Friday January 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Elizabeth McGovern

Alla skĂ„despelare drömmer om att Ă„ka till HAAAAAALYYYYWUUUUUD och slĂ„ igenom med buller och bĂ„ng, helst över en natt, bli rika, berömda och spendera all sin tid med att ligga och dricka Ă„rgĂ„ngsvin och Ă€ta Ă€ckligt dyra handgjorda praliner pĂ„ en divan i solen. De flesta som Ă€r instĂ€llda pĂ„ att lyckas Ă€r, mer eller mindre, beredda att gĂ„ över lik för att vinna berömmelse och fĂ„ spela mot storheter som Robert De Niro, Mickey Rourke och Brad Pitt. Men det finns undantag, och Elizabeth McGovern Ă€r ett sĂ„dant. Hon gjorde Hollywood innan hon fyllt 20 och nominerades till ett otal priser, men tröttnade pĂ„ livsstilen – och lĂ€mnade solen i LA för ostadigt vĂ€der och en betydligt mindre glamorös tillvaro i England. Men efter regn kommer solsken – jajamen! – skulle man kunna sĂ€ga! Med sofistikerad elegans spelar hon grevinnan Cora i den omĂ„ttligt populĂ€ra brittiska serien Downtown Abbey som numera sĂ€nds i mer Ă€n 200 lĂ€nder. Hon gjorde alltsĂ„ ett klokt val nĂ€r hon lĂ€mnade ”drömfabriken”.

– Hollywood passade inte mig alls, sĂ€ger Elisabeth. PĂ„ 80-talet gjorde jag mĂ„nga filmer men 90-talet Ă€gnade jag mig Ă„t att fĂ„ distans till hela filmbranschen och Hollywoodlivet. Till en början blev jag övervĂ€ldigad av glamouren och livsstilen och allt som stĂ€ndigt pĂ„gick dĂ€r. Jag erbjöds roller pĂ„ löpande band. Det Ă€r nĂ€mligen sĂ„ i Hollywood: Är du populĂ€r sĂ„ har det ingen som helst betydelse om du Ă€r rĂ€tt eller fel för en roll, du blir erbjuden rollerna tack vare din popularitet. Jag kĂ€nde att det pĂ„verkade mig pĂ„ ett sĂ€tt som inte var bra för mig. DĂ€rför valde jag att ta ett steg tillbaka istĂ€llet för att rusa ivĂ€g framĂ„t. Jag varvade filminspelningar med att spela teater, jag ville lĂ€ra mig ett hantverk istĂ€llet för att bli föremĂ„l för en personkult. Jag förlitade mig enbart pĂ„ min egen kĂ€nsla och mitt eget omdöme. RĂ€tt eller fel, men det var sĂ„ jag gjorde. Det var mina val, och jag Ă€r glad över att jag gjorde som jag gjorde.

Du flyttade till England.

–      Jag trĂ€ffade min man (regissören Simon Curtis) som för tillfĂ€llet befann sig i Hollywood och spelade in en serie för brittiska BBC. Vi blev ett par och jag blev gravid och bestĂ€mde mig för att följa med min man och bosĂ€tta mig i England. Det var en rejĂ€l omstĂ€llning i mitt liv, att snabbt bli gravid, lĂ€gga ner karriĂ€ren i USA och plötsligt befinna mig i ett nytt land med en ny kultur. Det kan tyckas att det inte borde vara en stor omstĂ€llning, men det Ă€r det. SprĂ„ket Ă€r i princip detsamma, men det tog sin lilla tid att förstĂ„ engelsmĂ€nnens mentalitet och deras nĂ„got speciella humor. Som amerikan Ă€r jag van vid att alla sĂ€ger vad de tycker och tĂ€nker, rakt ut, men i England fĂ„r man lĂ€sa mellan raderna innan man riktigt förstĂ„r vad de menar. De kan sĂ€ga en sak och samtidigt mena precis det motsatta. Det tog mig cirka tio Ă„r att lĂ€ra mig det.

Hur lÄng tid tog det för dig att vÀnja dig vid att köra bil pÄ fel sida av vÀgen dÄ?

