Jag gick ut lugnt och började mitt besök på ett spa med att komma en timme försent efter den
överenskomna tiden, men istället för att dra mig i örat
så skakade personalen lite lätt förstående på huvudet. Som den
väluppfostrade gossen jag är bad jag naturligtvis om
ursäkt, bockade så att jag slog pannan i stengolvet, och
försökte därefter att ljuga ihop en historia om att jag
var oerhört rädd för att jag hade hört att jag kanske
skulle få lägga sig i ett badkar med växter som knips.
När jag såg att personalen inte gick på den historien tyckte
jag att det var det lika bra att lägga korten på bordet och
att säga precis som det var, nämligen, att jag hade sett ett UFO
vid världens ände som vi var tvungna att följa efter!
Jag slog mig ned vid ett ledigt bord. Det dröjde inte många minuter innan en sektliknande
badrocksmaffia börjar såsa runt inne i restaurangen
och stoppa i sig såväl frukt som sallad. Man tillåts
nämligen att skrota runt endast iförd detta plagg på
hela anläggningen för att uppleva det som kallas för
Badrocksmagi.
Samtalsnivån är dämpad, ska vara så.
Lugn och ro med harmoniska andetag.
Sånt gör mig nervös. Hela anläggning kan liknas vid ett rum med en utsikt.
– Vi ville bygga spaet i nära kontakt med vattnet och
man har havsutsikt från alla utrymmen, påpekar peronalen,
och säger samtidigt när en ovanligt hårig hund passerar
utanför fönstret:
-Titta, han har ju samma frisyr som du!
Ja ja, whatever, whatever…
Vi pratar på men jag glömmer att anteckna och
lyssna eftersom jag förlorar min blick i det böljande
vattnet utanför och oroar mig lite lätt för vilken typ av
behandling jag ska utsättas för.
Jag tar ett djupt andetag och gör mig redo att anta
utmaningen.
Det är viktigt att dricka på ett spabesök, får jag veta.
Vatten, alltså.
Min massör anländer och jag ledsagas in i ett rum med
halvskum belysning. På massörens uppmaning tar jag
av mig på bar överkropp, precis som vid ett läkarbesök,
minus den kalla britsen, och uppmanas därefter att lägga
mig ned på en frottébänk som liknar en elektrisk tjur.
Bänken roterar inte utan kan bara hissas upp och ned,
sakta, får jag berättat.
När jag väl vant mig vid att en okänd människa
knådar och trycker på mig så måste jag ändå tillstå att
det är ganska behagligt.
Det måste vara jobbigt att vara massör, eller?
– Jo, det är klart, om det kommer in en riktigt stor och
vältränad människa så är det lite tungt.
Är det tungt att massera mig, då?
– Nä då, det är lätt, försäkrar fröken massör!
Jag anser inte att vi behöver snacka mer om det och är
därför tyst de resterande 29 minuterna.
När jag väl är färdigknådad, och känner mig som en
degklump, leds jag in i ett annat rum där jag ska prova
floating.
Floating upplever man i en äggliknade historia som ser
ut som en parkeringsplats för träskor.
Ska jag ner i den, undrar jag?
– Ja, det ska du, svarar personen, och tillägger att kroppen
faktiskt vilar lika mycket under 45 minuter i tanken som
den gör under åtta timmar i en vanlig säng.
Är det säkert att man flyter? Jag är en reinkarnerad
ubåt, jag sjunker alltid som en sten.
– Tramsa dig inte, säger personalen, som en gammaldags lite
sträng skolfröken.
Jag lyder. Jag har inga badbyxor med mig, kan jag få
låna ett par?
– Det behövs inte, menar personalen.
Amen…jag kan väl inte ligga spritt språngande i en
tank, think!, tänk om någon kommer in och lyfter på locket?
– Det kommer ingen, försäkrar personalen, men du får gärna
låna badbyxor om du vill.
Det vill jag gärna. Jag letar eter en telefonkiosk att snabbt byta om i, men får nöja mig med ett skynke och
hoppar i ett par skottsäkra badbyxor och ställer mig i duschen innan jag klättrar
ned i tanken.
Vad konstigt det känns att stå och duscha mitt på
dagen iförd ett par lånade badbyxor, säger jag till mig själv.
Dessutom, duscha mitt i veckan! Hade det varit storhelg hade det
kanske inte känts lika underligt.
Jag tar av mig glasögonen, klämmer fast en
uppblåsbar nackkudde och kryper ned i tanken.
Här finns både belysning, musik och panikknapp.
Panikknappen gör mig lite misstänksam.
Vattnet är oerhört salt och i samma ögonblick som
jag lägger mig i vattnet så blir jag smärtsamt medveten
om att jag har en lite spricka i ena fingret. Moonriver,
sjunger jag i falsett och rycker upp handen. Jag
applicerar lite salva på fingret och lägger mig så åter i
tanken.
När luckan fälls ned tror jag mig förstå hur en bilmotor
känner sig när motorhuven stängs.
Jag släcker ljuset och tänker konstiga tankar.
Det är en underlig känsla. Viktlöshet. Ensamhet.
Avskildhet.
Jag fnissar.
Inte sällan händer det att folk somnar. Men vänta nu,
somnar, finns det då inte risk för att flippar runt, undrar
ni nu? Det undrade jag också.
Nej, man flippar inte runt, man har dessutom en
flytkudde runt halsen.
Jag lyssnar på det surrande ljudet av fläkten och… ja,
det är faktiskt lite Pink Floyd över floating.
Efter 45 minuter reser jag mig hastigt upp och drabbas
av en lätt yrsel, och under några sekunder känns det
precis som jag, om uttrycket tillåts, är tankad. Kroppen
känns som nykokt spaghetti.
45 minuters floating motsvarar 8 timmars vilande i en
vanlig säng.
In i duschen för tvagning.
Jag tvålar in mig med ett blått anticlor-schampo som
är mjukt och bra och luktar mycket.
På med kläderna igen.
När jag kommer hem frågar min hustru vad jag har sprejat mig med och tycker att jag luktar som en
nypolerad instrumentbräda. Man tackar, man tackar.
Sammanfattning av besöket får bli att: Ibland är det bra med lite flyt!
Lars Yngve
