Monday October 26th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

This is Dave talking


SĂ„ kan man med lite god vilja pĂ„stĂ„ att det lĂ€t i luren nĂ€r jag blev uppringd av mr Stewart pĂ„ en dĂ„lig uppkoppling frĂ„n LA. Rubriken Ă€r naturligtvis en parafras pĂ„ Dave Stewart and The Spiritual Cowboys gamla hit Jack Talking och handlar om att skĂ„despelaren ”Here’s Johnny”, Jack Nicholson ringde upp Dave Stewart – som vid detta tillfĂ€lle arbetade i studion i en studio i London – och sade sig vara trött pĂ„ den stĂ€ndiga solen i Hollywood och berĂ€ttade att han var pĂ„ vĂ€g till London för att ha lite rajtan-tajtan i Stewarts sĂ€llskap. Samtalet blev till en lĂ„t. Stundens ingivelse, en impuls, slumpartat, som sĂ„ ofta nĂ€r konstnĂ€rer inspireras och skapar. Dave Stewart var en megastjĂ€rna pĂ„ 80-talet, och satt alltsĂ„ inte bara pĂ„ en jĂ€ttesvamp vid en rykande vattenpipa och spelade sitar i Tom Pettys video till Don’t come around here no more. Han har sĂ„lt cirka 100 miljoner album, turnerat vĂ€rlden runt inför utsĂ„lda arenor, och för dem som mot förmodan inte vet vem Dave Stewart Ă€r, sĂ„ kan man kort och gott beskriva honom som den medlemmen i duon Eurythmics som inte var Annie Lennox! I början av 80-talet var Stewart den tysta typen som lirade synt iförd solglasögon och fula kostymer och som höll sig i bakgrunden och lĂ€t sitt spretiga hĂ„r sticka upp bakom Annie pĂ„ bilderna som togs av dem. I slutet av 80-talet var han den tysta lĂ„nghĂ„rige, och till hĂ€lften blonderade, gitarristen i solglasögon och lĂ„ng lĂ€derkappa som fortfarande föredrog att hĂ„lla sig i bakgrunden. NĂ€r duon gick Ă„t olika hĂ„ll klippte han sig och skaffade hatt och Ă€r sedan dess en musiker som tycks ha ett plektrum och ett ackord med i de mest skiftande och ovĂ€ntade konstellationerna, och har producerat och skrivit lĂ„tar tillsammans med otaliga musiker, producerat film, skrivit filmmusik och Ă€r alltjĂ€mt navet i en massa löst sammansatta musikprojekt, nu senast i gruppen Super Heavy, med Mick Jagger. Han Ă€r, hör och hĂ€pna, dessutom en – vilket ofta glöms bort – en vĂ€ldigt bra gitarrist.

ÄndĂ„, trots all framgĂ„ng och uppmĂ€rksamhet, hĂ„ller han sig fortfarande sĂ„dĂ€r lite lagom i bakgrunden, gör inget vĂ€sen av sig eller tar nĂ„gon plats, man kan sĂ€ga att han Ă€r lite offentligt hemlig, dĂ€r kisandes bakom sina fĂ€rgade glasögon.

Dave Stewart Àr en man i förbifarten och kallas ofta för multimedia entreprenör, sjÀlv föredrar jag att kalla honom för musiker, för i min bok Àr han, trots allt, i första hand fortfarande just det!

I musikbranschen Àr det snabba ryck och det Àr sÀllsynt att artister tar sig tid att likt Eulalia spelar cittra i trÀdgÄrden under vackert blommande frukttrÀd, men

1988 tog nÄgra goda vÀnner kontakt med Stewart och frÄgade om de kunde lÄna hans hus i tvÄ veckor för att spela in en platta. Stewart gav sitt medgivande, öppnade upp sitt hus för dem, önskade dem lycka till och lÀmnade dÀrefter kamraterna Harrison, Petty, Lynne, Orbison och Dylan, alltsÄ personerna som sedermera blev kÀnda som supergruppen Traveling Wilburys.

Nu Àr Dave Stewart aktuell med nytt album, Lucky Numbers, det tredje som han spelat in pÄ raken i Nashville.