–      Det gick faktiskt förhĂ„llandevis snabbt eftersom jag var tvungen att Ă„ka till sjukhuset en del dĂ„ mina barn var smĂ„. Mitt största problem med bilkörningen var att jag stĂ€ndigt körde vilse, det var helt hopplöst att hitta rĂ€tt vĂ€gar. Folk i min omgivning undrade var jag var nĂ„gonstans eftersom det alltid tog sĂ„dan tid varje gĂ„ng jag tog bilen.

Och sÄ fick du rollen som Cora i Downtown Abbey.

–      Jag ville verkligen ha den rollen, jag tyckte den passade mig oerhört bra. Det var lite igenkĂ€nning i det faktum att Cora Ă€r en amerikanska som flyttat till England.

Var det nÄgon som trodde att det skulle bli en sÄdan succé?

–      Det tror jag inte. Åtminstone kunde inte jag ens i min vildaste fantasi förestĂ€lla mig att serien skulle bli sĂ„ populĂ€r. Nu, med facit i hand, kĂ€nns det naturligtvis helt logiskt, men i förvĂ€g var det ingen som kunde förutspĂ„ denna fantastiska framgĂ„ng. Det Ă€r en sĂ„dan enormt stor produktion och det Ă€r ett hĂ„rt arbete och mycket mĂ€nniskor som Ă€r involverade med förflyttningar och kostymbyten och
 folk hade blivit förvĂ„nade om de hade vetat hur mycket arbete som faktiskt krĂ€vs för att serien ska kunna spelas in.

Vad tror du seriens framgÄng beror pÄ?

– Jag har funderat en hel del pĂ„ det men jag mĂ„ste svara att jag inte har nĂ„gon aning. Jag hoppas att det beror pĂ„ att tittarna kan kĂ€nna nĂ„gon form av mĂ€nsklighet i karaktĂ€rerna och att serien har kulturella inslag som gör att man sugs in i handlingen och deras öden. Alla som medverkar Ă€r proffs och gör sina roller med bravur.

Hur ofta blir du igenkÀnd nÀr du Àr ute och handlar?

–      Aldrig. Jag har en vĂ€ldigt vanlig framtoning privat och utmĂ€rker mig inte pĂ„ nĂ„got vis alls. Cora har ett vĂ€ldigt annorlunda utseende jĂ€mfört med mig. Jag trivs med att vara anonym nĂ€r jag inte arbetar.

Men att vara anonym nÀr du inte arbetar! Nu har du ju Àven en musikkarriÀr parallellt vid sidan om ditt skÄdespelande.

–      Jo det stĂ€mmer, men det var ingenting som var planerat. Jag började spela som hobby och sĂ„g en dag en annons i den lokala tidningen om en gitarrkurs, sĂ„ jag ringde upp och anmĂ€lde mig och det var Steve Nelson som var gitarrlĂ€rare. Men istĂ€llet för att utveckla gitarrtekniken sĂ„ började vi skriva lĂ„tar tillsammans. NĂ€r jag gör filminspelningar Ă€r det sĂ„ mycket vĂ€ntetid och det finns mĂ„nga tillfĂ€llen till att spela gitarr.

Ditt band heter Sadie and the Hotheads, ett namn som inte riktigt motsvarar sjÀlva musiken!

– Namnet Ă€r en ironi pĂ„ medlemmarnas temperament, för jag har aldrig trĂ€ffat lugnare personer Ă€n de i bandet. Och mitt artistnamn kommer sig av att jag insĂ„g att Elisabeth egentligen inte har nĂ„gon vidare sĂ„ngröst. DĂ€rför skapade jag ett alter ego som jag döpte till Sadie som bĂ„de vĂ„gar och kan sjunga.

Har du inte nĂ„gon gĂ„ng funderat över att folk ska sucka och tĂ€nka: Ännu en skĂ„despelerska som ska göra musikkarriĂ€r!

