Monday December 11th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

JAG MENAR ALLVAR

Text: Thomas Millroth. Å dessa rum. TĂ€nkte först att det har nĂ„got med Staden att göra. Flanören, Baudelaire eller för den delen en konstnĂ€r som Lage Lindell. Det Ă€r ju rĂ€tt romantiskt att vistas ute pĂ„ det sĂ€ttet och skriva i sitt lilla block eller bara glo och lagra inom sig. Men det kanske inte har med Staden att göra. Nu bor jag i Malmö, nĂ€r jag bodde pĂ„ landet tĂ€nkte jag inte pĂ„ huset som olika rum, mer som en del av trĂ€dgĂ„rd eller natur eller vĂ€der. Rum var nĂ„got dit jag tog mig för att finnas i ett flöde, dĂ€r jag gĂ€rna kunde vara litet anonym. Ja, denna romantiska kĂ€nsla av att vara utanför för att vara inne i sig sjĂ€lv. Jag Ă„tervĂ€nder gĂ€rna till dessa rum, GĂ€stis i Sjöbo, Fridens Pizzeria och samtidigt tĂ€nker jag pĂ„ sĂ„dana rum som varit viktiga, Fröken Östergrens olika kafĂ©er till exempel, i Ystad och Hammenhög. DĂ„ har det varit riktigt viktigt. HĂ€r har tankar tĂ€nkts som varit avgörande i alla fall för yrs truly, hĂ€r har möten utspelats som nystat upp sig i lĂ„nga lĂ„nga trĂ„dar vars slut jag inte ser Ă€nnu. SĂ„dana platser kunde hon skapa Fröken Östergren. Men det var dĂ„ det.

Nu bor jag i Malmö och sitter och sentimentaliserar över sÄdant som varit. Och jag kan röra mig genom rummen i ett oöverskÄdligt bygge med utgÄngar Ät alla de hÄll, i tid, idévÀrld, förestÀllningar. Nu Àr Àven mitt eget rum med, i mitt arbetsrum och bibliotek trÀngs jag med Marcel Duchamp, Carl Fredrik ReuterswÀrd, Linnéa Carlsson, Hanna Sjöstrand, Greta Sandberg, Roger Risberg, min farfar konstnÀren och min mamma. UtifrÄn detta rum med sitt tunga skrivbord rör jag mig dagligen i olika riktningar. Ibland hÀnger kroppen med.

HÀromdagen satt jag i en panel som skulle diskutera mÄleri pÄ Moderna Museet i Malmö. John Peter Nilsson, den nye chefen, har lyckat bra med att öppna dörrarna och det var fullsatt. Jag tror vi var ganska underhÄllande denna kvÀll, fast en och annan gick sin vÀg. Medan jag samlade ord och tankar i en pÄse att anvÀnda och tÀnkte pÄ vad de andra sade flög mina tankar ivÀg. Det hÀr Àr ju ÀndÄ ett rum i en institution som jag Àr van vid sedan jag var ung. Fast dÄ var kvÀllarna pÄ Moderna Museet betydligt ostyrigare Àn sÄ hÀr, dÄ satt publiken pÄ golvet, tog pÄ konstverken, lutade sig kanske mot en lÀmpligt formad skulptur. Det förekom mat och dryck i salarna. Men samtalen var sig nog rÀtt lika.

I dag kanske mer inriktade pÄ nu och dÄ. Fordom var det mer framtid i orden.

Det behöver inte vara en nödvÀndig kvalitet, eftersom framtiden ocksÄ kan göras om till orubblig dagordning.

I publiken tog Lars Vilks upp frÄgan om mÄleriets verkan, kan det pÄverka, undergrÀva? Svaret blev litet vÀl svÀvande.

Som tur var mötte jag honom igen under en annan diskussion, att konstnÀrer borde kunna erbjudas fristad precis som författare. Det svÀvande korta meningsutbyte vi hade ett par dagar innan hÀngde i luften och vi fortsatte. Jag tror han har rÀtt, nÀr han menar att mÄleri just genom sin lÄngsamhet, just genom att inte verka med nÄgon hastighet och att det behöver stÀllas ut i sÀrskilda lokaler, just dÀrför har det en verkan; det strÀvar bort frÄn dagordningar och inteckningar i framtiden, det retar otÄligheten och krÀver uppmÀrksamhet. PÄ riktigt: uppmÀrksamhet och koncentration. I bÀsta fall upprÀttar bra mÄlningar egna dagordningar.

