Monday May 20th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

RÖKT RYSS

Vitahavskanalen/Belomorkanal

Varje gĂ„ng jag besökte Moskva, eller passerade staden, köpte jag alltid tvĂ„ paket av den stalinistiska propagandacigarretten Đ‘Đ”Đ»ĐŸĐŒĐŸŃ€ĐșĐ°ĐœĐ°Đ» – utlĂ€st Belomorkanal (Vitahavskanalen) – i kiosken pĂ„ Vitryska Stationen.

Kiosken var struken i ljusgrönt och damerna som turades om bakom den immiga glasluckan var stĂ€ndigt sura – irriterade över att bli störda av nĂ„got sĂ„ ovidkommande som en kund dĂ€r de satt i sina vintagekappor och luktade kĂ„lsoppa. Aldrig ett leende, aldrig en överflödig glosa. Dessutom var de ofta svĂ„rt överviktiga.

Vitahavskanalen! Blotta namnet fyllde mig med en skrÀckblandad fascination, ty endast den maktfullkomlige dÄren döper ett rökverk efter en farled byggd i tidigt trettiotal av hundratusentals lÀgerfÄngar under omÀnskliga förhÄllanden.

Stalin var för övrigt bĂ„de död och omvĂ€rderad sedan lĂ€nge men papphylsorna med ett par centimeter tobak levde vidare, liksom kartongen med sina stilmĂ€ssiga influenser frĂ„n klassisk konstruktivism och funkis. Och cigarretten finns fortfarande, och det Ă€r nĂ€stan lika makabert som om tyskarna valt att producera giftpinnar med namn som RavensbrĂŒck och Buchenwald.

Att jag rökte Vitahavskanalen under mina nedslag i Sovjetunionen sammanhÀnger med ett

barndomsminne. Hemstaden hade just blivit med oljehamn, och nÀr tankfartygen kom kunde man se klungor med ryska sjömÀn i hamnomrÄdet, och de rökte alla Belomorkanal. Det var iskallt femtiotal, och i skolan fick vi lÀra oss hur man skulle skydda sig om kriget kom.

SÄledes uppmanades alla hushÄll att lÀgga upp ett reservförrÄd med socker, mjöl, stearinljus  och konserver, samt att fylla badkaren med vatten vid en eventuell evakuering. Om cigarretter inför ofÀrden sades dÀremot inget.

Det satt evakueringskartor i varenda trappuppgĂ„ng, parat med hurtfriska meddelanden som att ”lyssna bara pĂ„ de radioutsĂ€ndningar du brukar lyssna pĂ„â€ och ”sprid inga rykten”. JĂ€mte den bombastiska slutklĂ€mmen: ”Sverige kan försvara sig, vill försvara sig och skall försvara sig – varje rykte om att Sverige kapitulerat Ă€r falskt!”

Fienden var givetvis identisk med Sovjetunionen, och i det lÀget var det extra spÀnnande att smygröka Vitahavskanalen, som vi bytt till oss mot vykort, frimÀrken och tÀndsticksetiketter.

NÄgra decennier senare upplöstes Sovjetstaten, ersattes av en egenartad rysk demokrati som i mÄngt och mycket blott trampar pÄ i kritikkÀnslighetens och vÄldets fotspÄr.

Sista gÄngen jag rökte Vitahavskanalen höll verkligen pÄ att bli just sista gÄngen. Det var i en gerillabas pÄ grÀnsen mellan Afghanistan och Pakistan, dit jag kommit frÄn Moskva via Karachi och Peshawar. Kriget mot de sovjetiska ockupanterna rasade, och i vÀst hyllades massmördaren Gorbatjov.

Jag minns fortfarande blickarna och hÀnderna pÄ vapnen, nÀr jag utan att tÀnka mig för tog fram en ask med kyrilliska bokstÀver ur rÀnseln. Det kunde gÄtt mycket illa, krÀvde lÄnga förklarande utlÀggningar pÄ dari. Sedan kom skratten nÀr mujahidin efter ockulÀrbesiktning och provrökning glatt kunde konstatera att den lede fi inte ens hade rÄd att fylla sina cigarretter fullt ut med tobak. Dessutom smakade dessa sÄ kallade papyrosser fan, och om man inte fimpade i tid eller vek munstycket konstfÀrdigt kunde man fÄ glöden pÄ tungan.

CigarrettmÀrken har för övrigt en mÀrklig tendens att överleva, om Àn ej i Sverige: Gauloises och Gitanes i Frankrike, Belga i Belgien, Mary Long i Schweiz, Hellas i Grekland, DDR-fimparna F6 och Juwel i östra Tyskland, Nazionale i Italien, och sÄ vidare.

SjĂ€lv plĂ€derar jag hĂ„rt för ett Ă„terinförande av Ritz, Bill, Boy, Chessman, Fairfax, Robin Hood, Cavalla, Star, Kim, Winner och Carmencita. Plus Troja och Florida – Sveriges enda motsvarigheter till Vitahavskanalen, sedan Bridge slutade att tillverkas 1942.

Det bÀsta cigarrettnamnet hittade jag slutligen i VÀstafrika: Idrottens Hus.

C-J CHARPENTIER