Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Inledningstal pÄ Amerikanska universitetet i Beirut, 14 juni 2013

Text: Noam Chomsky. SmĂ€rtsamma tragedier utspelar sig bara nĂ„gra kilometer hĂ€rifrĂ„n, och Ă€nnu vĂ€rre katastrofer kanske vĂ€ntar inom kort. DĂ„ kan det verka fel, eller till och med grymt, att rikta uppmĂ€rksamheten mot en möjlig, fastĂ€n fortfarande abstrakt och osĂ€ker, vĂ€g till en bĂ€ttre vĂ€rld – en vĂ€rld som inte ligger lĂ„ngt bort i framtiden.

Jag har besökt Libanon mÄnga gÄnger i stunder av bÄde stor förhoppning och stor förtvivlan, och alltid kÀnt libanesernas fantastiska beslutsamhet att övervinna svÄrigheterna och gÄ vidare.

Första gĂ„ngen jag var hĂ€r pĂ„ besök – om det Ă€r rĂ€tt ord – var för exakt 60 Ă„r sedan, nĂ€stan pĂ„ dagen. Min hustru och jag vandrade en kvĂ€ll i GalilĂ©en, i norra Israel. DĂ„ kom en jeep och körde förbi oss pĂ„ en vĂ€g i nĂ€rheten, och nĂ„gon ropade att vi skulle vĂ€nda tillbaka; vi var i fel land. Vi hade av misstag gĂ„tt över grĂ€nsen, som var omarkerad pĂ„ den tiden. Nu förmodar jag att den Ă€r spĂ€ckad med vapen.

En bagatellartad hÀndelse, men den lÀrde oss en lÀxa: Den legitimitet som grÀnser, och stater ocksÄ för den delen, har Àr bara villkorliga och tillfÀlliga.

NÀstan alla grÀnser har pÄtvingats och upprÀtthÄllits med vÄld. De Àr helt godtyckliga. GrÀnsen mellan Libanon och Israel faststÀlldes för hundra Är sedan av Sykes-Picot-avtalet. Det forna ottomanska riket delades upp till förmÄn för brittiska och franska imperialistiska intressen enligt Sykes-Picot-avtalet, utan att nÄgon hÀnsyn togs till de mÀnniskor som rÄkade bo dÀr, eller till terrÀngen för den delen. GrÀnsen Àr inte logisk, vilket gör det sÄ lÀtt att korsa den oavsiktligt.

Vid en översikt över de fruktansvÀrda konflikter som pÄgÄr i vÀrlden, stÄr det klart att nÀstan samtliga Àr rester av kriminella gÀrningar i imperialismens namn, och de grÀnser som drogs för att gynna det egna imperiet.

Pashtuner har till exempel aldrig godkÀnt Durandlinjen som drogs av britterna för att separera Pakistan frÄn Afghanistan. Den har heller aldrig accepterats av nÄgon afghansk regering. Det ligger i dagens imperialisters intresse, att pashtuner som korsar Durandlinjen klassas som terrorister. DÄ kan deras hem attackeras av USA:s mordlystna drönare och specialkommandon.

Det finns inte mÄnga grÀnser i vÀrlden som Àr sÄ hÄrt bevakade av avancerad teknik, och sÄ lidelsefullt debatterade som den som skiljer Mexico frÄn USA, tvÄ lÀnder som har vÀnskapliga diplomatiska förbindelser.

GrÀnsen bestÀmdes efter ett angrepp av USA pÄ 1800-talet. Men den hölls relativt öppen fram till 1994, dÄ Bill Clinton startade operation Gatekeeper och grÀnsbevakningen militariserades.

Innan dess hade mĂ€nniskor kunnat passera grĂ€nsen för att hĂ€lsa pĂ„ slĂ€ktingar och vĂ€nner nĂ€r de velat. Det Ă€r troligt att operation Gatekeeper motiverades av en annan hĂ€ndelse samma Ă„r; införandet av det Nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Det Ă€r för övrigt en felbenĂ€mning pĂ„ grund av ordet ”frihandel”.

Clintonadministrationen förstod naturligtvis att de mexikanska bönderna inte skulle kunna konkurrera med den starkt subventionerade lantbruksnĂ€ringen i USA, hur effektiva de Ă€n var, och att mexikanska företag inte kunde tĂ€vla mot amerikanska multinationella bolag, som enligt NAFTA har rĂ€tt till sĂ€rskilda privilegier som ”nationell behandling” i Mexiko. SĂ„dana Ă„tgĂ€rder leder nĂ€stan oundvikligen till en ström av immigranter över grĂ€nsen.

Det finns grÀnser som hÄller pÄ att luckras upp, tillsammans med hatet och de grymma konflikter de symboliserar och inspirerar till. Det mest dramatiska exemplet Àr Europa. I mÄnga Ärhundraden var Europa vÀrldens mest vÄldsbenÀgna region. FruktansvÀrda, destruktiva krig slet sönder omrÄdet. Europa utvecklade krigstekniker och en krigskultur som gjorde det möjligt att erövra hela vÀrlden. Efter ett sista utbrott av obeskrivliga vÄldsdÄd upphörde den ömsesidigt destruktiva perioden nÀr andra vÀrldskriget slutade.

