Fotboll har tyvärr en tendens att dra till sig personer som tycker om att slå på andra personer, och för att förhindra att det bråkas, kastas in saker på planen och skjuts raketer på läktarna, så anlitas ett stort antal poliser för att förhindra att den organiserade fotbollshuliganismen, eller ”supportrarna”, som de kallar sig, löper amok och ger varandra på flabben! Jag upprepar: Man ska förhindra att ”supportrarna” löper amok och ger varandra på flabben!? Ja, jag håller med er, det är verkligen så löjligt att man baxnar! Samhället, det vill säga vi skattebetalare, förväntas tysta stå för denna nota. Jag kan utan vidare lätt räkna upp ett stort antal ställen i samhället där dessa pengar hade behövts bättre än till att stävja läktarvåld.
Hur i hela fridens namn någonting så löjeväckande enkelt som att gå och titta på fotboll ska kräva dyra polisiära insatser är vansinne, och dessutom är det obehagligt för den stora delen av fotbollsälskare som bara vill se på fotboll. Det är inte accepterat att man slåss och lever rövare någonstans i samhället, men på fotbollsläkarna tycks ingen anse det speciellt konstigt, eller ännu värre – det anses ”höra till!”, och därmed bortförklaras som en kombination av öl, kamratskap och ungdomligt oförstånd! Nu är det ju i första hand inte den typen av personer som vanligtvis benämns som ”ungdomar” som utövar denna idioti. Det är vuxna som en del till och med beundrar (?) i villfarelsen att våldsverkarna har sitt beteende på grund av at de är hängivna och ”fotbollsälskande”. Jag kan riktigt se framför mig hur ”ledarna” sitter med pannan i djupa veck i en mörk källarlokal och grymtande försöker komma fram till hur de ska kunna överfalla motståndarsupportrarna på vägen till eller från fotbollsarenan. I England hade de tidigare stora problem med huliganer, och införde därför tuffare regler. Detta resulterade naturligtvis i att problemen idag nästan försvunnit.
Det är något märkligt med den delen av fotbollspubliken som envisas med klättra upp på staketen, visa tänderna och skrika och tjuta som uppretade gorillahannar. Denna homogena grupp framstår alltmer som en påminnelse om vårt ursprung och evolutionen. Det är även en påminnelse om svanskotans existens, primatens beteende och begränsade intellekt! Släpps de egentligen ut i pauserna för att köpa korv eller frågar de i en kör genom nätet: ”Vaktmästar’n, är bananerna fina?”.
Det mest anmärkningsvärda är att den som gapar störst, hörs mest och ser farligast/dummast ut, hamnar högst upp i grupphierarkin och får den långa ludna svansen av liktänkande lågpannor att ta efter i skrik och våld. I övriga sammanhang är det de som har störst kunskap om saker och ting som åtnjuter respekten. På läktarna däremot… När de väl lyckats misshandla någon från det andra laget, har de då vunnit? Och i så fall: vad tror de sig då ha vunnit?
Ska vi skattebetalare stå för själva notan för att dessa idioter – ja jag väljer att kalla dem så, för det är precis vad det handlar om –ska kunna bära sig åt hur de vill och tycka att det är kul med all uppmärksamhet? Skulle inte tro det, va! Om klubbarna själv tvingats stå för notan av polisbevakning hade de tvingats höja biljettpriserna rejält, och varför då inte fråga den stora grupp människor som i lugn och ro vill gå och se på fotboll utan våldsamheter, om de är villiga att betala dubbla priset för en biljett enkom för att bråkstakarna ska få finnas på plats och ställa till jävelskap – skulle inte tro det, va? Den enda möjligheten att få bukt med detta trams är att göra som de gjort i England, införa anmälningsplikt på polisstationer för dessa personer när matcherna spelas. Man kan snacka runt och dribbla bort folk hur lätt som helst genom att snacka och därmed låta dem komma undan med sitt uppförande, men till syvene och sist är det så att när det kostar pengar och blir kännbart, är det inte riktigt lika kul att leva rövare längre. Fotboll och slagsmål hör lika lite ihop som våld i samband med handboll, simning, pingis, schack eller all sport för den sakens skull. Armand Krajnc har inte under sina 25 år i boxningsvärlden aldrig sett, eller hört talas om, något slagsmål i publiken runt ringen. De sitter ner och tittar och hejar på dem som utövar sporten.
Nej, in med huliganerna i boxningsringen, en och en, och låt dem sparra mot boxare. Det hade de naturligtvis inte gått med på eftersom de bara är stora och starka i grupp.
En annan åtgärd som kanske skulle fungera vore om klubbarna själva fick ta hand om huliganerna och ge dem varsin ledsagare/personlig assistent som på ett pedagogiskt sätt kunde förklara spelet så att personerna i fråga i lugn och ro hade kunnat koncentrera sig helt och hållet på att sitta fint och titta utan att missförstå eller råka i slagsmål. Det leder ju ändå bara till att de missar delar av själva matchen. Men då hade förmodligen någon personlig assistent, med humor, inte kunnat låta bli att bjussa någon på choklad, förslagsvis ett helnöt, och därefter hade kalabaliken på läktaren återigen varit ett faktum. Det är inte allom givet att kunna se på fotboll och tugga choklad på samma gång.
Kanske skulle det också behövas ett par veckors studier med bilder på en flanellograf där man pedagogiskt förklarar en del grundläggande saker som att ”Ibland gör det ena laget mål, och ibland gör det andra laget mål. Så är det i fotboll”. Det vore ett initiativ att applådera. Alltså en kurs motsvarande golfbanornas gröna kort. Det skulle jag till och med kunna välja att betala en liten del av skatten till eftersom fotboll betyder så mycket för så många. Det är möjligt att det inte spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, som Torsson sjunger, men en sak är säker: fotbollspubliken var definitivt betydligt bättre. De ägnade sig nämligen åt att göra det de skulle på fotbollsläktaren: titta på fotboll.
Nej: Tvångsrekrytera huliganerna till försvarsmakten och låt dem göra ”volontärarbete” i krigförande länder så de kan göra någon nytta av sin våldslängtan. Nej, vad skriver jag? Förlåt. Det vore ju kränkande för dem, och dessutom så tillverkas inte Up & Go i huliganstorlek.
