Tuesday January 21st 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Puss Puss

Walking on Thin Ice, 1981, Courtesy Yoko Ono

Text: Thomas Millroth. SvÀrtan förenar Yoko Ono med Lars Hillersberg.

Just nu fylls skallen av Ono och Hillersberg. De Àr faktiskt ungefÀr jÀmnÄriga. Ono född 1933 Àr Ànnu aktiv, medan Hillersberg, som föddes 1937, dog för nio Är sedan.

SvÀrtan Àr i hög grad trycksvÀrta.

De Ă€r trycksakskonstnĂ€rer. Yoko Onos ”Grapefruit”, fylld av instruktioner till konstverk, aktioner etc, har kommit ut i mĂ„nga upplagor sedan 1964. Hillersberg gav ut tidningarna Puss, Utslag, Gatskrikan, fyllda av provokationer och tidskommentarer.

Om Hillersberg har just kommit ett par böcker, som jag recenserar pĂ„ annan plats, och Ono har en stor retrospektiv utstĂ€llning pĂ„ Louisiana. Men att de Ă€r aktuella förklarar inte den ovĂ€ntade kombon i mitt huvud. Jag Ă€r sjĂ€lv litet förbryllad, Ă€ven om det faktiskt finns paralleller mellan dem pĂ„ 1960-talet. Ono ”skriver” egenartade poem i nĂ„got som liknar skrift men mer pĂ„minner om grafiska partitur, men med förbehĂ„llet att de alltid hĂ€nger ihop med nĂ„got slags instruktion. Och det Ă€r vĂ€l i samma anda Hillersberg samtidigt tecknar ”Relik”, ocksĂ„ en flödande lĂ„tsasskrift som liknar vad barn gör dĂ„ de leker att de skriver – hĂ€r i kombination med lösgom och kam.

Och nog tÀnker jag pÄ Ono, dÄ Hillersberg drev med de gamla allvarliga suprematisterna, dessa modernistiska ryska hjÀltar, och tecknade en vit kvadrat pÄ vit botten bulnande av stÄnd i brallan. Varför Ono, jo, förestÀll er hennes entré i USA, en asiatisk kvinna som kliver förbi alla dessa bredbenta, expressionistiska konsthjÀltar i den amerikanska berÀttelsen om modernismen. Och hur hon stillsamt sÀtter sig pÄ scenen 1964 och lÄter publiken med stigande aggressivitet klippa sönder hennes klÀder. DÄ kÀnns Hillersberg och Ono mycket jÀmnÄriga och ute i liknande Àrenden.

Av och till har jag kĂ€nt mig litet sval inför Onos sena verk, trĂ€d med önskelappar, enkla budskap pĂ„ vykort att vi ska drömma och fantisera, göra nĂ„got annat. Allt format med de dĂ€r uttömda orden för olika positiva kĂ€nslor. Nu till Onos utstĂ€llning pĂ„ Louisiana har jag i dagspressen lĂ€st ett par, minst, bredsidor mot henne. Gammal skĂ„pmat, instĂ€llsam feel-good. KlichĂ©er och banaliteter. LĂ€tt att sĂ€ga, men jag blir allt mer tveksam. För vem Ă€r det som gjort till exempel ordet ”imagine” eller ordet ”dream” banalt?

HÀr blir Yoko Ono för mig en filolog som noterar ord, prövar deras vÀrde, vÀger dem, sÀnder ut dem som de banala klichéer de gjorts till. Hon vill ha medverkan av oss: inte att drömma, men nog att fÄnga upp orden. Kolla dem, granska dem, ta tillbaka dem frÄn mediaindustrin, avkapitalisera dem och kanske ge dem nya sammanhang. Varför inte lÄta dem landa i 1700-talets skrÀckromantik eller Freuds divan? DÄ upphör med ens kÀnslan i gommen av att ha kÀkat för mycket lösgodis.

Hon kanske ibland vĂ€ljer en riskabel vĂ€g att gĂ„, som gjord för popularitet och dĂ€rmed köpslagan och missförstĂ„nd. Hon gĂ„r som pĂ„ tunn is, som hon ju sjĂ€lv sjunger pĂ„ ett album. ”DonÂŽt walk” sĂ€ger omslaget, men hon kliver ut Ă€ndĂ„!

