med din svĂ€rfar nu för tiden”, till personer han aldrig tidigare trĂ€ffat. Och vĂ€rst av allt: Han brydde sig inte om att personen i frĂ„ga kunde vara stor som Bud Spencer. Och ett sĂ„dant tilltal, pĂ„ landsbygden, och pĂ„ den tiden, var att betrakta som V Ä L D I G T oförskĂ€mt. Och mycket riktigt, efter en förkolnad Ă„skblick utbröt ett Blitzkrieg, inte med tusen nĂ„lar utan med knytnĂ€var, och efter det att vi fĂ„tt stryk – det fick vi nĂ€mligen alltid – avslutade kompisen oftast detta med en uppmaning till dem som gett oss stryk att ”koka en pĂ€ra” eller ”dra röven i koxen”, med glimten i ögat, nu snyggt inramad av en blĂ„tira. Vi kunde ju inte slĂ„ss, men vi fick mĂ„nga stora grabbar att springa, tack vare vĂ„r verbala förmĂ„ga och vĂ„rt uppfinningsrika ordförrĂ„d; vi före och de bakefter. Vi hade vĂ„ra extremt snygga Happy Days-jackor i filt med galonĂ€rmar, uppvikta Levis 501 och Dr Martensskor, och var liksom, enligt vĂ„rt sĂ€tt att se pĂ„ saken, absolut det coolaste man kunde skĂ„da, sjĂ€lvsĂ€kerheten personifierade. Speciellt bra att lyssna pĂ„ nĂ€r vi blev jagade i bil var Ramones första album. Ett tips till alla som har gamla skrotbilar Ă€r att spela Ramones. Joey fick ju en gĂ„ng frĂ„gan om varför de spelade sĂ„ fort och varför deras lĂ„tar var sĂ„ korta? Han svarade: ”We play short songs for people who don’t have a lot of spare time”. Och om det var nĂ„gonting man hade just dĂ„, sĂ„ var det ont om tid
 Och vid nĂ€rmare eftertanke sĂ„ tycks inte mycket ha förĂ€ndrats. Jag har fortfarande ont om tid, gillar fortfarande Ramones och Petty. Ja, det var vĂ€l Dee Dee
 som min kompis hade uttryckt saken.