Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Allt Àr bara ljug.

Text: Amanda Bergman. NÀr man spelar upp den meningen i huvudet kÀnner jag trots allt en slags lÀttnad. I mÄnga dimensioner. Halvrutten, inte lÀngre sÄ fin snö Äker av grangrenen.
För om nu allt vore ljug sÄ vore det inte alls sÄ illa som om allt skulle vara osant. Det Àr det som Àr det fina. För det fyller upp burkarna lika vÀl som sanning, ljuget. Den blygsamma tryggheten ligger i att det aldrig Àr sÄ definitivt som ren osanning och försvinner, blir noll, om det bekrÀftas. Det lÀmnar alltid sitt avtryck och Àr dÀrför vÀrt mödan.

Jag Àr yngst i en stor familj och det mÄste ha varit dÀr jag lÀrde mig att ljuga. Det gick fan inte att imponera pÄ nÄgon, inte dÀr. Allt hade alla sett förut.

Cykeln, kaninen, hÀsten.
HuvudrÀkningen, buketten.

Piruetten. Benmuskeln med.

SÄ det fanns tvÄ sÀtt. FörvÄna eller roa. DÄ kunde man kanske fÄ nÄgot pÄ kroken.

Om man tÀnjde lite pÄ verkligheten kunde man fÄ reaktioner som ju faktiskt var intressanta för en sjÀlv. För i sjÀlva verket var det ju bara ett sÀtt att lÀra sig. SmÄ snabbkurser i vad som helst.

För nÀr man trillade av cykeln, sÄ var det sÀllan mer Àn sÄ. Lite aj, ett oj. I bÀsta fall lite alsolsprit. Annat ljud i skÀllan blev det om man sa att man flugit över styret, till exempel. Rakt in över elakaste gubbens staket, dÀr hela grÀsmattan var larmad.

DÄ var det vÀrt det.

Att fÄ se och samla pÄ sig ansiktsuttrycken, skepsisen och sen överseendet. KÀnna lite pÄ den lÀtta, men ÀndÄ potentiellt avgrundsdjupa skammen. Som att peta lite med pinnen pÄ monstret som sover. Förbereda sig.

Det Àr det bÀsta jag har lÀrt mig hittills. Det jag gÀrna kallar att ljuga. Men egentligen menar jag smÄljuga. NÄgot jag sedan likstÀller med att anvÀnda sin fantasi. Det Àr för mig en förutsÀttning för att kunna vara ordentligt snÀll tillexempel. För att fÄ för sig att skratta. Och beröras av saker. För fantasin har ett rejÀlt snabbspÄr rakt ned till magen.

NÀstan varje dag undrar jag lite varför jag hÄller pÄ med musik. Jag som aldrig drömt om det. Ens tÀnkt det. Jag som aldrig svettats i en replokal. Eller trÀnat pÄ nÄt.

Men ibland hamnar man dÀr man hamnar. Och jag tÀnker tillsvidare att nÄgon hÀr mÄste bidra med smÄkvistar av förvirring. SÄ nu lurar jag min tid. Och jag Àr jÀvlar i mig vÀldigt glad över att ha möjlighet att göra det. Glida runt, glad i hÄgen, i sin eventuellt odrömda dröm. För det kan mycket vÀl vara sÄ att det lurar en gammelgÀdda dÀr i vassen. Med sanningen i mun. Om att det enda stÀllet, förutom i det egna huvudet, dÀr man fortfarande kan fÄ smÄljuga utan att nÄgon blir ledsen och sÀtter i halsen, Àr i musiken. Det tackar man för.