Tuesday August 4th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

En solskenshistoria

Text: Thomas Millroth. Det Àr juli. Solen lyser som gul plasthink kvarglömd pÄ en badstrand.

PĂ„ Ribban i Malmö vimlar det av picknickfiltar och hundar, som vill vara nĂ€ra och helst i Öresund. I gĂ„r avtecknade sig den danska kusten tydligt intill minsta hus. I dag Ă€r det sjörök och litet disigare.

Det Àr ganska fina sommardagar.

Andra anledningar att glÀdja sig finns sannerligen ocksÄ. Franska gymnasister, jo, just franska skolungdomar, visar sig tro pÄ framtiden, dÄ de till modell för franska frimÀrkens Marianne röstade fram Inna Sjevtjenko.

LÄt mig ta en sak i sÀnder. Marianne i sin röda frygiska mössa stÄr som symbol för den franska revolutionen och rÀttmÀtiga uppror i allmÀnhet. KonstnÀren EugÚne Delacroix har för alltid fixerat bilden av henne, dÀr hon barbröstad stÄr högst upp pÄ barrikaderna under 1830 Ärs nerslagna revolution. Och konstnÀrer som Walter Crane har i oÀndliga affischer spikat fast bilden av frihetens Marianne. Och Marianne har funnits pÄ franska frimÀrken av hÀvd. Med olika modeller. En gÄng var det Brigitte Bardot.

Sjevtjenko Àr ocksÄ likt barrikadens Marianne kÀnd som barbröstad, driven av frihetslÀngtan, en av de modiga ukrainska kvinnor som bildade rörelsen Femen. En av flera undergroundrörelser, som vÀnde sig mot makten med list och ovÀntade metoder. De gjorde sig kÀnda under de mest överraskande sammanhang, inte minst under fotbolls EM förra Äret, dÀr de slog till med bara överkroppar och protesttexter mÄlade direkt pÄ huden. Sjevtjenko sÄgade senare ner ett trÀkors, utmanade kyrkans koppling till makten, liksom Pussy Riot i Ryssland, och drog pÄ sig sÄ pass allvarliga hot att hon flydde till Frankrike, dÀr hon fick asyl.

Nu bor hon i Paris och har blivit frimÀrke.

Det gjorde mig glad sĂ„ det rĂ€cker till resten av Ă„ret. Nu tvingas ju en massa frĂ€mlingsfientliga, homofoba, fascistiska och antifeministiska – det brukar ju hĂ€nga ihop – individer slicka henne i baken varje gĂ„ng de ska skicka ett brev – ungefĂ€r sĂ„ kommenterade hon sjĂ€lv upphöjelsen.

I samma veva intervjuade Svenska Dagbladets Ia Wadendal den egyptiska Femen-aktivisten Aliaa Elmahdy, som har fĂ„tt politisk asyl i Sverige. I hemlandet bloggade hon om kvinnors rĂ€ttigheter och lade ut en bild pĂ„ sig sjĂ€lv i bara strumplĂ€sten. Hon ville visa, att hon som kvinna bestĂ€mde över sin kropp sjĂ€lv. ”I Egypten agerar nĂ€stan alla som om de Ă€ger min kropp, sĂ„ Ă€r det för alla kvinnor,” berĂ€ttar hon i intervjun. ”PĂ„ gatan har jag rĂ„kat ut för sĂ„ mĂ„nga fysiska och verbala attacker att jag inte kan rĂ€kna dem lĂ€ngre. Mina förĂ€ldrar försökte kontrollera mig pĂ„ alla sĂ€tt, och min pappa mĂ€tte lĂ€ngden pĂ„ min kjol hela tiden. En gĂ„ng sade han att han ville skĂ€ra av mig min tunga.”

Femens aktiviteter Àr förenade med stort mod och stora risker. I Tunisien sitter Amina Sboui i hÀkte under svÄra förhÄllanden.

I Stockholm genonomförde Aliaa Elmahdy och ett par andra aktivister en aktion i moskén pÄ Södermalm i Stockholm. PÄ sina kroppar kommenterade de kritiskt sharia och andra normer som förhindrar kvinnor att leva fritt. Det finns nog de som anser sÄdana aktioner opassande, ja, till och med överdrivna eller krÀnkande.