–      Jovisst har jag det, och jag kan förstĂ„ att det finns de som Ă€r nĂ„got avvaktande och lite misstĂ€nksamma, men vi kĂ€nner en sĂ„dan enorm glĂ€dje tillsammans i bandet och har sĂ„ kul nĂ€r vi spelar att vi helt enkelt inte kan lĂ„ta bli. Vi började vĂ€ldigt blygsamt utan nĂ„gon marknadsföring, och har spelat pĂ„ stĂ€llen dĂ€r vi faktiskt inte haft mer Ă€n en person i publiken. Vi har aldrig haft nĂ„gon press pĂ„ oss att vi ska prestera, utan har i lugn och ro kunnat Ă€gna oss Ă„t att göra vĂ„r musik och hitta vĂ„r egen stil helt utan pekpinnar. Men det Ă€r klart att min medverkan i Downtown Abbey har gett bandet extra uppmĂ€rksamhet vilket i sin tur har lett till att det numera kommer ganska mycket mĂ€nniskor och lyssnar och att vi blir bokade pĂ„ en del festivaler och liknande. Men, om musiken inte varit bra och tilltalat mĂ€nniskor sĂ„ hade nyhetens behag med mig som sĂ„ngerska snabbt gĂ„tt över, och skaran av Ă„skĂ„dare hade definitivt inte blivit större.

Är det en större utmaning för dig att stĂ„ pĂ„ scen som sĂ„ngerska Ă€n framför en kamera som skĂ„despelare?

–      Ja
 (med viss tvekan), det mĂ„ste jag nog Ă€ndĂ„ sĂ€ga. NĂ€r man framtrĂ€der pĂ„ en scen, oavsett om det handlar om teater eller musik, sĂ„ Ă€r det ögonblicket, nĂ€rvaron och publiken man kĂ€nner. SĂ„ Ă€r det inte alls nĂ€r man spelar in film. DĂ„ förbereder man sig under en lĂ€ngre tid, vet vad man ska leverera, agerar, och sen Ă€r det fĂ€rdigt. Framför en kamera finns det dessutom inte den sortens fallgropar som man kan hamna i pĂ„ ett liveframtrĂ€dande.

Dina texter Àr inte det vanliga hjÀrta och smÀrta-köret!

–       Jag skriver om hur det Ă€r att vara en medelĂ„lders medelklasskvinna som Ă€r lyckligt gift och har barn och ett bra liv. SĂ„ ser ju min verklighet ut och det Ă€r den jag vill förmedla i mina texter. Jag har under Ă„rens lopp undrat över varför ingen skriver om det! Det kan ju inte bara vara jag som Ă€r nöjd med livet, men pĂ„ sĂ„ vis sĂ„ har jag hittat en egen nisch i textskrivandet. Jag har till exempel skrivit en text sĂ„ng om att stĂ„ utanför skolgrinden och vĂ€nta pĂ„ att mina barn ska komma utspringande, smĂ„ vardagliga betraktelser i livet.

Sadie and the Hotheads fÄr en allt större publik, nÄgot nytt material pÄ gÄng?

– Vi ska in i studion ganska snart igen för att spela in ett par covers till den amerikanska utgĂ„van. Det blir nog en lĂ„t av Charles Aznavour och Wild Horses som Rolling Stones gjort. Det finns efterfrĂ„gan pĂ„ oss Ă€ven i Amerika, vilket Ă€r oerhört glĂ€djande.

Ok, hur Àr det med filmprojekt dÄ?

–      Jag och Julian Fellowes (Downtown Abbeys skapare) hĂ„ller pĂ„ att arbeta med ett manus som bygger pĂ„ den amerikanska danserskan Louise Brooks liv och öde. Det Ă€r ett stort projekt som tar lĂ„ng tid, och det finns ingen deadline utan vi jobbar pĂ„ och det fĂ„r ta sin tid.

Gillar man Gary Larson – och det gör man ju – sĂ„ kan man inget annat Ă€n nicka gillande Ă„t det faktum att Elisabeths alter ego har skrivit en rar hyllningslĂ„t till kossor. Kor Ă€r kloka djur, de har ju dessutom uppfunnit mjölken!

Lars Yngve