Trots omgivningen har Dave Stewart inte gjort nÄgon djupdykning i det lokala utseendet med kÄbÄjsarehatt, utan föredrog sin egen cylinderhatt. Nu Äter tillbaka till frÄgan om Traveling Wilburys, Dave hur var det nu?

–    Jag var typ vĂ€rd för gruppen och brukar sĂ€ga att jag dĂ€rmed var en sorts virtuell medlem: jag fanns inte pĂ„ plats rent fysiskt, men de spelade in i mitt hus. Jag agerade alltsĂ„ vĂ€rd och sĂ„g till att Dylan, Petty, Harrison, Lynne och Orbison trĂ€ffades och att de bodde i mitt hus i Encino. SjĂ€lv var jag tvungen att bege mig till England för att arbeta med andra saker, men sĂ„g fram emot att Ă„tervĂ€nda och höra pĂ„ vad de lyckats Ă„stadkomma under min bortavaro. Inspelningen gick dock vĂ€ldigt snabbt och smidigt för Wilburys och allt var över dĂ„ jag Ă„tervĂ€nde. Men jag glĂ€ds Ă„t att lĂ„tskrivandet utspelade sig runt mitt köksbord och ute i min trĂ€dgĂ„rd. Jag introducerade alla, lĂ€mnade dĂ€refter platsen för att göra mitt, och nĂ€r jag kom tillbaka för att se hur det gĂ„tt var allt fĂ€rdiginspelat och klart! TyvĂ€rr


PÄ 80-talet, nÀr Eurythmics slog igenom, spelade du pÄ synt, det gör du inte lÀngre, men du var inne i den elektroniska musiken- och tekniken pÄ den tiden?

– Ja, det fanns en studio i Köln som Ă€gdes av en man som hette Conny Plank. Han producerade bland annat Kraftwerk och Devo. Conny och hans kompis Holger Czukay spelade pĂ„ alla dessa fantastiska gamla analoga syntar, skapade loopar lade riktiga instrument ovanpĂ„ det hela. Dessutom fanns det ett band DAF – Deutsch Amerikanische Freundschaft – som spelade med sequencer, men istĂ€llet för att gĂ„ in med trummaskin sĂ„ hade bandet en riktig trummis, Robert Görl, vilket var lite konstigt i det sammanhanget, men samtidigt spĂ€nnande. Jag umgicks Ă€ven med bandet Kas Products frĂ„n Paris och studerade ingĂ„ende deras sĂ€tt att anvĂ€nda syntar.

HÀnger du fortfarande med i syntvÀrlden?

– Ja, faktiskt. Jag har arbetat med en fantastisk programmerare som heter Ned Douglas i mer Ă€n femton Ă„r och har dĂ€rmed tillgĂ„ng till sĂ„vĂ€l tekni9k som kunskap, men trots all utvecklad och teknologi, sĂ„ Ă„tervĂ€nder jag Ă€ndĂ„ till mina gamla analoga syntar.

Du började som gitarrist i The Tourists, dÀrefter blev det synt, pop, rock, och nu Àr du i Nashville! Har du gÄtt varvet runt nu?

–    Nej, det finns fortfarande mycket kvar att göra rent musikaliskt. Jag hade inte haft nĂ„got emot att göra ett akustiskt album med en blandning av gamla och nyskrivna lĂ„tar, det kanske kommer i framtiden.

Du gör film, musikal, har eget vin, Ă€r fotograf, gör teater, skriver lĂ„tar, turnerar
 hur hinner du?

– Jag Ă€r öppen och försöker att ge mig ut pĂ„ olika kreativa expeditioner, men jag Ă€r ocksĂ„ beredd att under resans gĂ„ng göra smĂ„ oförutsĂ€gbara avstickare för att se vart dessa leder. Jag försöker dessutom att inte vara sĂ„ kontrollerande, slĂ€pper gĂ€rna pĂ„ tyglarna, och vĂ„gar man göra det sĂ„ kan resultatet bli fantastiskt och ovĂ€ntat. DĂ€rför Ă€r det sĂ„ givande att syssla med mĂ„nga olika saker samtidigt, och i mitt fall har detta resulterat i att jag blivit mer öppen och avspĂ€nd inför mitt arbete, vilket Ă€r oerhört positivt. De musikerna jag arbetar med Ă€r ju proffs och det skulle aldrig falla mig in att stĂ€lla mig framför dem och förklara för dem hur de ska spela. Jag introducerar musiken, dĂ€refter Ă€r det upp till musikerna att tolka den och tillföra sin personlighet och musikalitet.