Jag kan inte hĂ„lla med. Chockverkan avslöjar ofta vad som döljs under fraser och bortförklaringar. Elmahdy och hennes kamrater skymfades under sin aktion med att ”de var horor som var för dĂ„ligt knullade”. Ett uttalande som ju i grunden visar hur riktig aktionen var! Det Ă€r sĂ„dana blottor som avslöjas av aktioner typ Femen. Tankar, regler, förbud, Ă„sikter och hierarkier som hĂ„ller kvinnor nere. Segregerar. PĂ„ samma vis som författaren Maria Sveland drar pĂ„ sig hatmail, dödshot och misogyni. Det Ă€r viktigt att se detta, veta att det finns.

Varken Femen eller Sveland strÀvar efter makt. DÀr skiljer sig dagens protester mot gÄrdagens organiserade opposition. De sprÀnger i bÀsta fall maktens fundament genom att locka fram vad som bör bekÀmpas och bemötas.

Femen ser för mig ut som ett sÀtt att överlista dem som bÀr upp makten genom att de ifrÄgasÀtts inpÄ bara skinnet. I sin vardag, i sina tankar, i sin mest oöverlagda och dÀrmed sjÀlvklara maktutövning. I den ingÄr att kontrollera kvinnor och kvinnors kroppar.

I ett Europa, dÀr starka frÀmlingsfientliga partier och rörelser tar allt större plats, Àr löst organiserade, fantasifulla aktioner riktade mot dessa gruppers mellangÀrde viktigare Àn nÄgonsin.

Vad har inte Pussy Riot Ă„stadkommit?!

Visst har de stannat upp litet efter fÀngelsestraffen för ett par av gruppens ledande gestalter. Olika framtrÀdanden i glada balaklavahuvor i Almedalen eller att posera med i största allmÀnhet justa internationella artister motsvarar inte riktigt vad jag och mÄnga andra förknippar dem med. Ett tag sÄg det ut som om Pussy Riot förvandlats till Ànnu ett varumÀrke i kampen om den alternativistiska medelklasskulturmarknaden.

Som tur var visade det sig att de bara hade samlat sig för en större aktion pÄ ett av Rysslands mÄnga övergivna oljefÀlt. Nyss slÀpptes en video, dÀr de kritiserar Putins kopplingar till oljan genom att hÀlla olja över bilder av tvÄ av hans nÀrmaste medarbetare: http://www.rollingstone.com/music/videos/pussy-riot-members-condemn-putin-s-oil-ties-20130716

Naturligtvis betyder det en hel del för dem att Maria Aljochina och Nadesjda Tolokonnikova sitter i fÄnglÀger. De tog alltid risker i sin explicita och fantasifullt provokativa kritik och avantgardistiska performances i gammal kÀnd samizdat-anda. Men det Àr ju nÄgot helt annat Àn vanlig risk att sitta fÀngslad under elÀndiga förhÄllanden.

I oljevideon ropar medlemmarna ”balanka” och ”propaganda”. I en artikel i Dagens Nyheter av Kristina Hultman om gruppen lĂ€ser jag att det förra Ă€r den tunna nĂ€ringsfattiga soppa som serveras i fĂ„nglĂ€gren, beskriven redan av Solzjenisyn.

Det Ă€r ingen tvekan att gruppens attack och uttryck vunnit i djup och svidande kritik. Och har nĂ„tt mycket lĂ€ngre Ă€n de flesta av de amerikanska Rriot Girl-banden – deras stora föregĂ„ngare pĂ„ ett plan – hur mycket jag Ă€n tycker om och sympatiserar med dem; som ju snabbt blev varumĂ€rken för olika livsstilar.

Pussy Riot – bĂ„de de fria och internerade medlemmarna – utmanar ett helt samhĂ€lle med sin konst. De Ă€r svĂ„ra att bli av med.

Och jag har sett exempel förr, dÀr musiker, konstnÀrer, författare, aktionister listigt har manifesterat sin kritik. Om och om igen. Jag hÀvdar bestÀmt, att i t.ex. DDR blev detta en allt starkare kraft, omöjlig att stoppa för partitoppen.

