Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Innerst inne Àr nog mÀnniskan god?

Text: Sofia Rapp Johansson. Jag Ă€r sĂ„ glad ( egentligen Ă€r det fel ord i sammanhanget men
) Jo jag kĂ€nner mej glad och hoppfull över att media de senaste dagarna, den senaste tiden, ja faktiskt sĂ„ gott som varje dag, förmedlat information om barn och unga som farit- och far illa. Den fastspĂ€nda flickan Nora, barnet i BorĂ„s som tvingades utstĂ„ hĂ€xutdrivning, och alla vĂ„ldtĂ€kter som det nu verkar tillĂ„tet att rapporteras om efter vĂ„ldtĂ€kten i Indien. Det var som om svensk media behövde se att det hĂ€r Ă€ven hĂ€nder utanför Sveriges grĂ€nser och tĂ€nka: ”jaha, dĂ„ kan Vi skriva om det ocksĂ„â€.

VÄldtÀkter, incest, sexuella övergrepp har alltid skett och kommer alltid att ske, men eftersom media lagt tabu (ett sorts censurlock) vad gÀller rapportering om det, sÄ har alla de utsatta barnen och ungdomarna aldrig kunnat
haft nÄgon egentlig chans att bearbeta hÀndelserna. JA! Jag lÀgger en del av ansvaret pÄ media eftersom deras tystnad sÄrar barnen. Det blir ytterligare ett övergrepp för dom nÀr Maria Larssons röst pÄ P3 talar om för dom att det inte finns nÄgon vanvÄrd i Sverige idag. Barnen har fel, sÀger Maria Larsson indirekt, nÀr dom pÄstÄr att dom blir slagna eller utnyttjade pÄ olika vis.

Deras tystnad och politikernas totala brist pÄ empati lÀgger sej som en svÄrandad smog över problemen och gör traumat Àn vÀrre.

Varje dag hör vi ju nyhetsankare tala om krig och svĂ€ltande barn, sĂ„ de ensamkommande flyktingbarn eller de krigsdrabbade barn som bor i Sverige nu, ser att det finns fler barn som har det pĂ„ samma vis, och eftersom media rapporterar kring det kan de hĂ€r barnen börja bearbeta. Men ett incestoffer eller slaget fosterbarn fĂ„r aldrig den chansen att se att det finns andra i samma situation
 FörstĂ„r ni vad jag menar? Norge ligger lĂ„ngt före oss i rapporteringen om olika typer av övergrepp. I Norge har barnen ett större skydd och de som döms för övergrepp fĂ„r ett lĂ€ngre straff. Det Ă€r visserligen inte straffet i sej som avskrĂ€cker förövaren eller ”botar” denne, men nog sjutton ska det svida lite nĂ€r man ger sej pĂ„ ett barn? Det gör mej alltsĂ„ varm inombord nĂ€r jag pĂ„ Aftonbladets ledare lĂ€ser ” Ungdomar hamnar i sluten psykiatrisk vĂ„rd eller kanske Ă€nnu vĂ€rre inom rĂ€ttspsykiatrin dĂ€r de lĂ„ses in trots att de inte har begĂ„tt nĂ„got brott”.

För ett tag sedan rapporterade SVT om dagismannen som fĂ„r fĂ€ngelse för övergrepp mot barn, och har dessutoom kunnat lĂ€sa i DN, SvD  och sydsvenskan följande: ”En 32-Ă„rig man i Malmö döms till fyra Ă„r och tre mĂ„naders fĂ€ngelse för grov vĂ„ldtĂ€kt och för ett fall av sexuellt övergrepp mot barn”.

Och allt det hÀr har svensk media rapporterat, trots kidnappningsdramat i Algeriet. Det ena behöver inte utesluta det andra, man kan alltsÄ rapportera om bÄde kidnappningsdrama OCH övergrepp!
Inte att detta gör mej nöjd, men jag glÀds Ät att media Àntligen vÄgar se hur det ser
ut hĂ€r hemma
. ”Sverige Ă€r ett samhĂ€lle som struntar i sina svagaste ungdomar”./ Aftonbladet.

Vi (media) börjar vÄga
prata om problemet vilken innebÀr att vi (media) mÄste ha insett att det faktiskt finns ett problem. Och nÀr vi nu kommit en liten, liten bit i att först förstÄ att det finns ett problem och sedan vÄgat börja prata om det, kanske vi kan fÄ till en
förĂ€ndring – lagförĂ€ndring som ger barn och unga det skydd som dom behöver.

Det finns ingen ”quick fix” pĂ„ vĂ„ra barns elĂ€nde, men genom att gestalta dom, sĂ€tta ord pĂ„ det, och genom att nyheter visar bilder, radion pratar och tidningarna skriver, sĂ„ fĂ„r de hĂ€r utsatta barnen en fristad i tanken om att det finns fler som har det som mej, och om tv sĂ€ger att man inte fĂ„r röra barn pĂ„ det hĂ€r viset sĂ„ kanske det Ă€r sant.

Jag minns att jag frĂ„n min egen tid som utsatt barn, inte nĂ„gon gĂ„ng hörde nĂ„gon utomstĂ„ende, media, grannar eller för den delen skola, prata om att det var förbjudet att utsĂ€tta barn för det som jag utsattes för. Jag trodde jag var ensam om det. Och tron att ingen nĂ„gonsin kommer fĂ„ veta det hĂ€r och dĂ€rför kommer det aldrig sluta – den vissheten vĂ€gde sĂ„ tungt att jag mĂ„nga, mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkte ta mitt liv.

Jag var ett fosterbarn utan rÀttigheter, dÀrför fick man göra hur man ville med mej och min kropp.

Idag, tack vare att media sÄ sakteliga börjat vidröra detta förbjudna Àmne, sÄ finns det hopp Àven för dagens barn och morgondagens barn.

Jag tror pÄ en god framtid

Jag tror pÄ mÀnniskan för innerst inne, Àr hon nog god!