TÀnker du utan för boxen?

– Jag har inte ens sett nĂ„gon box!

Nu hÄller du dessutom pÄ med en musikal som Àr baserad pÄ gamla Eurythmics-lÄtar!

– Ja, 80 % av musikalen Ă€r fĂ€rdig, sĂ„ vi har kommit en bra bit pĂ„ vĂ€gen. Men det fattas lite och vi mĂ„ste finputsa materialet och se till att det blir riktigt bra. Det Ă€r en vĂ€ldigt stor manöver. Jag har dessutom skrivit en film tillsammans med Ringo Starr Hole in the fence och hĂ„ller Ă€ven pĂ„ med en film Zombie Broadway – en helt galen historia – som Jonas Åkerlund ska regissera.

Hur trött Àr du pÄ att fÄ frÄgan om du och Annie kommer att Äterförenas igen?

–    Jag förstĂ„r att folk Ă€r intresserade av en Ă„terförening, och vi fĂ„r frĂ„gan med jĂ€mna mellanrum av promoters som tror att det blivit en stor succe, Ăłch visst, vi gjorde ju trots allt musik tillsammans som uppskattades av vĂ€ldigt mĂ„nga. Artister frĂ„n sĂ„vĂ€l 70- 80- och 90-talet dammas ju av och turnerar jorden runt titt som tĂ€tt, men det Ă€r ingenting som vi pratat om. Men vi har Ă„ andra sidan aldrig heller sagt att en Ă„terförening Ă€r uteslutet, vi lĂ„ter helt enkelt frĂ„gan förbli öppen sĂ„ fĂ„r framtiden utvisa om det blir av eller ej.

Finns det outgivna lÄtar med Eurythmics?

–    Det finns en hel del material som ligger och samlar damm, men jag kan inte exakt redogöra för hur mycket det finns, för att fĂ„ reda pĂ„ det tvingas jag till att grĂ€va djup ner i arkivet. Men det handlar nog till största delen om idĂ©er och utkast till lĂ„tar, och jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ om det finns material som skulle kunna ges ut? Ska man göra en riktig rensning skulle man fĂ„tt ge ut det pĂ„ en omfĂ„ngsrik box, men det finns det inga planer pĂ„.

Vad hÀnde med The Spiritual Cowboys?

– Bandet innehöll mĂ„nga vĂ€ldigt bra musiker, men var egentligen i första hand ett gĂ€ng riktigt goda vĂ€nner som spelade tillsammans för skojs skull. Under perioden sĂ„ bildade dessutom stora delar av bandet familjer vilket gjorde att merparten av bandet till slut inte var sĂ„ speciellt sugna pĂ„ att turnera lĂ€ngre, sĂ„ bandet rann till sist ut i sanden. Efter det sĂ„ bildade jag gruppen Vegas med Terry Hall och dĂ€refter gav jag ut 2 soloplattor. Och sĂ„ har det ju blivit en hel del filmmusik och andra samarbeten!

Du producerade ju tvÄ album med Bryan Ferry som aldrig gavs ut, vad hÀnde med dem?

–    LĂ„tarna gavs ut pĂ„ olika skivor, nĂ„gra hamnade till exempel pĂ„ hans senaste platta Olympia, men de flesta lĂ„tarna jag producerade Ă„t honom Ă€r utgivna och finns tillgĂ€ngliga.

Hur kom du in i producentrollen frÄn första början?

– Det började med att folk gillade Eurythmics-skivorna och hörde av sig och ville att jag skulle producera dem. Jag tyckte att det var kul och tackade dĂ€rför ja till sĂ„dant som jag spontant kĂ€nde att jag kunde tillföra nĂ„gonting till, men till sist blev det för mycket för mig, och jag insĂ„g att producerandet blev en allt för stor tidskonsument sĂ„ jag tröttnade, och slutade helt att producera andra artister ett tag, men nu har jag börjat med det igen eftersom glĂ€djen och lusten har kommit tillbaks.