Jag kommer sĂ„ vĂ€l ihĂ„g, dĂ„ jag hade med mig första bandet av Peter Weiss nyutkomna ”MotstĂ„ndets estetik” under en resa i Berlin-DDR. Med boken i hand strosade jag runt pĂ„ Pergamonmuseet och studerade frisen, vĂ€gledd av berĂ€ttelsens bildningstörstande arbetare. Kunskap och konst var instrument i nermonteringen av makten, nĂ„got att erövra. Jag kĂ€nde igen mig sĂ„ vĂ€l frĂ„n min ungdom, dĂ„ jag lĂ€ngtade bort frĂ„n min förort med allt vad den innebar. Till saken hörde ocksĂ„ att ”MotstĂ„ndets estetik” genom statens försorg inte hade fĂ„tt slĂ€ppas Ă€nnu i DDR, fast sjĂ€lva den fysiska boken, om jag minns rĂ€tt, var tryckt i landet. Det gav mig tillfĂ€lle att gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng diskutera censur och politik under resan. Det var bara att vifta med Weiss bok under nĂ€san pĂ„ dem som försvarade censuren och berĂ€tta vad den faktiskt handlade om.

Nu Àr jag inte sÄ enfaldig att jag tror att konstens uppgift Àr att skapa politik. Konsten Àr inget instrument, men i en global situation med ökade klyftor, starka sprickor, vÀxande misogyni och frÀmlingsfientlighet lÄngt upp i staternas strukturer uppstÄr stora sprickor mellan realiteter och traditionella radikala partier. Det Àr hÀr konsten flyter in sÄ naturligt, sprÀnger sönder som is i sprickor om vintern.

Och det Àr ju hoppfullt. Inte att en effektiv opposition mot dem som bÀr upp och tjÀnar pÄ den nuvarande situationen saknas, men kÀnslan av kris och de svar som trots allt ovÀntat dyker upp. Inna Sjevtjenko, Pussy Riot, Amina Sboui, Maria Sveland, Aliia Elmahdy stÀlls inför ett obarmhÀrtigt scenario och pekar pÄ sÄdant som faktiskt Àr viktigt. De kanske vÀsentligaste frÄgorna i dag. De stÀller frÄgan vad det Àr för liv vi lever sÄ oreflekterat. Och Ànnu mer. Om det Àr hÄllbart, försvarbart eller ens möjligt egentligen.

Och det hÀr Àr ju hoppfullt, eftersom de vÄldsamma kollisioner de Ästadkommer ÀndÄ ekar av nÄgot sÄ ovanligt i dag som tanken att förÀndring Àr möjlig. NÄgot kan bli bÀttre, att det finns ett slut och en början. Till skillnad frÄn den allomfattande likgiltighet, dÀr inte mycket tycks spela nÄgon roll. VarumÀrken, visst! Visioner, knappast.

NĂ„, det Ă€r inte sĂ„ dystert som det hörs. Det visste ju redan Peter Weiss dĂ„ han försökte gestalta det mörkaste. Jag vill gĂ€rna pĂ„minna om hans mĂ€ktiga trilogi ”MotstĂ„ndets estetik”, dĂ€r texten utan indelning i stycken slingrar sig fram genom det sena 1930-talet. En vĂ€g ut, en vĂ€g att förstĂ„, ett slags sabotage var precis som i dag – kroppen. Men Weiss gick ju via konsten, Pergamonaltaret i Berlin: ”Runtomkring oss hĂ€vde sig kropparna ur stenen, sammantrĂ€ngda till grupper, hopslingrade med varandra eller isĂ€rsprĂ€ngda till fragment, gav med en torso, en stödjande arm, en höft full med sprickor, en skorvig avbruten stump
” SĂ„ binder Weiss ihop 1930-tal med sin dĂ„tid, 1970-tal, lĂ„ter motstĂ„ndets estetik rinna in i samhĂ€llets sprickor, och jag kan inte lĂ€mna tanken att Femen Ă€r en av de fullt logiska fortsĂ€ttningarna pĂ„ Weiss inledning till trilogin.