I hennes risktagande ryms mycket, om betraktaren vÄgar ta samma varv runt som hon sjÀlv, ut ur sig för att en lÄng omvÀg komma tillbaka.

Det har att göra med mĂ„nga begreppsförskjutningar i ord och uttryck. Den tysk-judiske filologen Victor Klemperer förde dagbok över naziregimens urholkning av ord: ”I stĂ€llet smög sig nazismen in i den stora massans kött och blod genom enskilda ord, fraser och meningstyper vilka tvingade sig pĂ„ mĂ€nniskor genom miljontals upprepningar och som började anvĂ€ndas mekaniskt och omedvetet.” Ono tar tillbaka begrepp och ord som en konstens nödvĂ€ndiga filolog.

Den danska poeten Mette Moestrup har skrivit en mycket personlig betraktelse i Louisiana Magasin: ”Jeg hĂžrer ÂŽKiss, kiss, kissÂŽ pĂ„ repeat, stadig ifĂžrt mine Carrera-solbriller, hvilket jo faktisk er ret  latterligt, fordi jeg er indendĂžrs i mĂžrkret, sorry, men jeg er YOKO ONO-FAN. Jeg ler hĂžjt ad stĂžnnene, der kulminerer orgiastisk i slutningen af nummeret. Fuck, det er sjovt. More encore! Nydelse, ladder og kraft er ord jeg forbinder med Yoko Onos stemme, skrift og kunstneriske praksis i det hele taget – og mit FALSK til Onos `Grapefruit is a hybrid of lemon and orangeÂŽ er samtidig et SANDT til den slet skjulte referens til kvindekĂžnnet, som titlen Grapefruit rummer; bryster, baller, kĂžnslĂŠber.”

Är det en tillfĂ€llighet att de vĂ€rsta rĂ„sĂ„gningarna av Ono levererats av mĂ€n? Just nyss. MĂ„nne de förbehĂ„ller sig rĂ€tten att göra dagordning som sorterar hennes sköra kĂ€nsloord i banaltitens kolumn. NĂ€r de egentligen Ă€r nĂ„got annat.

Kanske har hon i viss mÄn blivit litet aningslös i tron pÄ möjligheten i dessa ord. Jag uppfattar henne inte som en optimistisk konstnÀr. Det var dÀremot Hillersberg, för en satiriker mÄste vara optimist, annars blir det cynism. HÀr nÄgonstans balanserar Ono mellan en avgrund och ett hÄl av uttömda möjligheter, vÀl medveten om omöjligheten i hennes milda tilltal. Ibland tycker jag mig ana hur hon besvÀrjer en störande tomhet i de sena verken. Det Àr alltsÄ inte konstverket som Àr tomt, tomheten Àr sjÀlva temat, förÀnderligt som en vind, visst.

VÄgar jag lÀsa in nÄgra droppar antifeminism, som kan legitimeras i kritiken av en vÀrldskÀnd konstnÀr?

SÄ fort jag stÀllde mig den frÄgan, ville jag ha en bild. TÀnkte pÄ den danske debattör som i Dagens Nyheter fick utrymme för ett minst sagt vÄldsamt angrepp pÄ svensk jÀmstÀlldhetsdebatt. Den svenske mannen var nu underordnad kvinnan. Hm?! Hur kan det se ut, undrade jag, slog mig ner pÄ en kaféstol och bytte fokus, lÀt en ström mÀn passera framför mig, bara för att jag undrade hur denna underordning möjligen kan se ut. För den mÄste ju synas.

JodÄ, hÀr kom de, ett gÀng unga hannar som definitivt tagit efter ett vanligt mode bland muslimska kvinnor att tÀcka hÄret med schal. MÀnnen var vÀl dolda med huva och keps. Och hÀr kom nÄgra andra karlar utan att dölja huvud och hÄr, men de bar sÄdana dÀr gabardinrockar à  la 1960-tal som jag alltid tyckt var ganska fula. HÀr kom de med skÀgg och utan strumpor i skorna. De dÀr rockarna mÄste de ha plockat upp frÄn stora grupper medelÄlders kvinnor med bakgrund i muslimska lÀnder. Hos dem Àr dessa rockar populÀra.