Du har ju producerat ett stort antal artister, varför inte lÄta Jeff Lynne producera dig, tro det kunde blivit riktigt bra!

–    En av mina bĂ€sta vĂ€nner har  faktiskt ocksĂ„ föreslagit samma sak och jag förstĂ„r hur ni tĂ€nker. Jeff Lynne Ă€r en mycket bra producent med ett eget varmt sound, och jag har den största respekten för hans arbete och kunnande, sĂ„ det vore sĂ€kert vĂ€ldigt kul och givande att samarbeta. Vi Ă€r ju sedan mĂ„nga Ă„r dessutom goda vĂ€nner. Det svĂ„raste Ă€r att pussla ihop tidsscheman, faktiskt, alla har fullt upp med sitt och jag fĂ„r ju hela tiden sjĂ€lv förfrĂ„gningar om att producera andra artisters skivor, men visst
 Just nu Ă€r jag dessutom involverad i ett projekt med ett elektronisk band, det Ă€r vĂ€l allt jag kan sĂ€ga om det just nu.

Jag lyssnade pÄ Dreamtime med Daryl Hall hÀromdagen och gillar den fortfarande!

– Vad kul att du nĂ€mner den, jag minns inspelningen och jag har alltid varit ett fan av Daryl Hall. Jag tycker sjĂ€lv ocksĂ„ att den plattan blev bra och den kĂ€nns levande, Ă€ven om produktionen, med dagens mĂ„tt mĂ€tt, kanske lĂ„ter en aningen daterad. Ljudidealen förĂ€ndras ju stĂ€ndigt.

Du har ju skrivit lÄtar som blivit klassiska poplÄtar, om du skulle framhÄlla en handfull favoriter, vilka skulle du dÄ nÀmna?

–  Hm, det Ă€r alltid svĂ„rt men, men Here comes the rain again med Eurythmics. Blind leading the blind, som jag skrev tillsammans med Mick Jagger, Underneath It all, som jag skrev tillsammans med Gwen Stafani, Jealous med SinĂ©ad O’Connor och naturligtvis Don’t come around here no more, med Tom Petty.

Varför inte göra nÄgot tillsammans med Petty igen?

–    ­Jo det vore kul! Vi trĂ€ffas ju dĂ„ och dĂ„, faktiskt senast för ett par kvĂ€llar sedan backstage pĂ„ en konsert med Heartbreakers. Just nu hĂ„ller jag dock pĂ„ med ett projekt som heter Circus hĂ€r i LA. En massa kompisar som dyker upp och folk som gör ovĂ€ntade saker. Jag har ju mer eller mindre rest jorden runt i en Rock ’ n ’ Roll-cirkus störe delen av mitt liv sĂ„ det föll sig naturligt att göra nĂ„got kul pĂ„ en och samma plats under nĂ„gra kvĂ€llar.

Du, en av lÄtarna pÄ nya plattan heter Drugs tought me a lesson, och
?

–  Absolut gjorde de det! Det finns ingenting som Ă€r bra med droger, I’ll tell ya! Det Ă€r till att kasta bort dyrbar tid av sitt liv och till ett vĂ€ldigt högt pris sĂ„vĂ€l kroppsligt som rent mentalt, och det Ă€r som jag beskriver det i lĂ„ten, att jag har lĂ€rt mig det pĂ„ den hĂ„rda vĂ€gen.

Vad har livet lÀrt dig dÄ?

–    Att livet innehĂ„ller sĂ„vĂ€l euforisk glĂ€dje som bottenlös sorg, men Ă€ven att man inte alltid ska ta saker och ting sĂ„ allvarligt. Man mĂ„ste tillĂ„ta sig att luta sig tillbaka och att ha roligt under den korta tiden vi vĂ€lsignats med och att tĂ€nka pĂ„ att man Ă€r hĂ€r och nu. NĂ€r det blir dags att lĂ€mna jordelivet och ligger pĂ„ sin dödsbĂ€dd Ă€r det knappast alla affĂ€rsuppgörelser med procent hit och procent dit som man kommer att ligga och tĂ€nka pĂ„, det Ă€r familjen, vĂ€nner och allt roligt man hunnit vara med om, eller hur?