Och det var just det jag upplevde, nÀr jag besökte Jakob Simonsons utstÀllning pÄ galleriet CEO i Malmö, som drivs av elever pÄ Konsthögskolan. I bÀsta mening ett frirum, denna nerlagda butik eller vad det nu Àr i ett litet skevt hus som kan vara byggt pÄ 60-talet. Det ligger just invid en kyrkogÄrd mitt i stan.

Redan genom de gamla skyltfönstren som Àr indragna under en utskjutande skev arkitektur ser jag Simonsons egenartade mÄlningar. PlÄtar. MÄlade i lager pÄ lager. Ytorna Àr stilla, sköra. DÄ jag tÄlmodigt dröjer vid ytorna upplever jag ett skimmer frÄn alla fÀrgskikten. Detta Àr mÄleri som har tÄlamod. PlÄtarna förhÄller sig till lokalens arkitektur, de Àr skeva, sneda, vinklade, sticker ut i spetsig vinkel frÄn vÀggen, omsluter hörn. Det Àr som om husets arkitektur har flyttat in och skojar med oss.

Det Àr en spegling av rummet. En stillsam bildessÀ som handlar om att böja en grammatik av arkitektur och rymd, att hitta pÄ egna tempus i denna grammatik.

De dÀr rummen jag skriver om just nu Àr ju ett slags sprÄk, fast vi rör oss i dem. De definierar mig, de ger mig uttryck, de ger mig sammanhang. DÀrför blir jag sÄ berörd av Jakob Simonsons installation av mÄlningar, eller om jag hellre skulle kalla dem skulpturer, eftersom de ju bÄde handlar om ytan och rummet.

De ljusskimrande ytorna i olika toner pĂ„minner mig förresten om den klassiska modellerade skulpturen, dĂ„ den stod pĂ„ sin höjdpunkt pĂ„ 1950-talet. Det var knĂ„dat och böjt sĂ„ mycket redan, kvar fanns ytans skimmer, som kunde varieras och brytas av ljuset och de allra finaste bearbetningar av lera och brons. I ett flimmer rörde sig skulpturerna inför vĂ„ra ögon dĂ„ vi gick runt dem. Rummet upphĂ€vdes av dessa skulpturer. De gick endast att jĂ€mföra med flimrande fĂ€rg. Det var dĂ€rför den store franske skulptören Henri Laurens en gĂ„ng berömde den yngre mĂ€staren Liss Eriksson med att ”cÂŽest bien colorĂ©/det Ă€r fin fĂ€rg”. Och Liss tĂ€nkte, att han har vĂ€l ingen fĂ€rg heller pĂ„ den skulpturen, tills han förstod. SĂ„ sprĂ„klig Ă€r ytan, sĂ„ omdefinierande av rummet, och sĂ„ viktigt Ă€r rummet för ytan. En plats för mig att definiera mig. SĂ„ tĂ€nkte jag under den omĂ€tbara stund jag stod inne pĂ„ CEO och sĂ„g Jakob Simonsons ytor och ovĂ€ntade böjningsmönster. Tusan vet hur lĂ€nge jag stod dĂ€r, jag stĂ„r dĂ€r nog Ă€nnu.

Efter en sĂ„n resa i rum gĂ„r det inte böja sig ”rĂ€tt”.

SÄdana rum finns. MÄste finnas, annars fÄr jag sitta böjd i ryggen och skriva av postulat resten av livet.

