Monday September 28th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Fotbollsminnen

Text: Tom Prahl. Efter ett anfall av nostalgi och fotbollsabstinens plockade jag fram nĂ„gra dammiga dvd:s och sĂ„g ett par avsnitt av Max Lundgrens underbara bok Åshöjdens BK som filmatiserades pĂ„ 80-talet. Det blev ett kĂ€rt Ă„terseende med alla de vĂ€lbekanta figurerna med ”Bagarn” i spetsen liksom nĂ„gra av dĂ„tidens stjĂ€rnor som Tore Cervin och Micke Rönnberg, jag sedermera trĂ€ffat Ă„tskilliga gĂ„nger. Undertecknad har efter 40 Ă„r i fotbollens tjĂ€nst, varav 20 Ă„r pĂ„ elitnivĂ„, pensionerat sig. NĂ€r man ser filmen om Åshöjden Ă€r det ofrĂ„nkomligt att göra jĂ€mförelser med dagens fotboll. Fotboll idag pĂ„ elitnivĂ„ Ă€r underhĂ„llning, och i de stora fotbollslĂ€nderna en miljardindustri. Det Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n den romantik som Åshöjden speglade. NĂ„gra fler jĂ€mförelser behöver egentligen inte göras. Det som framförallt sysselsatte mina tankar nĂ€r jag Ă„tersĂ„g Åshöjden var minnen frĂ„n min egen barndom och uppvĂ€xt ute pĂ„ Österlen.

Jag kan inte pĂ„stĂ„ att jag föddes i en fotbollsfamilj. Betgallring och höskörd var viktigare ting att utrĂ€tta Ă€n att sparka pĂ„ en boll. Jag hade dock en farbror som var framgĂ„ngsrik högerytter i Lunnarps BK och som hade spelat YA–cup final inför 4800 Ă„skĂ„dare. Kan ni tĂ€nka er denna publikanstormning pĂ„ en smĂ„klubbsmatch pĂ„ Österlen idag? Det hĂ€nde sig sĂ„lunda dĂ€rför ganska ofta att hela familjen stuvades in en grön Opel Rekord för att Ă„ka och titta pĂ„ farbror. Jag kan vĂ€l ha varit en fyra-fem Ă„r nĂ€r jag satt och dinglade med benen pĂ„ de trĂ€bĂ€nkar som kantade planen. En gĂ„ng trillade jag av bĂ€nken rakt pĂ„ linjemannen. NĂ€r jag skamset reste mig sade linjemannen. ”Kan du inte sitta ordentligt pĂ„g”?

Jag minns första gĂ„ngen jag nickade pĂ„ en fotboll, det var pĂ„ Ă€ngen hos Jalle-Kal-Svens. Det kom en hög lyra och jag bestĂ€mde mig för att nicka. Det burrade i hela skallen men gjorde inte ont. Huvudspel blev ocksĂ„ min starkaste gren nĂ€r jag sedermera sökte göra karriĂ€r som fotbollsspelare. Jag betraktades som lovande under min ungdom, och en gĂ„ng skrev Ystads Allehanda att jag var en blivande Nacka Skoglund. Man ska kanske tillĂ€gga att man pĂ„ den tiden betraktades som en talang om man kunde trixa med bĂ„da fötterna
 Jag blev aldrig nĂ„gon ny Nacka men fotbollen gav mig oerhört mycket som ledare och trĂ€nare.

Hemma pĂ„ gĂ„rden nĂ€rdes dock drömmarna om en proffskarriĂ€r. Grannpojken, som var Ă„tskilligt Ă€ldre Ă€n jag, prenumererade pĂ„ Rekordmagasinet, och nĂ€r han lĂ€st ut tidningarna fick jag lĂ„na jag dem. Detta spĂ€dde pĂ„ fantiserandet om en storslagen framtid. Problemet var att det inte fanns nĂ„gon organiserad ungdomsfotboll i vĂ„r by. ”Envar Ă€r sin egen lyckas smed”, sĂ„ all idrott förlades till- och runt gĂ„rden. Ett sommarlov stod jag och flĂ€tade ”sĂ€ckaband” till ett fotbollsnĂ€t. Eftersom jag hade skaffat mig en keps sĂ„ fick jag vara Kalle Svensson – Helsingborgs tigermĂ„lvakt. Lillebror sköt och jag kastade mig. Sorgen var dock monumental nĂ€r jag en morgon kom ut och sĂ„g att mitt fotbollsmĂ„l lĂ„g i spillror med nĂ€tet ohjĂ€lpligt söndertrasslat. En av vĂ„ra ardennerhĂ€star hade slitet sig under natten och stĂ„tt och gnidit sig mot mĂ„let tills det kollapsade.

