Monday October 26th 2020
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Ge aldrig upp

Text: Michael Alonzo

Jag har släppt en ny skiva. Inte bara
jag, jag och mina kompisar i bandet.
Vanligaste frågan från journalister är:
Varför börjar du spela igen? Det var
ju tjugofem år sedan du slutade med
KSMB och Stockholms Negrer, så
varför ge ut en rockskiva nu?
Näst vanligaste frågan är: Varför
heter skivan Fas 3?
Jag var förbi kyrkogården i går. Den
ligger på berget mittemot där jag och
Lasse växte upp. Det hette Vårby när
vi var små. Nu heter det Masmo. Jag
brukar gå en bit ut på berget. Bort
från minneslunden. Där man inte får
vara. Där det är förbjudet att ställa sitt
begravningsljus. Det passar Lasse.
Att vara där det är förbjudet. Det är
dessutom vackrast där.
Vi var kompisar redan som barn. Vi
flyttade hemifrån tidigt. Bort. Frihet.
Men vi var fattiga. Det fanns inga
jobb för ungdomar på 80-talet. Vår
generation kallades den förlorade
generationen. Generation X.
Vi bodde tre kompisar i en etta.
Rivningskontrakt på den tiden betydde
ingen värme. Vi sov i köket alla tre
med gasugnen på. Vi pantade flaskor
och burkar. Tiggde kasserat bröd av
bageriet. Mest åt vi pasta. Pasta med
krossade tomater, med olivolja, med
smör, med vitlök, med varmt vatten och
kryddor. Vi hade fest varje kväll och
sjöng ”’Barilla, Barilla jag mår illa”.
Vi letade kläder i containrar, gick i
judobyxor vi hittat, hoptejpade jackor,
flera lager långkalsonger. Det enda
vi hade gott om var tid och vänner. På
internationella biblioteket läste jag
tidningar från hela världen. Sen läste
jag böcker och poesi dom tipsat om i
de utländska tidningarna, vi läste allt vi
kom åt om hur världen var på riktigt, vi
läste kanske allra mest på skivfodral
och på väggar. Sen försökte vi själva,
vi skrev poesi, lärde varandra spela
gitarr, skrev texter till låtar, sjöng,
tecknade och målade.
Sen gick vi en gång i veckan och
åt gratis på Harekrishnas ställe. Där
fick man äta upp allt dom offrade.
De var så vänliga trots vår hånfulla
attityd till deras religion, och maten
var vegetarisk och antagligen väldigt
nyttig. Tack.
Kanske är det det jag längtar tillbaka
till. Utan det livet hade det inte blivit
några skivor.
Jag tycker synd om våra ungdomar
som inte får chansen, utan tvingas in i
idiotiska fas 3 aktiviteter.
Lasse dog ung. Sjukdom. Det var
fruktansvärt och orättvist. Men sånt
händer. Så är livet. Sjukdom kan
drabba oss alla. En tröst är att han
levde sin ungdom fullt ut. Man tog inte
ifrån honom hans livsglädje i förtid i
något själsdödande fas 3 projekt.
Ge aldrig upp.