De gĂ€ller. De har gĂ€llt.  Jag nĂ€mnde nyss minnen i hast frĂ„n Moderna Museet i ungdomen, sĂ„dana yttranden som förpassar en till garderoben med historisk rekvisita. Det har sin risk att trĂ€da in i sĂ„dana rum och berĂ€tta det högt. Men jag vĂ„gar Ă€ndĂ„. Rum som gĂ€ller. Jag kommer ihĂ„g nĂ„gon eftermiddag eller afton nĂ€r nĂ„gon musik spelades av nĂ„gon numera legendarisk figur, jag lutade mig lojt i Hans Arps MolnskĂ„l av aluminium. I dag fĂ„r publiken inte uppleva hur skönt den gungar sĂ€rskilt om man har ett glas billigt rödtjut i handen. Det mĂ„ste ha varit en kvĂ€ll. Jag gick i gymnasiet och hade Ă„kt in till stan. Första anhalten var dĂ„ alltid Rönnells Antikvariat. Jag gillade inte modersmĂ„lslĂ€rarnas smĂ„ excerpter ur litteraturen. Jag ville ha the real stuff. Men det mĂ„ste passa min ringa kassa. DĂ€rför var ett av mina första giltiga rum Rönnells Antikvariat pĂ„ Birger Jarlsgatan. Tunnelbanan frĂ„n VĂ€llingby till Hötorget, snabba steg genom Brunkebergstunneln, hade jag tur satt den dĂ€r magra kvinnan i sin slitna svarta kappa och spelade klarinett Ă„ det falskaste. Det var underbart, ett skevt orytmiskt tapto för mig att vakna upp till. PĂ„ Rönnells blĂ€ddrade jag i diktsamlingar, förirrade mig, blev kissnödig – jag minns precis var kundtoaletten lĂ„g – och plockade pĂ„ mig en vĂ€l vald bunt begagnad litteratur för de tior jag hade stoppat undan. Ibland gjorde jag fynd. I mĂ„nader sparade jag för att kunna köpa förstautgĂ„van av den legendariska diktsamlingen ”5 Unga” frĂ„n 1929. Den blev min och krĂ€vde stora ekonomiska umbĂ€randen. Jag har den Ă€nnu.

PÄ sÄdana platser som Rönnells lÀrde jag mig stÀndigt nya böjningsmönster, det var rum med öppningar mot Moderna Museet mot litteraturens och konstens minne. Inte minst för alla de samtal jag förde med personalen. Under min korta vÀrnplikt som brandman, avbruten i förtid, delade jag lucka med en ung man som jobbade pÄ detta antikvariat. Varje samtal vi hade var öppningar mot nya vÀrldar och rum.

Rönnells antikvariat bokade för gott in sig i mig. Och gör det Ă€nnu. Det som förut skedde pĂ„ gamla Moderna Museet med konserter, utstĂ€llningar, aktualiteter frĂ„n förr, nu och sedan, det har ju blivit Rönnells signatur. Nog Ă€r detta ett av de viktiga kulturrummen idag. JĂ€mförbart med Autoren Buchhandlung i Berlin – och dĂ„ förstĂ„r de verkliga nördarna som jag sjĂ€lv vilka vikter som ligger i vĂ„gskĂ„larna.

Det Àr faktiskt en frÄga om liv och död. Varken mer eller mindre.

DĂ€rför blir jag förstĂ„s upprörd, nĂ€r jag hör att Rönnells antikvariat Ă€r hotat, att hyran ska stiga över det acceptabla bara för att en typ av butiker börjat hyra lokaler i grannskapet, och att dessa Ă€r villiga att erlĂ€gga jĂ€ttehöga hyror. Har dĂ„ girigheten inga grĂ€nser? SĂ„ ser dagens hĂ€rskande politikers kulturentreprenörskap ut: inga stĂ„lar – stick!

Men de har nog inte lĂ€rt sig rĂ€ta pĂ„ ryggen och skapa sig olika böjningsmönster i sĂ„dana rum jag hĂ€r skrivit om, dessa politiker – eller hyresvĂ€rdar.

Jag ska inte trötta er med att berÀtta om mina senaste fynd frÄn Rönnells, jag kan bara viska tyst, hur de egenartade nÀstan bortglömda böckerna slÄr upp dörrarna pÄ vid gavel till andra rum. DÄ Àr det lÀtt att andas och rÀta pÄ ryggen för att med kraft sudda ut ordet entreprenör frÄn gloslistan. Det Àr annan grammatik det gÀller, sÄdan som skapas pÄ Rönnells eller galleriet CEO i Malmö.

GÄ med i Rönnells vÀnner pÄ facebook. RÀdda Rönnells antikvariat!

Det gÀller som sagt varken mer eller mindre Àn livet. Det Àr allvar.

Stig Claesson skrev en gĂ„ng: ”Om detta hĂ€nt för hundra Ă„r sen
hade vi bevĂ€pnat oss.”

Varmed jag vill ha sagt att jag menar allvar.