Experterna förklarar resultatet med lĂ€ran om demokratisk fred – att en demokrati tvekar att starta krig mot en annan demokrati. Men europĂ©erna har kanske ocksĂ„ förstĂ„tt att de hade utvecklat en sĂ„ stor kapacitet att förstöra att nĂ€sta gĂ„ng de lekte sin favoritlek skulle bli den sista.

De nÀrmare relationer som integrationen har fört med sig sedan dess har inneburit allvarliga problem, men det Àr en enorm förbÀttring jÀmfört med hur det var innan.

Ett liknande resultat i Mellanöstern hade inte varit det första i sitt slag. Det var inte lÀnge sedan som Mellanöstern var praktiskt taget utan grÀnser. GrÀnserna hÄller pÄ att luckras upp, men pÄ ett fruktansvÀrt sÀtt.

Syriens synbarligen obevekliga störtdykning mot sjÀlvmord sliter sönder landet. Den erfarne Mellanösternkorrespondenten Patrick Coburn som nu arbetar för den brittiska dagstidningen The Independent förutspÄr att oroligheterna kommer att bli slutet för Sykes-Picot-avtalets grÀnsdragningar.

Inbördeskriget i Syren har gjort att konflikten mellan sunniter och shiiter flammat upp igen. Konflikten var en av de vÀrsta följderna av USA:s och Storbritanniens invasion i Irak för tio Är sedan.

De kurdiska omrÄdena i Irak och nu Syren nÀrmar sig sjÀlvstÀndighet och integration. MÄnga analytiker tror att en kurdisk stat kan komma att bildas innan en palestinsk stat kommer till stÄnd.

Om Palestina nÄgonsin kommer att uppnÄ oberoende i nÄgot som kan liknas vid övervÀldigande internationellt samförstÄnd, sÄ kommer grÀnserna till Israel förmodligen att luckras upp genom normalt kommersiellt och kulturellt utbyte, precis som de har gjort tidigare under relativt lugna perioder.

En sÄdan utveckling skulle kunna vara ett steg mot en nÀrmare regional integration, och kanske den konstgjorda grÀnsen som delar upp Galiléen mellan Israel och Libanon lÄngamt suddas ut. DÄ kan vandrare och andra passera fritt dÀr jag och min hustru gick över för 60 Är sedan.

En sÄdan utveckling Àr i mitt tycke det enda realistiska hoppet om en lösning pÄ den svÄra situation som de palestinska flyktingarna befinner sig i. Palestinierna utgör nu bara en av de flyktingkatastrofer som har drabbat regionen sedan invasionen av Irak och Syriens nedstigning till helvetet.

Utsuddandet av grÀnser och det ovan nÀmnda ifrÄgasÀttandet av staters legitimitet, sÀtter fokus pÄ allvarliga frÄgor om vem som Àger jordklotet. Vem Àger den globala atmosfÀren som förorenas av vÀxtgaser, vilka just har passerat en sÀrskilt farlig tröskel, enligt en rapport som publicerades i maj?

Eller för att tala med en stor del av vÀrldens ursprungsbefolkning: Vem ska försvara jorden? Vem ska försvara naturens rÀtt? Vem tar pÄ sig rollen som förvaltare av allmÀnningarna, vÄra gemensamma egendomar?

Att jorden Àr i desperat behov av att försvaras frÄn en hotande miljökatastrof Àr vÀl ÀndÄ uppenbart för varje förnuftig och lÀskunnig mÀnniska. De olika reaktionerna pÄ det kritiska lÀget Àr en mycket mÀrklig del av nutidshistorien.

I frĂ€msta linjen för naturens försvar finns vad som ofta kallas för primitiva medlemmar av ursprunglig befolkning och stamfolk, som First Nations i Kanada eller aboriginer i Australien – resterna av folkslag som har överlevt det imperialistiska angreppet. I frĂ€msta linjen för naturens förgörare finns de som kallar sig de mest avancerade och civiliserade: de rikaste och mĂ€ktigaste lĂ€nderna.

Kampen för att försvara allmÀnningarna tar sig mÄnga uttryck. I mikrokosmos hÀnder det just nu i Turkiet pÄ Taksimtorget, dÀr modiga mÀn och kvinnor skyddar en av de sista kvarvarande allmÀnningarna i Istanbul frÄn kommersialismens och gentrifieringens och maktfullkomlighetens rivningskula, som nu hÄller pÄ att förstöra den hÀr gamla Àrevördiga platsen.

Försvararna pĂ„ Taksimtorget stĂ„r i frĂ€msta linjen för en vĂ€rldsomspĂ€nnande kamp för att bevara de globala allmĂ€nningarna frĂ„n samma rivningskula – en kamp vi alla mĂ„ste ta del i med engagemang och beslutsamhet om det ska finnas nĂ„got hopp för en anstĂ€ndig överlevnad för mĂ€nskligheten i en vĂ€rld utan grĂ€nser. Det Ă€r vĂ„r gemensamma egendom som vi kan försvara eller förgöra.

© 2013 Noam Chomsky

Noam Chomsky Àr professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.

ÖversĂ€ttning Lotta Askaner Bergström