PĂ„ den tiden fick barn cykla pĂ„ vĂ€garna och nĂ„gon cykelhjĂ€lm var inte uppfunnen. Det hĂ€nde sig dĂ€rför ofta att jag cyklade upp till idrottsplatsen. Mest för att hoppa höjd i grusgropen. Den store idolen var Benke Nilsson som uppfunnit dykstilen och som slagit vĂ€rldsrekord i Stockholm genom att hoppa 2.12. En kvĂ€ll kom jag dock att delta i seniorernas trĂ€ning. Ja trĂ€ning Ă€r vĂ€l för mycket sagt. De flesta spelade i sina vardagsklĂ€der och grannens pojke, som lĂ„nade mig Rekordmagasinet varje vecka, upptrĂ€dde i trĂ€tofflor. Hur som helst sĂ„ frĂ„gade man mig om jag ville vara med. OM, man ville! Jag stĂ€llde mig i mĂ„let. Det sĂ„g mest ofarligt ut tyckte jag tills jag fick grannpojkens hĂ„rda ”tĂ„fis” pĂ„ nĂ€san. Blodvite uppstod och dĂ€r slutade egentligen min mĂ„lvaktskarriĂ€r.

Mitt första minne ifrĂ„n en riktig match pĂ„ ”min” idrottsplats var en uppgörelse i YA-cupen mellan Tomelilla IF och Onslunda IF. Onslunda hörde tillsammans med Baskemölla, Hedvigsdal, Vitaby ochVallby-Salarp till de sĂ€msta lagen i botten pĂ„ division 7. Tomelilla lĂ„g i div fyra. Just den hĂ€r kvĂ€llen övertrĂ€ffade alla i laget sig och slog ut ”storlaget”. Inte minst den blott femtonĂ„rige mĂ„lvakten Olle ”Soss”, var fantastisk och tog en straff. Han blev min första idol. Jag trĂ€ffade honom i LantmannaffĂ€ren dĂ€r han jobbade och det var stora ögonblick.

Efter matcherna stod man och hĂ€ngde utanför omklĂ€dnadsrummet för att lyssna pĂ„ alla kloka kommentarer. Kabyssen var vĂ€l inte mer 3 x 4 meter, sĂ„ det var trĂ„ngt. DĂ€r fanns Harry som kunde göra cykelsparkar och som var otroligt vig. Han körde motorcykel och passerade vĂ„r gĂ„rd pĂ„ vĂ€g till sitt arbete. Man sĂ„g nĂ€r Harry kom för dammet pĂ„ vĂ€gen rök. Han körde oförsvarligt fort och mina förĂ€ldrar var rejĂ€lt förgrymmade.  DĂ€r fanns ocksĂ„ Inge frĂ„n Gyllebo som spelade vĂ€nsterback. Han hade vita vristskydd och var glidtacklingsexpert. Detta fick till följd att han alltid var skitig pĂ„ ben och lĂ„r. Trots detta sĂ„g man vare sig honom, eller de andra spelarna duscha. Man drog bara byxorna utanpĂ„ de smutsiga tentaklerna och sedan gick man sin vĂ€g. Inte sĂ„ konstigt kanske: om man skulle duscha var man tvungen att pumpa upp vattnet med en ”rickepump”, och det var iskallt.

Min första riktiga match spelade jag nÀr jag var tolv Är. Det fanns ett sextonÄrs lag i föreningen och det fylldes med pÄgar frÄn byn. Man tilldelades en gammal a-lagströja. Den hade sÀkert inte blivit tvÀttad det sista Äret, sÄ min mor förbarmade sig och tvÀttade den svettluktande tröjan. Tröjan rÀckte mig till knÀna och Àrmarna fick kavlas upp rejÀlt. Som brukligt var fick de som kom in senast i laget börja pÄ vÀnsteryttern. Det gÀllde Àven mig. Jag minns inte resultatet i matchen.

Sedan blev det lite ordning och reda i föreningen. Det kom en ny folkskollĂ€rare till byn som började trĂ€na oss ungdomar. Han var oerhört strĂ€ng i skolan och tack vare honom lĂ€rde jag mig att ”lĂ€sa lĂ€xor”, vilket jag haft stor glĂ€dje av senare i livet. Vi grabbar gillade honom Ă€ndĂ„ skarpt. Han deltog sjĂ€lv i trĂ€ningen och varje gĂ„ng han ville ha bollen hörde man ”psst-psst”. Det var hans sĂ€tt att kalla pĂ„ bollen. NĂ€r det var matchdags packade han in hela laget i sin ”folkabör”. Det satt och lĂ„g folk ovanpĂ„ varandra och i bagageutrymmet fick den minste plats. Undra vad dagens förĂ€ldrageneration sagt om en sĂ„dan transport?

Resten Àr historia . I mina drömmar som liten fanns inte utsikten att bli trÀnare. Jag visste  knappast vad det var, men sÄ blev det.

I gÄr kvÀll sÄg jag Real Madrid avgöra i 88 minuten mot La Curuna. PÄ bÀnken satt en surmulen Mourinho med benen högt i vÀdret. Jag tÀnkte pÄ Är 2000 nÀr mitt Halmstads BK slog ut Benfica ur UEFA-cupen med en ung och arrogant Mourhinho vid rodret.