Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Peter Criss med Larry Sloman Bakom masken – Mitt liv som Catman i Kiss

I TV-programet “RĂ€kfrossa” skĂ€mtade Johan Glans och David Batra om medlemmarna i Kiss och deras smink. Gene Simmons Ă€r en demon, Paul Stanley Ă€r stjĂ€rnan, Ace Frehley Ă€r frĂ„n rymden 
 “Men trummisen Peter Criss Ă€r alltsĂ„ katt. Jag undrar hur det lĂ€t i replokalen nĂ€r de bestĂ€mde hur de skulle se ut. ‘Jag vill vara katten!’. SĂ„dĂ€r ser ju min lillasyster ut nĂ€r hon gĂ„r pĂ„ maskerad!”
Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med Kiss. “Shout it out loud”/”Sweet Pain”. Wessels i Landskrona. Det bör ha varit 1976. Jag dyrkade förstĂ„s Kiss nĂ€r jag vĂ€xte upp. De sammanfattade liksom allt jag gillade: rock ‘n’ roll, serietidningar, superhĂ€ltar, skrĂ€ck, science fiction; allt i ett. Och förĂ€ldrar och lĂ€rare hatade dem – sjĂ€lvklart utan att nĂ„gonsin ha hört bandet. Ganska mĂ€rkligt egentligen, alla dessa anklagelser var fullkomligt ogrundade. De Ă€r nazister! De Ă€r vĂ„ldsförhĂ€rligande! De Ă€lskar vapen! Nej, hur skulle en smĂ„skolefröken kunna veta att det Ă€r Paul Stanleys pillesnopp som Ă€r en Love Gun.
Jag har följt Kiss sedan 1970-talet – med vissa avbrott. Det var ju inte sĂ„ kul nĂ€r de sminkade av sig och spelade plastig 80-talsrock, Ă„tminstone tyckte jag inte det dĂ„. DĂ„ hade Ă€ven Peter Criss och Ace Frehley försvunnit.
Som barn upplevde jag alltid Criss och Frehley som rĂ€tt anonyma. Simmons och Stanley dominerade – Ă€ven om man egentligen inte visste sĂ„ mycket om dem heller. Snart fick Criss och Frehley rykte om sig att vara tvĂ„ knarkande strulpellar det inte gĂ„r att ha att göra med. NĂ€r nu Peter Criss kommer med sina memoarer fĂ„r vi hans sida av saken – och det Ă€r ett bitvis riktigt bisarrt liv han levt.
Peter Criss föddes som Peter Criscoula 1945 – karln fyller alltsĂ„ 68 i Ă„r. Han Ă€r av italiensk-tysk börd, troende katolik och uppvuxen i Brooklyn. Bokens första kapitel, som behandlar hans barn- och ungdom, Ă€r rĂ€tt vansinniga – de kĂ€nns som om Martin Scorsese försökt göra en sitcom om musikvĂ€rlden, eller möjligtvis en musikal. Lille Peter vĂ€xte upp under fattiga förhĂ„llanden med mĂ€rkliga slĂ€ktingar. Hans hĂ€ngde med gĂ€ng, slogs, söp och rökte grĂ€s, diggade jazz och spelade trummor i olika kortlivade band. Ett av banden hade fasta gig pĂ„ en maffiaklubb. Criss var kass i skolan, plĂ„gades av lĂ€rare och nunnor, och det Ă€r rĂ€tt mustigt.
Men det man som gammal fan vill lĂ€sa om Ă€r förstĂ„s Kissepoken 1973 till 1980 och Ă„terkomsten 1995. Peter Criss blev trummis i Kiss efter att ha svarat pĂ„ en annons, och han gör i boken klart att han redan frĂ„n första början hade lite svĂ„rt för de strikt affĂ€rs- och karriĂ€rdrivna Gene Simmons och Paul Stanley, vilka blev sjĂ€lvutnĂ€mnda bossar. Criss kallar genast Simmons och Stanleys bok “Kisstory” för historieförfalskning och hans anmĂ€rker pĂ„ innehĂ„llet i Simmons memoarer. De första Ă„ren var killarna i bandet dock hyfsat bra polare.
Criss’ skildring Ă€r minst sagt osminkad. Kiss har alltid framstĂ„tt som Larger than Life – de Ă€r fyra fantasifigurer, de Ă€r som utstigna ur en serietidning, kanske skapade av Jack Kirby. De Ă€r mytiska och legendomspunna. Det kĂ€nns konstigt att lĂ€sa om hur taskigt med stĂ„lar de hade i början; om nĂ€r de körde till spelningar i en mjölkbil och en gammal kombi, och bodde pĂ„ skabbiga hotell.