Typiskt hur kvinnor sÀtter dagordning för modet i vÄrt land.

En och annan man kommer med piratbyxor eller avklippta trÀningsoverallsbyxor och linne, i akt och mening att visa upp sin renrakade kropp. Inte ett hÄr. Kan kvinnors inflytande över mÀns mode bli tydligare? MÀn, verkar det som, inte bara underordnar sig i modet kvinnors sÀtt att klÀ sig, en del verkar med hela sin habit inte vilja nÄgot hellre Àn att bli kvinnor. I alla fall likna dem mycket.

En överraskning.

Men jag tror alltför mÄnga herrar inte gÄr med pÄ min beskrivning. Hellre Àn att bejaka sin lust som speglas i plaggen tar de till storslÀggan, sÄ fort de fÄr en chans. SÄ med denne danske provokatör i Dagens Nyheter. Och kanske ocksÄ med Onos belackare, men dÄ Àr det litet subtilare, eftersom vi rör oss i konsten.

Att rucka och röra kan vara farligt. Hillersberg erfor det ju, dÄ han först gav sig pÄ Moshe Dayan i en klassisk satirteckning, dÀr Guds hand blÀndar den gamle militaristen. NÄgra tog illa vid sig, men allt snack om antisemitism i det fallet var tomt. DÀremot var konstnÀren aningslös, precis som Ono kan kallas aningslös, dÄ hon samlar in önskningar eller gör knappar med uppmaningar att drömma och fantisera. VÀrlden omkring Àr annorlunda, kontexten Àr inte vad denna konst önskar. Framför allt hade denna konst önskat sig en framtid, som emellertid inte var för handen.

Kanske jag just dÀrför tÀnker pÄ Ono och Hillersberg samtidigt. Eftersom de ibland missar, tar fel pÄ tid, omgivning, möjligheter. I det ena fallet ekar det tomt av drömindustri i det andra fallet dÄnar det lika illa av vÀxande rasism. De har bÄda agerat som om detta inte funnits.

Men nÀr jag blÀddrar i skrifterna om Ono och Hillersberg slÄs jag ÀndÄ av deras tydliga sjÀlvstÀndighetsförklaringar, att hÀr skriver ingen annan nÄgon dagordning. Det handlar om klÀderna, det Àr deras persona. Och nÀr jag sÀger att det Àr deras persona som konstnÀrer Àr det Ànnu mer svidande att se pÄ bilderna hur Onos klÀder klipps av medan hon sitter stilla i en traditionell japansk stÀllning för kvinnor. KlÀderna markerar mer Àn en roll.

Nu ser jag Ono i svart kostym, solglasögonen som Moestrup anropade i sin artikel, vit hatt. KlÀdseln sÀtter en grÀns.

Och Hillersberg dÄ?

KÀnns ovant tÀnka pÄ hans klÀdval pÄ samma vis, men visst Àr det sÄ. PÄ omslaget av nya boken bÀr han vÀst, skjorta, ett slags halsband, jÀttesnygga manchesterbyxor och sandaler. Dottern i handen i lediga, snygga barnklÀder. En skylt med tidningen PussŽ logga i handen. Det ser inte bohemiskt ut pÄ ett slarvigt vis. PÄ andra bilder bÀr han ledig linnekostym. Ofta med olika slags halsprydnader och tuffa skjortor.

Ono och Hillersberg, hur konstigt det Àn lÄter, markerar pÄ liknande vis sina konstnÀrliga persona=  klÀder, sjÀlvstÀndighet, insubordination. Rör ej!

HĂ€r syns hur medvetna de Ă€r, dĂ„ de vĂ€ljer vilka konventioner de vill – att bryta mot.

En svÄr konst, dÀr de lÀtta kan vara en tung kvalitet.

PÄ samma vis fast med större frenesi angriper Hillersberg begrepp, makt och hierarkier. Han ruckar vÄr syn.

Det mÀrks pÄ hans snygga lediga klÀder. Det spÄras i hennes medvetna klÀdval.

Vad jag sjÀlv har pÄ mig? Jeans. Svarta förstÄs.