Monday March 1st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Den Stora Pilsnerboxen Studio S Entertainment

Lars Yngve

Pilsnerfilm Ă€r som bekant en nedsĂ€ttande beteckning pĂ„ den sortens publikfriande filmkomedier (eller buskis) som gjordes i Sverige i början av 1930-talet, och Pilsnerfilmernas pilsnerfilm Ă€r Pensionat paradiset, frĂ„n Ă„r 1937 – Ă€ven om nu den första Pilsnerfilmen, och sjĂ€lva upphovet till genren, sĂ€gs vara SöderkĂ„kar frĂ„n 1932, som först sattes upp och framfördes pĂ„ Tantolundens friluftsteater 1930. Ordet ”Pilsner” kommer dock frĂ„n tjeckiska bryggeristaden Pilsen. Vad kĂ€nnetecknar dĂ„ en pilsnerfilm, undrar vĂ€n av ordning? Lite snabbt kan man vĂ€l sĂ€ga att det finns ett antal kriterier som en film rimligtvis bör uppfylla för att fĂ„ kallas pilsnerfilm: Först och frĂ€mst ska det naturligtvis drickas pilsner och brĂ€nnvin, skĂ€mten ska hĂ„lla en föredömligt lĂ„g nivĂ„, filmen bör dessutom innehĂ„lla – med den tidens mĂ„tt mĂ€tt – omoral, intriger, och en uns av oanstĂ€ndighet. Det Ă€r frĂ„n en annan tidsepok, dĂ€r allting som dialog, melodi, tankar och manus gick i svart och vitt. Det var en tid dĂ„ mĂ€nnen, efter en hĂ„rd arbetsdag slog sig mĂ€nnen ned i favoritfĂ„töljen och bubblade upp sin Eau de vie med sifon medan kvinnorna stod vid spisen, tog hand om barnen och hemmet. Tiderna har lyckligtvis förĂ€ndrats! Efter den första TV-visningen av ”Pensionat Paradiset” 1971, hölls en upprörd diskussion om filmen i debattprogrammet ”KvĂ€llsöppet”. Argaste kritikern var Svenska Filminstitutets grundare Harry Schein, som denna kvĂ€ll flankerades av Vilhelm Moberg, och var sĂ„ upprörd att hans stĂ€mma, om inte var uppe och tangerade hundarnas hörselregister, sĂ„ Ă„tminstone skĂ€llde som en hel kennel. För Schein var saken mycket enkel. ”Pensionat Paradiset” var lika dĂ„lig som den alltid varit, och att den hade nĂ„gra Ă„r pĂ„ nacken var ingen förmildrande omstĂ€ndighet. Som alltid: fin- mot fulkultur. Jag har aldrig förstĂ„tt varför det ena tvunget nödvĂ€ndigtvis mĂ„ste utesluta det andra. NĂ€vĂ€l, ingen har Ă€nnu, vad jag vet i alla fall, tagit nĂ„gon större skada av att konfronteras av tilltrasslade situationer, ihopfallande solstolar och förvecklingskomedi. Jag sĂ„g dessa filmer i sĂ€llskap med min morfar dĂ„ de visades pĂ„ tv som söndagsmatinĂ©er, vi skrattade tillsammans, och allting föreföll sĂ„ mycket enklare innan jag utvecklat nĂ„gon form av ett kritiskt granskande. Men Ă€ndĂ„, trots allt, finns det nĂ„gonting vĂ€ldigt naivt och oskyldigt över filmerna, och pĂ„ samma vis som jag kan uppskatta en gammal Åsa-Nisse-film dĂ€r t ex frukttrĂ€den blommar, Eulalia spelar cittra i trĂ€dgĂ„rden och Åsa-Nisse dansar med grannbonden, har de hĂ€r filmerna en ton som slĂ„r an nĂ„gonstans inombords, Ă€ven om nu ”Pensionat Paradiset” (1937) innehĂ„ller det sĂ„ kallade ”HitlerskĂ€mtet”, som sĂ„ hĂ€r i efterhand Ă€r oerhört motbjudande. Dock, om vi bortser frĂ„n denna fadĂ€s (som klipptes bort vid nypremiĂ€ren 1940) Ă€r detta en praktbox, eller om ni vill, en vill-ha-box. Dock borde man, tycker jag, kostat pĂ„ det dĂ€r lilla extra och förpackat filmerna i en metallbox – som PIL gjorde med sin klassiska box – men i smörgĂ„sformat, av den typen som min morfar förvarade sina smörmadar i, vilka han naturligtvis sĂ„ passande sköljde ner men en pilsner.

Den hĂ€r boxen innehĂ„ller sex filmer: “Pensionat Paradiset”, “Augustas lilla felsteg”, “65, 66 och jag”, “O en sĂ„n natt”, “Kyss henne” och “Snurriga familjen”, och hĂ€r hittar vi dessutom en hel del bonusmaterial och introduktioner till filmerna av personer som Henrik Dorsin, Sissela Kyle, Peter Dalle och Stefan och Krister-Krister. Kul Ă€r dessutom att se filmmaterial med Thor ModĂ©en, fragment ur förlorade pilsnerfilmer, reklamfilmer frĂ„n tiden med Thor ModĂ©en, John Botvid och Julia Caesar. Som nĂ„gon sade: ”Man kan mycket vĂ€l hĂ„lla sig med nostalgi – sĂ„ lĂ€nge man inte lever i det förflutna”. Ta fasta pĂ„ den uppmaningen, se filmerna och njut, men förvĂ€nta er inte, likt i amerikanska actionfilmer, att det plötsligt, och för handlingen helt ologiskt, helt oförklarligt dyker upp sex tankbilar som exploderar, för det gör det aldrig, dĂ€remot fĂ„r vi se nĂ€r ModĂ©en, i rollen farbror Julle, gĂ„r bĂ€rsĂ€rk sjungandes ”Jag Ă€r en Ă€kta mexikanare”, och det Ă€r action det ocksĂ„, men i slow motion.

Lars Yngve