Det utlovas sex, drugs & rock ‘n’ roll – och det bjuds det pĂ„. I mĂ€ngder. Med betoning pĂ„ sex och droger. Och just det förstnĂ€mnda blir det lite för mycket av i boken. Peter Criss Ă€lskar att berĂ€tta om sina sexuella eskapader och bandets orgier – och det blir alldeles för tjatigt efter ett tag. Det Ă€r dessutom smutsigt, grisigt och trots försök frĂ„n Criss’ sida att skoja till det, blir det sexistisk och unket. Criss berĂ€ttar dessutom allt om bandmedlemmarnas könsorgan och om sina och Ace Frehleys onanivanor. Paul Stanley arbetade ett tag som illustratör pĂ„ en bögporrtidning.
Gene Simmons och Paul Stanley höll sig ifrĂ„n sprit och droger, de var helt fokuserade pĂ„ att tjĂ€na pengar – och med tiden körde de över Peter Criss. Förvisso verkar Criss ha varit bĂ„de naiv och korkad, och borde förstĂ„tt vartĂ„t det barkade. Men han lyssnade pĂ„ fel mĂ€nniskor, och inte blev det bĂ€ttre av att han omgav sig med typer som var skyhöga pĂ„ kokain – liksom han sjĂ€lv. NĂ€r Kiss’ originalmedlemmar Ă„terförenades 1995 dröjde det inte lĂ€nge innan Criss och Frehley började att strula pĂ„ nytt, fick kicken och ersattes av Eric Singer och Tommy Thayer. Att Singer och Thayer framtrĂ€der sminkade som Catman och Spaceman kan man tycka vad man vill om, Peter Criss tycker att det Ă€r helgerĂ„n, men det gĂ„r inte att komma ifrĂ„n att ersĂ€ttarna Ă€r bĂ€ttre musiker Ă€n föregĂ„ngarna.
NĂ€r medlemmarna i Kiss slĂ€ppte varsin soloplatta 1978 var Peter Criss’ den sĂ€msta. En rĂ€tt konstig platta. För nĂ„gra mĂ„nader sedan lyssnade jag pĂ„ vad jag tror Ă€r samtiga soloplattor Criss har slĂ€ppt sedan han lĂ€mnade Kiss första gĂ„ngen – och de Ă€r inget vidare. TvĂ€rtom Ă€r de rĂ€tt dĂ„liga. Fast det kan bero pĂ„ att han Ă€gnar sig Ă„t en typ av musik jag inte gillar. Efter att för nĂ„gra Ă„r sedan ha drabbats av bröstcancer har Peter Criss pĂ„ sistone mest Ă€gnat sig Ă„t vĂ€lgörenhet och att informera om cancer.
Peter Criss berĂ€ttar medryckande och det Ă€r, trots vissa tjatiga upprepningar, underhĂ„llande. Dock Ă€r den svenska översĂ€ttningen hafsig, ibland under all kritik med taffliga sprĂ„kfel och allmĂ€n slarvighet. SprĂ„ket Ă€r genomgĂ„ende grovt med svordomar och könsord i var och varannan mening, och som sĂ„ ofta Ă€r fallet blir det grövre och mer vulgĂ€rt pĂ„ svenska. Antagligen fungerar boken bĂ€ttre pĂ„ engelska – i synnerhet om man lĂ€ser högt med Brooklynaccent.
Criss hÀvdar att allt i boken Àr sant, men tillÄt mig att tvivla. En del upptÄg kÀnns rÀtt överdrivna och svÄra att genomföra i verkligheten. Och jag har svÄrt att tÀnka mig att Criss och Stanley, nÀr de blivit strandsatta en vecka pÄ ett skabbigt hotell, verkligen öppnade bögkrogen Gay Kitchen i sitt rum, dÀr de varje dag lagade matrÀtter med bögiga namn som de sedan bjöd Simmons och Frehley pÄ. De tvÄ gÀsterna pÄstÄs dessutom ha klÀtt upp sig inför varje mÄltid.
För övrigt framgĂ„r det inte om Peter Criss faktiskt sa “Jag vill vara katten!” nĂ€r bandet bildades.

Pidde Andersson