Mm
 förmodligen. Du, Nashville, musikerna dĂ€r Ă€r kĂ€nda för att vara stockkonservativa, Ă€r de misstĂ€nksamma mot dig?

–    Nej, inte alls! Jag har ju spelat in dĂ€r tidigare, Lucky Numbers Ă€r min tredje platta som jag gör dĂ€r. Alla musiker jag trĂ€ffar Ă€r vĂ€ldigt trevliga och nyfikna, jag har inte upplevt Nashville alls sĂ„ konservativt som ryktet gör gĂ€llande, de accepterade mig direkt nĂ€r jag började arbeta dĂ€r. Jag mĂ„ste sĂ€ga att jag trivs vĂ€ldigt bra dĂ€r och jag Ă€r helt övertygad om jag kommer att Ă„tervĂ€nda dit och spela in fler skivor dĂ€r. Det slog mig pĂ„ förra albumet att jag spelat in med helt fantastiska Nashville-musiker, men Ă€ndĂ„ inte gjort nĂ„gon countrylĂ„t! 15 minuter senare skrev jag Country Wine.

Du Àr med andra ord ingen riktig countryman!

–    Jag gillar nog i första hand countryblues, av den typen som till exempel Stones gör, If you know what i meen! Men Stax och Motown har ju alltid funnits med och framför allt den typen av musik som hĂ€rrör rötterna och det Ă€r intressant att följa rötterna i olika genrer tillbaka till ursprunget, bluesen.

Finns det nÄgon artist som du önskar att du fÄtt producera/samarbeta med som du Ànnu inte gjort?

–    Jag har spelat live med Stevie Wonder vid ett par tillfĂ€llen, och varje gĂ„ng har kommit pĂ„ mig sjĂ€lv med att le och tĂ€nkt att detta Ă€r en musiker som jag mer Ă€n gĂ€rna velat arbeta tillsammans med pĂ„ tu man hand. Bara att fĂ„ sitta och lyssna pĂ„ Stevie spelandes pĂ„ ett piano, utan syntar och datorer, det vore magiskt, han Ă€r genommusikalisk den mannen. Vid nĂ€rmare eftertanke, sĂ„ tror jag inte ens att jag skulle producerat honom, jag skulle helt enkelt bara suttit tyst och snĂ€ll i en hörna och lyssnat pĂ„ honom.

Du har gjort det mesta i musik- och nöjesbranschen, nu ger du dig Àven in i bankbranschen!

–    Ja, den kommer att heta First Artist Bank och Ă€r i första hand tĂ€nkt för artister, konstnĂ€rer och andra kreativa mĂ€nniskor. Banken kommer att finansiera och hantera digitala tillgĂ„ngar och immateriella rĂ€ttigheter, samt att ge rĂ„d till kreativa och skapande mĂ€nniskor och hjĂ€lpa dem sĂ„ att de inte blir lurade eller skriver pĂ„ dumma kontrakt. Banken kommer att öppna nĂ€sta Ă„r.

Det Ă„terstĂ„r att se om First Artist Bank verkligen blir den framgĂ„ng som Dave Stewart hoppas, men som förebild har han den amerikanska Farmers Bank, som Ă€r en av de mest framgĂ„ngsrika bankerna over there, och som Ă€r till för lantbrukare. First Artist Banks kreditkort kommer dessutom att ha en sĂ„ kallad: ”art miles points scheme”, ett sorts belöningssystem dĂ€r det bland annat kommer att delas ut biljetter till Glastonbury Festivalen, album och teaterbiljetter. Hade jag varit artist och letat efter en bank, sĂ„ vet jag vem som skulle fĂ„tt förtroendet att förvalta mina surt förvĂ€rvade slantar och vem jag skulle anlita för att hjĂ€lpa till att förverkliga mina egna personliga sweet dreams!

Lars Yngve

Fakta:

David A. Stewart, vanligtvis Dave Stewart, född 9 september 1952.

Multimedia entreprenör, producent, lÄtskrivare och musiker.

Mest kÀnd som ena hÀlften av duon Eurythmics.

Tillsammans med bl a Bono frÄn U2 och medlemmar frÄn Queen har Dave Stewart haft en betydelsefull roll i Nelson Mandela-kampanjen 46664.

Aktuell med nya albumet Lucky Numbers.