Monday October 26th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Barry Gray – Televinken möter Mannen frĂ„n U.N.C.L.E.

NĂ€r jag lyssnade pĂ„ samlingen ”Music For Biscuits” med reklamfilms, film- och biblioteksmusik med Mike Sammes Singers frĂ„n 60- och 70-talen och Ă„nyo pĂ„ samlingen ”Television: Sound And Image: British Television, Film And Library Composers 1955–78”, som jag skrev om hĂ€r förra Ă„ret, tĂ€nkte jag tillbaka pĂ„ sĂ„dan tv-musik som inte bara Ă€r skapad av John Barry, John Baker eller Delia Derbyshire. Det fanns mĂ„nga musikminnen som satte outplĂ„nliga spĂ„r i en liten pojke framför en svart-vit tv-skĂ€rm.

Att jag en gĂ„ng i tiden fastnade för den fantastiska delen av skönlitteraturen har jag bokbussens flerbandsutgĂ„va av ”Tusen och en natt” att tacka för, men det som verkligen satte science fiction-mĂ€ssiga kalla kĂ„rar lĂ€ngs ryggraden var inte Heinleins rymdkadetter eller svartvita ”Star Trek”-avsnitt, utan serien om hur mĂ„nen rubbas ur sin bana och de fartfyllda Ă€ventyr manskapet pĂ„ mĂ„nbasen dĂ€r, Alfa, fĂ„r uppleva. Jag minns Ă€n idag hur det kĂ€ndes nĂ€r jag sĂ„g det första avsnittet pĂ„ tv, hur jag av tv-tablĂ„n blivit uppjagad av att det minsann skulle bli sf pĂ„ tv och nu satt klistrad, hur min sense of wonder nĂ€rmast överföll mig nĂ€r det bombastiska och medryckande ledmotivet for genom tv:ns enda Luxor-högtalare. Det hĂ€r var nĂ„got annat Ă€n ”Star Treks” pĂ„fund med konstiga öron och upp- och nerstrĂ„landen som ghost in the machine-lösning pĂ„ transporterna, hĂ€r var Alan tvungen att flyga med nĂ„got av Örn-skeppen nĂ€r det skulle utrĂ€ttas nĂ„got, oavsett om det handlade om okĂ€nda UFO:n som landat eller konstig strĂ„lning frĂ„n kosmos’ hjĂ€rta som hotade basen eller nĂ„gon utsĂ€nd, prospekterande grupp – och Örnens fĂ€rdtid gav en upplevelseekvation lik Einsteins, att spĂ€nningen fyrdubblades med varje sekund som resan pĂ„gick!

I modern tid har jag skaffat ”Space: 1999”, som Garry Anderson brittiska tv-serie hette i original, hos oss försvenskad till ”MĂ„nbas Alfa”, pĂ„ dvd och det har varit ett kĂ€rt Ă„terseende av de tvĂ„ sĂ€songerna (och, mĂ„ste jag medge, piratversionen av de avsnitt som skulle inleda den aldrig sĂ€nda tredje + intervjuer och dokumentĂ€rer om och med skĂ„despelarna och Garry har Ă€ven de förgyllt min tillvaro) och slagits av hur vĂ€lkomponerad musiken var och Ă€r, hur ruskigt effektiv, likt Bernard Herrmanns i en Hitchcock-film var.

Vem var dÄ musikens upphovsman, Barry Gray?

Barry Gray (1908–1984) föddes i Blackburn i England som enda son till John och Florence, ”mina musikaliska förĂ€ldrar” som hans egen biografi kallar dem. Om han fick nĂ„gon musikalisk utbildning över huvud taget verkar tveksamt, men han kan ha fĂ„tt pianolektioner (eller Ă„tminstone tagit en brevkurs!, han kan ha fĂ„tt en viss musikutbildning i katedralen i Blackburn. ”Kan” Ă€r ordet, uppgifterna Ă€r knapphĂ€ndiga och dubbeltydiga. Utbildning eller ej, det hindrade honom dock inte frĂ„n att flytta till London och ta anstĂ€llning pĂ„ musikförlaget B. Feldman & Co., dĂ€r han tidigt började arrangera musik och fick sin första egna melodi publicerad, men den korta och kĂ€rnfulla titeln: ”Someone Else Took You Out Of My Arms (But They Can’t Take You Out Of My Heart)” och 1938 flyttade han till IBCRN för att dĂ€r jobba som arrangör/pianist.

Under krigsĂ„ren hos RAF kunde han givetvis inte hĂ„lla sig frĂ„n musiken, och nĂ€r han förflyttades till Indien anordnade han konserter dĂ€r ocksĂ„ och fortsatte bĂ„de komponerandet och arrangerandet Ă„t mĂ„nga förlag pĂ„ hemmaplan. NĂ€r han kom tillbaka till England skrev han musik Ă„t bland andra Hoagy Carmichael och Eartha Kitt liksom till olika filmer, men ett litet genombrott fick han nĂ€r han började arbeta med Vera Lynn som hennes ackompanjatör, nĂ„got han fortsatte med till 1959; det Ă€r exempelvis hans arrangemang Vera sjunger i slutet av filmen ”Dr. Strangelove”.

Det var genom Vera Lynn han mötte producenten Gerry Anderson som skulle bli hans samarbetspartner i tv-mediet i mer Ă€n tjugo Ă„r. Först ut var ”The Adventures Of Twizzle” 1957, som Robeta Leigh, en gemensam bekant, skrivit och som Leslie Chair uppenbarligen nynnat musiken till, ett nynnande Barry gjorde till riktig musik, arrangerade och spelade in! Tala om att koka soppa pĂ„ en spik!

Gray bodde pÄ 242 Dollis Hill Road i London dÀr han inredde de tvÄ rummen pÄ bottenvÄningen till en studio, men en trÄng sÄdan, bara ett par musiker i taget fick plats varför han fick spela in sin musik i omgÄngar: strÄkarna pÄ morgonen, blÄset pÄ eftermiddagen och sÄ vidare.

Samarbetet med Gerry Anderson var fruktbart. Andersons marionett-tv-serier blev mer och mer en sorts barn-tv pĂ„ temat Televinken-möter-Mannen frĂ„n U.N.C.L.E. Titlarna var mĂ„nga och serierna mer och mer raffinerade: ”Torchy The Battery Boy” kom 1958 och sextiotalet dominerades av barn-tv-serier producerade av Anderson och musiksatta (och ibland Ă€ven skrivna!) av Gray: ”Four Feather Falls” (1960), ”Crossroads To Crime” (1960), ”Supercar” (1960–61), ”Fireball XL5” (1962–63) och ”Stingray” (1963–64).

Det var i mitten av sextiotalet de serier som idag blivit kult i Storbritannien sĂ€ndes och som i nĂ„gra fall ocksĂ„ sĂ€ndes i svensk och/eller dansk tv: ”Thunderbirds” (1965–66), ”Thunderbirds Are Go!” (1966), ”Captain Scarlet” (1967), ”Thunderbird Six”, ”Joe 90” (vars ledmotiv spelas av gitarristen Vic Flick, kanske mest kĂ€nd för riffet i John Barrys ”James Bond Theme”!), ”The Secret Service” (alla 1968), ”Doppelganger” (1969), ”UFO” (1969–70) och min favoritserie, ”Space: 1999” (1973–74) till vilken han bara gjorde musiken till den första sĂ€songen (men vilken musik!) och av personliga skĂ€l blev ersatt av Derek Wadsworth för musiken till sĂ€song tvĂ„, en tv-serie som bĂ„de utmĂ€rkte sig för att ha smarta telefoner redan dĂ„, ha en anslĂ„ende typografi och pĂ„ sin tid vara den dyraste tv-serie som producerats i England. Andra halvan av sextiotalet var alltsĂ„ Barry Grays mest produktiva tid, bĂ„de som tv-musikskapare – och som Ă€kta man, han gifte sig 1967. Det var ocksĂ„ under den hĂ€r perioden han började anvĂ€nda mer och mer elektronisk musik i sina soundtrack i takt med att maskinparken vĂ€xte: först ut var en elektrisk orgel, en Clavioline, redan 1958, men sedan tillkom de i rask takt: en ondes martenot, en Cordovox, ett Transicord, en elektronisk cembalo, en Miller-spinett och en hammondorgel, förutom oscillatorer och ringmodulatorer. Hans utvecklade ocksĂ„ elektroakustiska effekter som han döpte till ”Musieffects” och mot slutet av sextiotalet var Grays rykte som skapare av elektronisk musik sĂ„dant att han bjöds in att skapa effekter till olika spelfilmer. Ett exempel Ă€r nĂ€r han förstĂ€rker Bernard Herrmanns soundtrack till Truffauts filmversion av Ray Bradburys bok ”Fahrenheit 451” med elektronmusik.

Alla stora artister gör kanske underliga saker under den senare delen av sin levnad. Eller sÄ Àr de tvungna. De sista Ären, frÄn 1977, underhöll han gÀsterna pÄ The Old Government House Hotel pÄ Guernsey genom att spela piano och orgel under middagen, ett pÄ sitt sÀtt mÀrkligt sÀtt att hantera karriÀren, men frÄn 1979 och till sin död fick han ocksÄ tillfÀlle att arrangera sin barn-tv-musik i sviter framförda pÄ t.ex. Royal Albert Hall och gjorde nyinspelningar inför visningar av tv-programmen i USA, sÄ helt bortglömd var han inte.

Idag gĂ„r det inte en tv-sĂ€song i England utan att nĂ„gon av Garry Andersons marionettbarn-tv-serier visas (han avled pĂ„ annandag jul i fjol) och Barry Grays musik har fĂ„tt nytt liv pĂ„ skiva. Skivbolaget Silva Screen har egenhĂ€ndigt nĂ€rmast ett monopol pĂ„ film- och tv-musik i allmĂ€nhet och deras utgivningar Ă€r mĂ„nga och genomförda med stor kĂ€rlek. Barry Grays musik förde en halvtynande tillvaro i form av olika mer eller mindre hastigt pĂ„komna samlingar pĂ„ lp och cd innan Garry Anderson-fanklubben Fanderson började utge medlemsskivor i slutet av nittiotalet med nĂ„gra av tv-seriernas musik. PĂ„ vĂ„ren 2003 slĂ€ppte sĂ„ Silva Screen musiken till ”Thunderbirds” och det var första gĂ„ngen den kom pĂ„ skiva, baserad pĂ„ ursprungstejperna frĂ„n tv-serien som The Barry Gray Estate sitter pĂ„, med bonusmaterial i form av reklamjinglar dĂ€r dockorna frĂ„n tv-serien förekom. Silva Screen har sedan regelbundet fortsatt utge Barry Grays musikaliska kvarlĂ„tenskap. En andra ”Thunderbirds”-skiva kompletterades med musiken till ”Captain Scarlet”, ”Joe 90” (första Anderson-serien inspelad i stereo) och ”Space: 1999” vars ledmotiv och dess nackhĂ„rsresande pampighet ocksĂ„ kan tillskrivas att det var en femtiotvĂ„ man (och kvinnor) stark orkester som spelade in det den 11 december 1973 – och de behövde inte spela in i skift i Barrys gamla studio!

Jag frĂ„gade Anna Harvey pĂ„ Silva Screen i London vad som driver dem att lĂ€gga ner sĂ„ mycket kĂ€rlek och omsorg pĂ„ Barry Grays musikaliska arv, med bĂ„de tv-seriemusik pĂ„ cd och en samlarserie (med eget trĂ€stĂ€ll!) med 7”-singlar med hans musik.

– Musikens kvalitet och seriernas kultstatus gjorde att vi ville producera en serie skivor som gör musiken rĂ€ttvisa och introducerar den för nya fans. Eftersom vinyl verkligen gjort comeback, i England dels för att Record Store Day ger en möjlighet för skivbolag att göra begrĂ€nsade utgĂ„vor, dels för att vinylskivan, nĂ€r det gĂ€ller ljud och förpackning, har sĂ„ mycket högre kvalitet Ă€n en digital utgĂ„va. Samlarna gillar vinylskivor i begrĂ€nsade upplagor, sĂ„ det var ett sjĂ€lvklart steg att göra en serie 7”-utgĂ„vor ocksĂ„, dĂ€r den sista kommer pĂ„ Record Store Day i Ă„r.

Jag blir givetvis ocksĂ„ nyfiken pĂ„ framtiden, om det kommer mer tv- eller filmmusik frĂ„n hans storhetstid pĂ„ sextiotalet. Musiken till ”The Secret Service” eller ”UFO” (som gjorde att Anderson blev inbjuden att skriva den dĂ„ nĂ€stkommande Bond-filmen ”Moonraker”, nĂ„got som aldrig blev mer Ă€n ett manus) t.ex.

– Vinylsingelseriens popularitet (de har sĂ„lt ut en kvart efter det att de dykt upp pĂ„ vĂ„r webbplats!) och den löpande och aldrig avmattande försĂ€ljningen av cd-utgĂ„vorna har sagt oss att det finns en stor efterfrĂ„gan pĂ„ Barry Grays musik, sĂ„ vi planerar definitivt fler utgĂ„vor framöver!

Jan-Erik Zandersson